Jan 26

En kyrka – många språk

Nu har den äntligen kommit! Den bok som Satu Rekola, präst i Göteborg, jag och flera kollegor jobbat med, En kyrka – många språk. 

En kyrka många språk – pdf för nedladdning

Det är en bok som vi hoppas kan bli till både inspiration och stöd för dem som har verksamhet på teckenspråk, meänkieli, finska, romani och/eller samiska inom Svenska kyrkan. Vi har valt att ge verktyg för kärnverksamhet (gudstjänst, diakoni, undervisning och mission), för musik, för kommunikation och ge stöd i frågor kring lagstiftning och kyrkoordning. Men vi har också valt att ge ett perspektiv på varför denna verksamhet är viktig på dessa språk.

Ja språk. Fast det handlar förstås inte bara om språk eller kommunikation. Språket är ofta det viktigaste, men inte den enda, delen i en viss kultur. Så man kan väl säga att boken handlar både om språk och kultur. Vi menar att språket är viktigt, men i många fall handlar det om att ge människor möjlighet att återta sitt språk som tagits bort från dem. Det kan också handla om annan kultur än just språket, att t.ex. fira gudstjänst som tar hänsyn till ett samiskt sätt att se på naturen eller att ta hänsyn till en romsk sedvänja att sörja vid en begravning.

Minoritetsperspektiv

Att ge ut en sån här bok är förstås en utmaning. Vi har samlat fem olika grupper, som är just olika. Men de har vissa gemensamma utmaningar både i kyrkan och i samhället som gör att vi har valt att ibland arbeta med grupperna tillsammans. Det går att ta ett perspektiv, vi kan kalla det för minoritetsperspektiv, som hjälper den som inte tillhör någon av grupperna att förstå varför det är så viktigt att vi uppmärksammar just dessa grupper.

Mycket handlar om att synliggöra grupperna, som i vardagen är fördolda eller glöms bort. Att ta itu med sina egna känslor inför det man upplever annorlunda är också nödvändigt för att mota eventuella negativa värderingar som de flesta av oss bär på (medvetet eller omedvetet) när det gäller ”den andra”.

Vi önskar ju att alla människor som finns med i församlingsgemenskapen ska känna en samhörighet. En viktig förutsättning för det är att man får sin identitet bekräftad. Att man duger som man är. Att t.ex. ditt tornedalska arv ses som en positiv del av dig som du kan få vara stolt över. Din identitet ska varken behöva exkludera dig eller begränsa dig till att bara vara en del av en viss grupp.

Men framför allt måste varje individ få vara ett subjekt vars tankar och vilja respekteras och inte ett objekt som bara hanteras.  Ingen ska vara bortglömd eller ett föremål för åtgärder, utan aktivt vara inkluderad i helheten och i synnerhet frågor som rör en själv. T.ex. tänker vi inte att vi firar gudstjänst för döva, utan döva firar gudstjänst på sina villkor, i regel på teckenspråk.

Är multikulturella gudstjänster inkluderande?

I avsnittet om gudstjänst finns exempel på hur man kan använda minoritetsperspektivet i verksamheten. T.ex. är det inte helt ovanligt med mångfaldsgudstjänster eller mulitkulturella gudstjänster med inslag på olika språk och olika kulturer, kanske med fika efteråt med mat från olika delar av världen. Såna gudstjänster är ett utmärkt sätt att visa majoriteten, det vill säga de svenskkulturella, på den rikedom som finns i församlingen och att göra mångfalden synlig.

Men här gäller också att ha syftet med den aktuella gudstjänsten klart för sig. Den mulikulturella gudstjänsten vänder sig till majoriteten och inte de aktuella minoritetsgrupperna. Det gudsmöte många gudstjänstfirare vill ha i gudstjänsten ramas bäst in av en gudstjänst på det egna språket, hjärtats språk. Hjärtats språk är det språk som ligger närmast våra känslor och hjärtat, oftast är det modersmålet. Jag känner mig mest inkluderad och tilltalad på mitt eget språk. Då är jag ”hemma”.

Jag brukar tänka själv att en gudstjänst på t.ex. engelska eller en flerspråkig gudstjänst är en trevlig variation. Men den regelbundna gudstjänsten vill jag ha på mitt modersmål.

