Uppbrott

Vår diakon sedan tre år, Åsa Sjöberg, flyttar nu hem till Härnösand. Vi träffar henne för en liten intervju under en av hennes sista dagar som Svenska kyrkans utsända till San Francisco.

IMG_0339

– Åsa, varför lämnar du San Francisco nu?
– Jag har varit här i tre år och tre månader nu. Hela tiden har jag vetat att den dagen skulle komma, då min period är slut och jag måste åka hem. Nu har jag fått en ny tjänst som jag skall tillträda den 14/4. Det blir i Selångers församling i Sundsvall.

– Betyder det att du flyttar till Sundsvall nu?
– Nej, min man Jan och jag flyttar tillbaka till Härnösand i Ångermanland, varifrån vi kom när vi flyttade hit. Vi har köpt ett hus där, vi har barn och syskon där.

– Vad är det viktigaste arbete du har utfört i här i San Francisco?
– Det är egentligen omöjligt att svara på. Vad är viktigt och inte? Alla möten med människor är viktiga. Men jag har glatt mig mycket åt att skapa levande, innehållsrika gudstjänster i sjömanskyrkan och i Los Altos. Barn- och familjearbetet har vuxit och betytt mycket för dem som kommit. Budgetarbetet och allt knog med de legala formaliteterna har känts nödvändiga för att styra upp församlingens förutsättningar för framtiden. Och kyrkorådsarbetet, alltså församlingens styrelsearbete, har utgjort en särskild utmaning.
Vi har nu ett delvis föryngrat kyrkoråd som med stor entusiasm ser framtiden an.
Många möten med aupairer, studenter, turister och andra som sökt kyrkan för samtalsstöd har också känts oerhört viktiga. Jag har gjort fängelsebesök och hembesök med eller utan nattvarden och suttit i många och långa telefonsamtal med människor i olika behov.
Så – det går inte att säga vad som är det viktigaste av allt detta. Allt är viktigt.
Som diakon vill jag i mina möten med människorna försöka visa på Guds kärlek och omsorg om dem. Och det kan ske på en mängd olika sätt.

– Vad är det speciella med just San Francisco?
– Ja, nu har jag inte arbetat i någon annan utlandskyrka, så jag har inget att jämföra med. Men jag är oerhört tacksam att mina steg leddes hit till the Bay Area. San Francisco är en fascinerande stad, mångkulturell, accepterande, liberal och vänlig. Nästan som Sverige, fast mycket artigare och vänligare mot främlingar.

– Vad ser du fram emot, när du nu lämnar Svenska kyrkan San Francisco?
– Jag ser fram emot att få ett arbetslag, inte vara så ensam om allting som här. Det blir också en stor förändring att få min arbetsledare i samma hus i stället för som här 60 mil bort. Men just nu känns det inte som om något alls kan uppväga den sorg jag känner inför uppbrottet härifrån. Jag hoppas naturligtvis att svenskarna även i fortsättningen skall känna att kyrkan finns här för dem och att Gud får välsigna sitt verk här liksom hemma i Sverige.

Årsmöte

Svenska kyrkan San Francisco hade i söndags sitt årsmöte.
29 medlemmar mötte upp efter högmässan och mottog rapporter om det gångna årets verksamhet och finanser.

Svenskspråkiga gudstjänster har hållits månatligen i Norska sjömanskyrkan och i Los Altos Lutheran Church. I sjömanskyrkan har gudstjänstdeltagarndet sjunkit något men vuxit i Los Altos. 25 gudstjänster har hållits under året.Familjesamlingar och bibelsamtal har regelbundet hållits i sjömanskyrkan, Tiburon, Danville, Los Altos och Peninsula. Särskilt välbesökta har Småbarnssången, Babysången och Familjelördagarna varit. Diakonen har gjort hembesök, fängelsebesök och delat ut nattvarden i hemmet tillsammans med präst, och många samtal och möten har skett med människor i akut nöd. Hon har mött turister, studenter, aupairer, samt närvarat vid nationaldagsfirandet, midsommarfirandet och vid SWEA:s julbasar.
Ett guldkantat minne blev besöket i januari av Kronprinsessan Victoria, Prins Daniel och Prinsessan Estelle. Ett annat kärt besök var vårens besök av ledarskapet för Svenska kyrkan i Utlandet, utlandschefen Anders Bergkvist, regionchefen Elna Wahlgren Lundqvist samt ledamöter i Rådet för Svenska kyrkan i utlandet.

