De senaste veckorna har varit en sorgens tid i världen och också i Göteborg. Fortfarande rullar polisbilarna dygnet runt i kvarteren där jag arbetar, och bileld drar runt i landet. På SVT såg och hörde vi igår kväll Opinion live – ett program om aktuella händelser i världen och här i Göteborg. I studion applåderas inlägg och röstningsmaskineriet visar snabbare än tanken vart opinionen lutar. Som tredje inslag, och därmed som höjdpunkt, fördes ett samtal om, som programledaren uttryckte det Stormen kring mitt kors. Det talades sedan bl a om ”religiösa symboler”, ”splittring av Svenska kyrkan”, ”kärlek mot våld och hat” och ”elit och fotfolk”. Känslan som dröjer sig kvar är engagemanget hos alla i studion, att vilja och tro på att det går att förklara för varandra, förstå och bekräfta. Och att, trots upplägget och de två inledande inslagens konfrontativa tendens, finna en väg som mitt i stormen såväl kritiskt som självkritiskt lyssnar in om det finns något i den stilla viskningen om debattens polarisering.
Och 10 dagar senare, i SvD Debatt, 2016-09-04, vädjar samma röst, med en stillsam bedjande viskande vädjan: ”Men ska det behöva vara så?”