Se möjligheterna

Det är lätt hänt att den som får sina rättigheter kränkta anammar en offerroll. Och det är kanske inte så konstigt eftersom man är ett offer för dessa kränkningar. Det är också lätt att i en sån här bok fastna i att ge en känga åt olika håll, att peka på allt som inte fungerar så bra och att vara indignerad över alla dem som inte tar sitt ansvar.

Men samtidigt som det är viktigt att nämna historiska och nutida kränkningar vid namn så är det oerhört viktigt att man inte stannar där utan går vidare och ger förbättringsförslag och inspiration. Säga ”så här skulle vara bra att göra”, istället för att bara konstatera ”det är inte bra!”

Förhoppningsvis har vi lyckats med detta i boken.

God läsning!

En kyrka många språk – pdf för nedladdning

Nyhet om boken på Svenska kyrkans intranät

Jan 18

När man sysslar med flerspråkighet…

Ett av de projekt som roddes i land i slutet av 2015.

Ett av de projekt som roddes i land i slutet av 2015.

Vad är det du gör egentligen?
- Jobbar som handläggare i Svenska kyrkan.
Med vad då?
- Flerspråkighet. Teckenspråkiga först och främst, men även urfolket samer och nationella minoriteter.
Oj, vad spännande… men vad gör du mer konkret?
- Såhär…

Jag har den typen av samtal ibland. Det är väldigt nyttigt för mig att behöva förklara det jag gör, för då behöver jag samla mina tankar och försöka se på sitt arbete utifrån. Här ser ett möjligt svar ut, ett svar som jag valt att kombinera med ett högst subjektivt årsbokslut för 2015:

Jag arbetar på enheten för flerspråkighet vid kyrkokansliet i Uppsala. Det har jag gjort i drygt två år nu. Det är delvis rätt svåra frågor, t.ex. känns det ibland tungt att frågorna hamnar lågt i de flestas prioritetslistor.

Men med det sagt är det mesta bara roligt! I slutat av året kändes som att det var en ketchup-effekt när flera av våra projekt kom i mål. Och när jag tittar över vad som varit med och gjort under 2015 så är det inte utan att jag känner mig stolt över att vara en kugg i detta verksamhetshjul.

Här kommer ett axplock av det vi gjort eller varit aktiva deltagare i:

  • Stöd till två olika bibelöversättningsprojekt, till nordsamiska och sydsamiska och håller på och startar upp det tredje, till lulesamiska. Samarbete med de svenska och norska bibelsällskapen, norska kyrkan och finska kyrkan.
  • Ett projekt för att översätta delar av kyrkohandboken till 4 varieteter av romani.
  • En psalmbok på nordsamiska och skickat ut den på remiss.
  • En bok med sånger och psalmer på finska (lanserar nu i januari).
  • Stöd till ett projekt för att inkludera unga teckenspråkiga i Örebro och i förlängningen i hela landet. Skapa mötesplatser i kyrkliga miljö för den gruppen.
  • Ett utbyte mellan urfolk i Sverige och Brasilien. Tre samiska unga vuxna ledare åkte till Brasilien för att dela erfarenheter och vinna nya.
  • En samisk ungdomskonferens med deltagande från hela Norden.
  • Startskottet av ett utbildningscentrum för teckenspråkiga medarbetare vid Strömbäcks folkhögskola.
  • En stöd- och inspirationsbok för flerspråkigt församlingsliv (lanseras nu i januari)

Detta är ändå bara en del av vad vi gjort, ett axplock av sånt som har avslutats eller milstolpar som uppnåtts.

Med andra ord: Jag känner mig rätt nöjd! Fast inte på det sättet när man lutar sig tillbaka och njuter, utan på det sättet där man sett att man gör skillnad och är taggat att fortsätta med ytterligare projekt!

- Förresten vad sysslar DU med?

Feb 7

Teologifestival på samefolkets dag

Igår drog teologifestivalen i Uppsala igång. Den pågår under tre dagar med diskussioner om teologi, gudstjänstliv och allmän festivalstämning.

IMG_3611

Jag deltog i inledningsgudstjänsten och efterföljande program i universitetsaulan igår. Ett tydligt stråk av samisk kultur fanns med under hela kvällen – ett sätt att uppmärksamma och fira samefolkets dag 6 februari. Och att uppmärksamma Svenska kyrkans samiska verksamhet och del i samiska angelägenheter både förr och nu.