Finanserna har förbättrats under året och slutat med ett överskott, på grund av att bokföringen och informationen skötts på ideell basis resp. av diakonen.
Tack vare en ideell prästerlig resurs har församlingen kunnat välkomna fler vigslar och dop än annars, vilket gett värdefulla tillskott i kassan.

Val till kyrkorådet har skett inför årsmötet och en ny ledamot valdes in, nämligen Birgitta Houghton som ersätter Jan Sjöberg. Den nya styrelsen består av:
Anki Gawley, ordförande
Erik Eklund, vice ordförande
Birgitta Houghton, sekreterare
Jessica O’Reilly, finansansvarig
Ann Faut, ledamot
Jan Carlin, ledamot
Inger Vida, ledamot
Lisa Wiborg, hedersledamot
Barbro Osher, rådgivande ledamot
Åsa Sjöberg, kyrkoherdens delegerade
Staffan Eklund, adjungerad kyrkoherde

DSCN4395
Den största förändringen under 2016 blir byte av utsänd personal.
Men det får vi återkomma till.

 

Vi går mot förändringar

Det stundar förändringar här i San Francisco-församlingen. Vår diakon sedan tre år, Åsa Sjöberg kommer att sluta sin tjänst hos oss och flytta hem till Sverige med sin man.
Nu på söndag tar hon farväl av Hyde street-församlingen, då är det nämligen sista gudstjänsten som hon är med på där. Men Åsa fortsätter knoga på månaden ut till de första dagarna i april. Ännu återstår några familjeträffar och en gudstjänst i Los Altos.

Men så är det – allting har sin tid. Och nu har Åsa fått en ny anställning som diakon i Selångers församling i Sundsvall i mitten av april. Under mellantiden till dess en ny medarbetare sänds ut från Sverige, kommer verksamheten att skötas av vår kyrkoherde Staffan Eklund.

Nattvard i hemmet

Vår församling får emellanåt förfrågningar om vi kan komma och dela ut nattvarden i hemmet, sjukhuset eller äldreboendet. Det gäller oftast en sjuk människa eller ett åldrigt par som inte själva kan ta sig till kyrkan. Nattvard firas numera alltid vid våra månatliga huvudgudstjänster i Norska sjömanskyrkan. Men det är inte alltid det passar eller är möjligt för en församlingsbo att delta regelbundet i firandet av mässan. Därför finns alltid möjlighet att be prästen komma hem med nattvarden till dem som så önskar.

DSCN3512Nattvardsfirande i hemmet kallades förut sockenbud. Prästen kallades till sockenbud och tog då med sig sitt ”sockentyg”, dvs ett schatull med bröd och vin, kalk och patén, och gav sig åstad. Sådant görs även idag. Men här i San Francisco har vi ju präst endast en helg i månaden, så det gäller då att boka in vår kyrkoherde i tid.

Svenska kyrkan i San Francisco fick under den gångna hösten en mycket fin liten gåva. Ett äldre par begärde att få nattvard i hemmet, och präst och diakon åkte dit, medförande kyrkans stora nattvardsservis och bröd och vin separat. När de såg det, beslöt de att ge församlingen en donation. Och nästa gång vi kom hem till dem för att ge sjukkommunion, överräckte de ett nyinköpt litet sockentyg att brukas vid sockenbud här i the Bay Area. Med stor tacksamhet tog vi emot det och informerade genast kyrkorådet om den fina gåvan. Sedan dess har det lilla nattvardsetuiet använts några gånger och besparat präst och diakon mödan med de stora nattvardskärlen, samtidigt som det lilla formatet väl passar till den lilla grupp som samlas till gudstjänst och nattvardsfirande i sitt hem.