 Mässa i Uppsala domkyrka

I inledningsgudstjänsten hörde vi två personers röster om samers aktuella frågor. Samiska rådet i Svenska kyrakns vice-ordförande Jan-Olof Ellebrink och prästen Erik-Oscar Oscarsson anmärkte båda två att det var beklämmande att kyrkomötet valde att inte ställa sig bakom en motion som handlade om att Svenska kyrkan mer aktivt arbetade för att Sverige ratificerar konventionen ILO 169, en konvention som ska garantera urfolksrättigheter. Om Sverige ratificerade konventionen skulle innebära att Sverige behövde på ett mycket tydligare sätt följa de mänskliga rättigheter man anser sig stå bakom.

Erik-Oscar liknade dem som motarbetar samernas rättigheter i detta vid en flock vargar och att Svenska kyrkan genom att rösta ned kyrkomötes motion om detta, riskerar ansluta sig till den vargflocken.

Jan-Olofs och Erik-Oscars kritik är helt i linje med reaktioner från flera samiska företrädare och aktivister efter kyrkomötesbeslutet. Kan denna eniga kritik vara en katalysator för att Svenska kyrkan tar sig an frågan med mer tyngd en tidigare? För onekligen har Svenska kyrkan verkat för urfolksrättigheter vid flera tillfällen, nu senast genom en debattartikel av ärkebiskop Antje Jackelén.

 Kultur på hög nivå

Ett inledande program i universitetsaulan inramades av umesamiska sångerskan Katarina Barruk som är aktuell med sitt debutalbum i dagarna. Hon förtrollade de närvarande med sin jazziga jojk, ackompanjerad av Svante och Olov Lindroth på piano och kontrabas.

 Jag kunde inte låta bli att vara särskilt begeistrat av det faktum att Katarina talar (och sjunger) på umesamiska. En varietet som en gång var så stor att man översatte bibeln till språket, men som nu har försvagats och bara ett 10-tal talare finns kvar i världen.

Toppmöte

Efter en lysande tal av festivalens primus motor (prima motrix?) Anna Karin Hammar och Katarinas förtrollande musik blev det ett panelsamtal på hög nivå.

Ärkebiskop Antje Jackelén och vice-statsminister Åsa Romson, samt ordförande och vice-ordförande för Svenska kyrkans unga och ordförande för Grön ungdom samt socialdemokraternas ungdomsförbund i Uppland. Ämnet var kyrkans roll i de stora globala frågorna, klimat-, integration- och flyktingfrågor.

Frågor ställdes fram och tillbaka och diskussionen präglades av stor enhet och likatänkande i frågor som gäller både klimat-, migrations- och flyktingfrågor. Åsa Romson var tydlig med att hon anser att Svenska kyrkan har en viktig roll i dessa frågor och för samhället i stort, bl.a. som ett kitt och som seriös debattör av de stora frågorna. Det var mycket glädjande att ett regeringsparti har den ställningen gentemot kyrkan. Antje kommenterade att det är en ändring som har skett, att man nu mer ser till kyrkan som en viktig aktör.

Som avslutning provocerade moderatorn Anna Karin Hammar genom att fråga varför det ska vara så svårt att ratificera ILO 169 eller ställa sig bakom en ratificering. Frågan var ställd både till Antje och Åsa.

Vice-statsministern verkade något besvärad av frågan. Det finns uppenbarligen inte en samsyn i frågan mellan regeringspartierna, och inte någon majoritet i riksdagen heller. Hon påpekade ändå att hennes eget parti förordar en ratificering, men uppenbarligen har de behövt förhandla bort den frågan.

Ärkebiskopen noterade att det var kyrkomötet som avslog motionen och indikerade därmed att hennes egen uppfattning är annorlunda. När hon blev tillfrågad varför hon tror att man röstade ned motionen, nämnde hon som en faktor att i kyrkomötet finns ett egenintresse vad gäller markfrågan. Man kanske är rädd för att en ratificering ger utökade markrättigheter till samerna och skulle innebära en egendomsförlust för kyrkan. De samiska aktivister jag träffat uppger precis denna förklaring för varför man tror kyrkomötet inte valde att markera i frågan.

Sep 29

Resande och rätten till sin egen historia

Efter att ha varit på resande fot i Nürnberg förra veckan, fortsatte hjulen att snurra och tåget tog mig till Göteborg och Bok och bibliotek.

Jag har tidigare varit på bokmässan och jobbat för informationsavdelningens räkning i Svenska kyrkans monter, Se människan. Men nu, ett år efter att jag bytt avdelning och jobbar med minoritetsfrågor, förde vägen mig dit igen ändå.