Stort tack, Anna-Lisa och Larry!

Gott nytt år!

Ja nu har vi ett nytt år, och nu startar verksamheterna igen i Svenska kyrkan San Francisco. Det känns roligt att ta tag i det nya årets utmaningar.

I söndags samlades vi till årets första gudstjänstdag. Staffan och Åsa hade planerat in en familjemässa och ung och gammal var inbjuden. Många kom, trots att det var första försöket med en familjegudstjänst i januari. Januarigudstjänsten kan annars bli lite tunnsådd på besökare, men inte i år. Dubbelt upp mot för i fjol.

DSCN3732

Det blev en spännande söndag. Först familjemässa, sedan kyrkkaffe med julgransplundring, och sist sammanträde med kyrkorådet.

Gudstjänsten vände sig till olika åldrar och musiksmaker. Vår eminente organist Ragnar Bohlin kom med sin son Mikel och en cello, och även med sina flinka pianofingrar. De två inramade alltsammans med musik av bl.a. Rachmaninov och Elgar, dramatisk hög- och senromantik kan man lugnt påstå. Däremellan sjöngs trettondagspsalmer och lästes bibeltexter som vanligt.

DSCN3736

I dagens predikan fick barnen höra och se berättelsen om de vise männens ankomst till Jesusbarnet. Åsa lyfte fram flanellografen, och lät barnen sitta framme på golvet. Berättade om den heliga familjens dagar i Betlehem, och sedan kom tillämplingen:
– Vad kan då vi ge Gud, frågade hon och öppnade en julklapp. I paketet hittade hon ett stort kort, och det föreställde henne själv.
– Just det, det är jag. Jag kan ge mig själv till Gud och använda det jag är och kan
för att göra livet bättre för någon människa.

DSCN3743

Under predikan sjöng vi med barnen Blinka lilla och Det lilla ljus jag har. Tala om stor spännvidd i dagens musikutbud! Men på något sätt blev det en helhet, alla fick sitt, och barnen fick höra lite ”riktig musik” också.

De lyssnade spänt när Ragnar efter sammanringningen slog an de allvarsamma forteackorden i Sergej Rachmaninovs Ciss-mollpreludium. Eller när Mikael som postludium spelade Edward Elgars cellokonsert, första satsen. Stilbrytningen till trots är det ibland inte så dumt att blanda friskt i kulturutbudet, tror jag.

Före gudstjänsten förklarade Åsa Svenska kyrkans praxis med barnkommunion och hälsade ung och gammal välkommen fram till nattvarden. Och många tog sina telningar i hand och gick fram och tog emot Jesusbarnet. Slutpsalmen blev Tryggare kan ingen vara, som sedan som sagt följdes av ett pampigt cellopostludium.

DSCN3751

Efter den fina gudstjänsten samlades alla i övervåningen till ett överdådigt kyrkkaffe, framdukat av familjerna Assarsson, Leh, Houghton och Regstad. Det var knappt man fick plats i Norska sjömanskyrkans cafévåning.!
Tyvärr togs inga kort på de härligheterna. Det hade det varit värt.

Därefter vidtog ringlekar. Ung och gammal trådde dansen till Nu är det jul igen, Små grodorna, Jungfru, jungfru, jungfru, jungfru skär, Prästens lilla kråka, m. fl. Och sist gjorde vi Raketen. Med i ringen är en äldre dam som hellycklig dansar kring med barnen. Efter dansen berättar hon för mig att hon inte har dansat dessa lekar sedan hon var barn!
Och nu fick hon chansen!

Visst undrar man vad som stannar kvar i gudstjänstbesökarnas minne efter en sån här dag, gudsordet eller allt runtomkring, eller både ock. Eller ingetdera. Men det är inte vår sak att grubbla över. Ordet måste sås på det ena eller andra sättet. Och när man är långt hemifrån är såväl Jesusbarnet som gofikat och Små grodorna viktiga saker.

Kyrkbesökarna dröjde sig kvar länge för att prata med varandra. Sedan var det dags för kyrkorådets ledamöter att samlas till årets första sammanträde. Under vår ordförande Anki Gawley’s ledning lotsades vi igenom ärende för ärende och kom i mål redan efter en dryg timme.

Dagen har gått fort. Roligt har det varit och bra har det gått.
Lugnet lägrar sig över Norska sjömanskyrkan.
Några blir kvar och hjälper till med att plocka undan det sista,
bära ut soppåsar och släcka ner.

Vi kan summera dagen med tre korta ord:
Vi är välsignade!

 

Jul i San Francisco

Oj vad tiden går! Det är ju strax jul!
Här har vi haft fullt upp med roliga aktiviteter hela december.
Ja redan i november började det.
Då hade Norska sjömanskyrkans damklubb sin årliga julbasar
och sålde tomtar och bonader och lusekofter, julemat och en massa annat.
För första gången kunde Svenska kyrkan stå där med ett bord och sälja saffransbröd, kanelbullar, frälsarkransar och goda böcker.
Det var helt fantastiskt. Tack Sjömanskyrkan!

Andra adventshelgen hade SWEA sin årliga jättebasar i stans största kyrka,
den katolska katedralens bottenvåning. Före själva basaren hade luciatåget övat i sjömanskyrkan i en månads tid, närmare åttio barn och tonåringar. Vid varje övning var Svenska kyrkan på plats och försåg pappor och mammor och syskon med fika under väntetiden. Många tillfällen gavs till kontakter med de unga svenska eller halvsvenska familjerna här runtomkring. Svenska kyrkan var där på basaren och träffade folk, gav information om församlingen och sålde en del, dock inga bullar, det gjorde SWEA själva.

Men jag minns den enda psalmbok vi hade till försäljning.
En liten kille på typ tio år kom fram till vårt bord och började bläddra i psalmboken.
Han tyckte den var så fin. Han smekte den och tittade i den och sa till sin mamma
att han ville få den.
– Jaja, sa mamman, vi får väl se. Kom så går vi och tittar vad mer som finns här.
Efter en lång stund (lokalen var gigantisk och utbudet likaså) kom pojken tillbaka.
Tog genast psalmboken i sina händer och drog den till sig.
– Okey då, sa mamman.
Och pojken gick lycklig därifrån med Den svenska psalmboken i sin famn.
Jag bad en bön efter honom och välsignade honom. Vet inte vem han var,
men jag vet att han nu är en stolt ägare av Den svenska psalmboken.

Sen kom luciahelgen. Lucia är enormt stort bland utlandssvenskarna. Fredagen 11/12 deltog vi i ett luciatåg vid Svensk-amerikanska handelskammarens, SACC:s jullunch.
Vi hade övat med luciagänget, drygt tio unga vuxna, som samlades kring handelskammarens praktikanter Linnea och Sara. De två tjejerna skrapade ihop folk utan att vara särskilt bekant med svenskarna här och organiserade program såväl som luciatåg. De gjorde ett beundransvärt arbete. Vi övade tre gånger och det resulterade i ett alldeles strålande vackert luciatåg i en lokal med en alldeles strålande vacker utsikt över Golden Gatebron. De sjöng Jul, jul, strålande jul fyrstämmigt, så att intet öga var torrt.

På söndagen den 13/12 hade svenska församlingen sin månatliga gudstjänst i sjömanskyrkan. Vår kyrkoherde Staffan Eklund var på plats, liksom församlingskören. Gudstjänsten blev heltäckande från Bereden väg för Herran till O Helga natt.
Så kan det bli när man bara har en gudstjänst i månaden på samma plats.

Den morgonen kom årets första regnstorm.
Vi tänkte att nu kommer ingen till gudstjänsten!
Regn har vi ont om här, men nu regnade det, och blåste
så att kyrkfönstren blev rejält tvättade. Men stormen drog över, och vi fick fira vår gudstjänst Från Advent till jul med över sjuttio deltagare.