Vi på enheten fick en förfrågan från Kulturgruppen för resandefolket, genom Högsbo församling i Göteborg, om vi kunde ställa ut rapporten Svenska kyrkans förhållande till romer och resande 1900-1950. Det ville vi självklart och fick en inbjudan att vara med i Kulturgruppens monter och möta nyfikna människor för samtal om resandefolket. Vi har redan ett samarbete på gång och ska ha ett seminarium med resande i Uppsala 25 november.

 

Rose-Marie och Richard från kulturgruppen och min kollega Tina. Vi hann samtala lite mellan vågorna av besökare. Foto Sigurdur Hafthorsson/IKON

Rose-Marie och Richard från kulturgruppen och min kollega Tina. Vi hann samtala lite mellan vågorna av besökare.
Foto Sigurdur Hafthorsson/IKON

Nu är jag ingen expert om resandefolket och gruppens historia och kultur, men jag läser på så gott det går och samtalar med resande för att komplettera böckernas bild. Och det är inte alltid samstämmiga uppgifter man får, t.ex. om resandes historia i Sverige. För mig som gillar ordning, reda och var sak på sin plats blir detta lite besvärande.

Vem har då rätt? Är romer och resande två nära besläktade grupper? Eller har de i princip inget med varandra att göra? Det nog sägas vara en hjärtefråga för resandefolket. För när romer blev en nationell minoritet i Svergie så slog man ihop romer och resande till en grupp. I Norge gjorde man annorlunda, där definierade man dem som två olika grupper.

Ett av samtalen jag hade visade mig ett perspektiv som jag tar med mig. En resande sade något i stil med att ‘Folk skriver ibland om resande och får vissa saker om bakfoten. Jag som har varit med och hört berättelse från mitt eget folk kan VETA att det inte stämmer, men det publicerade ordet får fäste och jag känner att jag har förlorat rätten till min egen historia!’ Det är alltså viktigt detta med säkra källor, gå till ursprungliga källor och inte enbart gå på tidigare forskning och bygga vidare på den. Precis så får historiska felaktigheter fäste!

Samtal i resandefolkets monter. Foto Sigurdur Hafthorsson/IKON

Samtal i resandefolkets monter.
Foto Sigurdur Hafthorsson/IKON

Föruom många olika möten med resande och nyfikna buros (bönder, icke-resande)hann jag gå på några programpunkter på Se människan scenen, i Svenska kyrkans monter. Jag blir riktigt stolt över hur många bra programpunkter man har, ett program helt i samma kvalité som bokmässans ”riktiga” seminarieprogram, men med den skillnaden att de är lagom långa och inte kostar  femhundra kronor, utan är gratis.

Utvecklingen i Ungern

Ett av scensamtalen som jag lyssnade till var mellan biskop emeritus Martin Lind och Gabriel Byström, journalist som har skrivit boken Tystnadens triumf. Boken och samtalet handade om de nationelistiska vågor som svämmar över Ungern, där det statsbärande partiet beskrivs som mer extremt än SD och stödpartiet Jobbik är ännu mer öppet fasistiskt och rasistskt. Gabriel beskrev Ungern som ett land där antiziganism och antisemitism är mycket utbredd till den graden att romer och judar knappt törs gå ut på kvällen. Och där polisen ser genom fingrarna när det kommer till brott och misshandel med rasistiska förtecken. När extremister kastar in molotovcocktails in i romers hus och polisen rubricerar det som brand pga elfel.

En vanlig bild här av högerextremister här i Sverige är att de är unga arbetslösa killar utan utbildning. Detta är inte fallet, åtminstone inte i Ungern. Där är männen iofs överrepresenterade i ledarskiktet, men de är ofta intelektuella och högutbildade. Kyrkan som man kunde hoppas på att skulle vara en röst för människovärdet är häpnadsväckande passiv.

En mycket mörk bild med andra ord. Gabiel menade att situationen är redan precis lika illa som i 30-talets Tyskland.

Vill du se och lyssna till hela samtalet hittar du det här.

Sep 27

Vad man lär sig på en konferens om diakoni och teckenspråkiga

Diakoner är åsnor och hörande kan må bra av lite utanförskap! Bara några av nyvunnen kunskap eller insikter som jag fick på veckans konferens om diakoni.

Samtal om diakoni. Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON

Samtal om diakoni. Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON

När vi samtalade om vad ordet diakoni betyder så var det inte så glasklart för alla, och vi kom fram till några olika uppfatningar. I samtalet om diakonens roll fastnade jag särskilt för bilden av diakonen som åsna: stora öron, liten mun och förmåga att bära människor utan att själv vackla.
Konferensen var internationell och ekumenisk, men största antalet av de ca 100 deltagarna kom ifrån evangelisk-lutherska kyrkorna i Norden och Tyskland.

Vi samlades i Nürnberg i Tyskland och överskriften var Diakonia – Deaf Ministry as the hands of God. För mig var det första internationella konferensen inom teckenspråksområdet och det var många nya intryck. Något som inte var nytt var ändå det engagemang som nästan strålade om medarbetarna från de olika kyrkorna. Det har jag sett inom den diakonala verksamheten både i Sverige och i andra länder.

Diakoni som stöd och möjliggörande

Del av konferensens rika andaktsliv på teckenspråk. Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON

Del av konferensens rika andaktsliv på teckenspråk. Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON

En av de frågor som är i förgrunden för mig är skiftet från diakoni med döva som objekt och passiva mottagare till diakoni som syftar till att göra döva och andra teckenspråkiga till subjekt, gå jämnsides eller putta på bakifrån. Ge verktyg som döva kan använda för att stå upp för sina rättigheter. Detta märks till en viss del i kyrkans medarbetare, där fler och fler döva får tjänster och arbetar inom den teckenspråkiga verksamheten, även om här i Sverige så går den utvecklingen betydligt långsammare än t.ex. i Norge och Tyskland.

Men diakoni är mycket mer också, något som flera talare återkom till. Det är också att ta hand om dem som inte är förmögna att göra det själva. Hur många döva finns det inom äldrevården som har annat inget val än att kommunicera via lappar med sin personal.

Funktionshinder, ett relativ begrepp

Ett studiebesök på ett hem i Zell, utanför Nürnberg, för personer med flerfunktionsnedsättning påminde om olikheterna i våra länder. Där fanns bland andra döva med funktionshinder som gör det svårt att bo själva och som inte har en familj om kan ta hand om dem. I Sverige tror jag säkert att det finns boenden för personer med flerfunktionsnedsättning som bedrivs av landstingen, men här var det katolska kyrkan i Bayern som skötte en imponerande verksamhet, där individer gavs gott om utrymme att växa utifrån sina egna förutsättningar. Där får man också leva så att funktionsnedsättning inte blir ett funktionshinder, där man själv får vara normen.

Funktionshinder, brukar man säga, är ett hinder som uppstår i förhållande till omgivningen. Det är inte personen som är funktionshindrad. I den bemärkelsen var min oförmåga till kommunikation i detta sammanhang ett hinder för mig: jag var säkert den ända deltagaren som inte kunde klara sig hjälpligt på teckenspråk.

Beroendeställning och kommunikation

Det var många språk i omlopp, men det finns inget teckenspråk som riktigt har engelskans motsvarighet att vara ett språk för alla. Det finns något som kallas internationellt teckenspråk, men det funkar inte hela vägen. Alla föreläsningar var antingen givna på engelska eller tolkade till engelska – och som mest fanns det 6 teckenspråkstolkar på scenen som tolkade till olika teckenspråk. I hörande sammanhang hade det krävt dyr utrustning och enskilda bås för tolkar.

Men även om föreläsningar tolkades så att jag kunde hänga med så blev det svårare med det viktiga minglet i pauser och på kvällarna. En nyttig läxa i det utanförskap som döva får uppleva mest hela tiden i hörande sammanhang. Som tur var för mig hade jag ändå ibland tillgång till tolkar och hörande kollegor som ”räddade mig”, tack till er alla! – och det blev en läxa i den beroendeställning man är i som döva i hörande sammanhang. Och hörande sammanhang är det ju för det mesta.

Johan Selin, döv präst i Härnösands stift pratar om diakoni. Teckenspråkstolkar tolkar till fyra andra teckenspråk. Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON

Johan Selin, döv präst i Härnösands stift pratar om diakoni. Teckenspråkstolkar tolkar till fyra andra teckenspråk.
Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON

Mar 24

Jokkmokk blev forum för urfolkrättighter och kultur

Jag fortsätter min dagbok om min roadtrip i Sápmi med urfolk från Brasilien. Nu har vi kommit till Jokkmokk. På dagens program var besök på museet Ájtte, träff med Lars-Anders Baer och körkonsert med Sámi Jienat.