Sedan på eftermiddagen kom Lucia. Inte heller då var svenskarna rädda för att komma. Vi hade 170 personer i kyrkan, vilket egentligen inte går.
Tur att Luciatåget var färre deltagare än på SWEA.
Men så var det. Och det blev en god stämning kring lussekatterna efteråt.

Från en vanligtvis välunderrättad källa har vi hört att här har bakats över 1000 bullar i kyrkan hittills denna jul. Våra norska värdar kliar sig i huvudet och undrar vad i all världen svenskarna håller på med. Men det är bara roligt.

Och nu stundar fjärde advent.
I morgon lördag kör vi en timme söderut till Los Altos för församlingens julfirande:
Klockan 15 blir det gudstjänst kring julevangeliet.
Barnen skall medverka. De är uppmanade komma utklädda till superheroes, typ Spiderman, Batman, Superwoman, Superman, Anna och Elsa, Ängel, Pippi långstump, Tomten. De skall få möta den annorlunda superhjälten, Jesusbarnet, hur nu det ska gå…

Sedan samlas vi till kyrkkaffe med nykokt och griljerad skinka på smörgåsarna,
dans kring julgranen, och till sist lär en tomte komma hela vägen från Norrbotten!
En härlig kulturell mix som förhoppningsvis ger oss såväl ett gudsmöte som en svensk kulturell rotblöta.

I och med lördagens julfirande tar Svenska kyrkan jullov fram till efter Trettonhelgen.
Vi önskar er alla en God jul och ett välsignat Gott Nytt År.

Sakta jag går genom stan

IMG_2077

Ibland lägger man märke till saker mer än andra gånger.
Ibland ser man mer där man går fram än vid andra tillfällen.
Ibland är ögon och öron öppnare och tar in mer än annars.

Efter dagens många olika arbetsuppgifter som slutade i finansdistriktet
vandrar jag långsamt hem genom North Beach.
Mycket folk på trottoarerna, många bilister och bussar på gatorna.
Alla ska hem. Så även jag.

Jag hinner inte gå långt innan en man ropar:
– Help, I’m hungry! Han sitter där vid husväggen och hans bön är svår att misstolka. Help I’m hungry.
Jag tittar upp från min egen tankevärld och hör då inom mig polischefens ord från ett tidigare möte: Never give money, but please give them food.
Så jag vänder om, går in i en minimarket, köper en varm smörgås och vatten. Går ut till mannen, ger honom det, ser på honom och säger Varsågod. Och Gud välsigne dig. Mannen ger mig ett snabbt leende och svarar: And God bless you, and your church.

Så vandrar jag vidare. Det är ljummet och skönt.Jag kommer till stoppljuset vid ett övergångsställe och hör härlig, svängig gitarrmusik och sång. Den lokala baren har live music ikväll. Glädjen i musiken smittar av sig ända ut på trottoaren.

Vi som står och väntar på vit gubbe svänger med i musiken, skrattar och gör små kommentarer till varandra. Så slår ljuset om till vitt, och vi fortsätter iväg, var och en åt sitt håll. Upplivade av musiken går vi med lätta steg.

Jag går vidare, och två kvarter längre fram passerar jag en gata med blinkande, lockande neonskyltar. Och jag hör:
– Va? Finns Svenska Kyrkan här? Hello! Hallå!
Jag vänder mig om och ser några glada personer som är på väg in till en blinkande bar. Går fram och presenterar mig för de tre svenskarna, och vi språkar en liten stund. Har ju diakonskjortan på mig och jackan med Church of Sweden San Francisco på ryggen. Ofta ger dessa signaler anledning till kontakter och kommentarer längs gatorna. Som ikväll, en onsdag kväll i SF leder det till en stunds samtal mellan grabbarna och kyrkans representant om läget i världen och oron för vad som skall ske.

– I morgon kommer vi till dig, säger de innan vi skiljs åt.
Vi får väl se hur det blir med det, tänker jag. Kanske skulle ni behöva det.
Vårt lilla minimöte känns med ens som om det blev ett viktigt möte.
Ett svenskt kompisgäng som hojtade till när de såg Svenska kyrkan-jackan.
Och samtalet – så levande fast så kort.
De tycks ha tagit lite intryck av Amerika, för när jag går ropar de efter mig:
– God bless you!
Och jag får ropa välsignelsehälsnigen tillbaka.

Fortsätter min givande vandring hemåt och känner mig djupt berörd.
Och väldigt närvarande här och nu.

Jag passerar kyrkan där på hörnet av Columbus Street och ser att kyrkportarna är öppna. Inne i kyrkan övar en kör Christmas Carols.
Jag stannar till ett ögonblick och låter orden och tonerna vidröra mig.
Blundar och tänker: En tiggare, en bar, ett svenskmöte och en kyrka med julmusik,
allt inom loppet av några minuter bara.

Kommer så till hörnan där så mycket är på gång jämt.
Det är korsningen mellan China town och Little Italy.
Ett barn gråter, en pappa tröstar, en mormor pratar med ett barn i vagnen.
Snart, när föräldrarna kommer hem från sina jobb, är hennes arbetspass över.
En fullpackad buss kommer. Det väller ut folk och nya kliver på.

Jag går vidare. Nu känns det att det är middagsdags.
Det luktar himmelskt från alla matställen runt omkring:
kinesiskt, amerikanskt, thailändskt, japanskt, italienskt.

Sedan tycker jag mig höra mitt modersmål. Och visst är det så. Utanför tatueringsfirman står några ungdomar och funderar om de skall gå in. De blir glatt överraskade då jag tilltalar dem på svenska. Det blir en liten stunds prat om SF och vad de gjort i staden. Sedan säger de hej då, öppnar dörren och går in i butiken.
Och jag går vidare hemåt.

Nu är det inte långt kvar.
Men det är som om jag har mött hela världen på min vandring hemåt.
Rikt välsignad kommer jag till vår gata och hemkänslan börjar infinna sig.
I trappan upp till lägenheten möts jag av doften från hemlagad mat.

Jag känner mig så glad över min promenad hem ikväll.
Och tänk, kvällen har bara börjat.
Tack, Gud!

En hälsning från Lotta Hagström

DSCN3246

Idag välkomnar vi som gästbloggare en av Åsas företrädare, diakonen Lotta Hagström.
Hon kom och hälsade på i början av hösten. Lotta har efteråt skickat oss denna hälsning.

”Så andas jag San Franciscoluft igen, som turist den här gången. Jag ska visa min man som aldrig varit i USA den här fantastiska staden och varför inte hela mitt hjärta kom med hem tillbaka till Sverige efter att ha bott här i två år och arbetat för Svenska kyrkan.

Mycket är sig likt som dofterna, ljuden (plinget av cablecars varvat med polissirener, tutande fartyg och om vinden ligger rätt sjölejonen från Pier 39 som hörs lång väg) och de oslagbara utsikterna från stadens alla hörn med diset i den varma septembersolen.

Andra saker är inte riktigt som när jag var här sist 2009. Jag ser och får mig berättat om den fleråriga torkan, rekordhöga bostadspriser och när vi rör oss vid Union Square verkar människors utsatthet blivit mer synlig och utbredd (precis som i Stockholm tänker jag fast uttrycken är ganska olika).

Efter gudstjänst i Glide och fika med glatt återseende i North Beach har det blivit dags att pusta upp för backarna till Russian Hill och göra ett svenskt besök i Norwegian Seamen´s church. Det blir ett varmt mottagande av diakon Åsa som har något på gång i köket inför kvällen aupairträff och maken Jan som berättar och visar kyrkorummet samtidigt som norska prästen verka öva med ett brudpar. Det är ett livfullt spring, och en skön igenkännande känsla av hur kyrkan utomlands kan vara infinner sig.
Något är nytt här och där men det mesta runtomkring mig är sig likt.

Åsa berättar om svenska församlingen och hur arbetet ser ut idag.
När jag arbetade här för tio år sedan fanns det en norsk-svensk barnsånggrupp på lördagar och skolkontakter med b la nystartade Scandinavian School. Nu blomstrar barn- och familjesånggrupper med Åsa och Jans hjälp i Bayarea och Svenska kyrkan får fler självklara samlingsplatser än på Hyde Street, vad bra. Gott att höra är också att det svensk-norska samarbetet blivit tydligt organiserat och att svenska församlingens engagemang fortsätter i samband med gudstjänsterna och däremellan.

Något annat att glädjas över är en egen svensk hemsida och bloggen såklart…

Aupairerna har börjat komma och jag tackar Åsa för ett gott samtal. Glad och upprymd över att Svenska kyrkan finns här och ständigt jobbar med att vara en öppen och välkomnande plats för svenskar som bor och vistas här för gott eller för kortare tid släntrar jag iväg för att se om min favoritrestaurang i Chestnut ligger kvar.

Jag har ytterligare några dagar på mig att visa och njuta av älskade San Francisco innan vi sätter oss på en bussresa söderut för att se andra Californiamåsten som Hollywood och Las Vegas med Grand Canyon, men där finns ingen Svenska kyrkan i Utlandet.
Och inget kan ju mäta sig mot staden med alla hjärtan.

Lotta Hagström,
assistent och diakon för Svenska kyrkan i San Francisco 2005-2007″

 

Familjeträffar i San Francisco

Så kommer de alltså, den ena familjen efter den andra.
Dvs mest mammorna.
Vi tror alltid att det ska bli få som kommer, men vi har fel.
När det är dags att börja idag, är vi trettio föräldrar och barn.
Plus Åsa och Jan.

Denna höst har vi sett en generationsväxling i Småbarnssången.
Flera av dem som varit med sedan vi kom till SF har nu blivit så stora
att de har börjat kindergarten och därmed inte kan var med på fredagarna.
Men vi fortsätter ändå. Och – nya kommer.

Vilken utmaning är inte detta för kyrkan, missionellt och diakonalt?
Vi får möta små barnaögon och tala svenska och sjunga på svenska
och be till Gud för dem på svenska.

Vi blir liksom andliga mor- och farföräldrar för dem,
utsända av Svenska kyrkan till dem.

Vilken nåd att få vara bärare av detta uppdrag!

Au pair-träffar i San Francisco


unnamed-4

(Bilden är från en av vårens träffar)

”Det är söndag kväll och det är första au pair-mötet efter sommaruppehållet. Vi är tre au pairer (och Åsa) som har samlats här i Norska sjömanskyrkan för att äta svensk hemlagad middag och umgås.”

Så skriver tre tjejer som vi har bett berätta om sitt liv här. De är mellan 20 och 25 år och jobbar som au pairer i svenska familjer i San Francisco.

”Som au pair möter man både med- och motgångar.
Det kan vara allt ifrån kulturkrockar, hemlängtan till att träffa nya människor och göra nya spännande upplevelser och utmaningar. Man lär sig att ta initiativ för att träffa nya människor, man får bättre självförtroende och man lär känna sina egna förmågor.
Men det är konstigt att jobba där man bor. Man saknar den självklara tillhörigheten hemifrån. Få en kram av mamma, exempelvis.”

En av tjejerna berättar att hon fick höra om kyrkans träffar via den gamla au pairen. En annan via ett samtal från Åsa. Den tredje visste om att Svenska kyrkan i utlandet fanns och kollade upp om den fanns här.

– Au pair-träffarna en gång i månaden är en viktig del av vår utåtriktade verksamhet, berättar diakonen Åsa. De unga vuxna som kommer hit för att arbeta i familj under ett eller två år, kan lätt bli isolerade och behöver få komma ut och träffa andra som har det likadant.

”Det är bra med kyrkan och träffarna, säger au pairerna till oss.
Skönt att få prata på sitt eget språk.
Kul att träffa andra svenskar i samma situation.
Och så är det förstås härligt att få äta svensk mat och köpa lite svenskt godis.”