Den som inte besökt Ájtte i Jokkmokk var något kvar!

Den som inte besökt Ájtte i Jokkmokk var något kvar!
Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON

Om du inte varit på Ájtte så har du något kvar! Ett riktigt professionellt, pedagogiskt och kul museum att besöka. För vår del innebar det mer kött på benen för kunskapen om den samiska historien och kulturen. Vi tog del av historia och tradition, från tidigt fram till nyss. Gamla trummor, dräkter, sägner och landets kraft och frukter. Vi avslutade med en upplyftande helikoptertur (virtuell) över Laponia, ett område i Sápmi som utsågs till världsarv av Unesco 1996.

Ett av många spännande föremål på muséet Ájtte. Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON

Ett av många spännande föremål på muséet Ájtte. Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON

Goda intentioner eller rättslig status?

På Ájtte mötte vi sedan upp med Lars-Anders Baer. Han, visade det sig, är en person man bör lära känna om man vill veta mera om samer ur ett internationellt urfolksperspektiv. Han har varit styrelseordförande i Sametinget och suttit i FN:s permanenta råd för urfolksfrågor. Han var varit involverad i det mesta när det gäller urfolksfrågor i Sverige. Nu är han pensionerad och bedriver ”bara” lite renskötsel … och jobbar med förslag till nordisk samekonvention.

Här fick vi fördjupa våra diskussioner i urfolksrättigheter. Han noterade att Brasilien är en stormakt, också när det gäller urfolksfrågor. Deras ställningstagande påverkar andra – ett riktigt spännande samarbete som vi håller på och få till tänkte jag då!

Han kunde pedagogiskt bena ut begreppen, t.ex. FN:s urfolksdeklaration och ”ILO 169″ som vi diskuterat under hela resan.

ILO 169 är en konvention om ursprungsfolk och stamfolk som antogs av Internationella Arbetsorganisationen ILO år 1989. Den handlar i princip på att urfolk ska omfattas av FN:s övriga rättighetsdeklartioner. Det är en stark rättslig konvention om den ratificeras av en stat. De allra flesta latinamerikanska staterna har ratificerat den, likaså Norge och Danmark. I Sverige har frågan om ratificering utretts i årtionden, men verkar inte vara på väg till någon slutfas. På Sametinget var man rätt desillusionerad och där verkade man inte ha några illusioner om att staten har någon avsikt att ratificera den utan begraver den i utredningar.

FN:s deklaration om urfolkens rättigheter är en resolution som antogs år 2007 av FN. Den syftar till att urfolken ska ha rättigheter både kollektivt och individuellt. Deklarationen är ändå att se som en viljeyttring, eller avsikt att röra sig i denna riktning. Den är inte bindande och är därför inget som tvingar en stat att agera för urfolkens rättigheter specifikt. Sverige röstade för deklarationen. Se här en FAQ på engelska om deklarationen.

Detta innebär att samernas status som urfolk är ganska svag idag, t.ex. när det kommer till rätten till mark. Idag är man t.ex. skyldig att samråda med samebyar vid ingrepp på renbetesmark, men man är inte skyldig till att beakta vad som framkommer vid samrådet.

Mineralpolitiken som staten driver är idag väldigt generös gentemot företagen som vill utvinna mineraler. Markägaren får ganska liten kompensation och samerna är i regel inte markägare så de går lottlösa, medan vandringsleder för renarna blockeras och gör det svårare och ofta omöjligt att bedriva rennäring.

Musik som kulturbärare

På konstert med Sámi jienat. Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON

På konstert med Sámi jienat.
Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON

Dagen innan hade jag fått reda på att den samiska kören Sami Jienat skulle uppträda i Jokkmokk när vi var där. Självklart så begav vi oss dit och lyssnade. Körmedlemmarna kommer från Norge, Sverige och Finland och är bra exempel på det naturliga i att samer samarbetar över nationsgränserna.

Musiken rörde oss på djupet. Med vacker körklang och flera solister träffade kören våra urfolksgäster direkt i hjärtat. Det här var hemma! De förklarade för oss efteråt att hos dem minns man genom sång och dans. Där finns kulturen, historien, minnen bevarade. Det blev för dem höjdpunkten på resan. Tack Sámi Jienat!

Gruppbild efter trevliga möten urfolken emellan. Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON

Gruppbild efter trevliga möten urfolken emellan.
Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON

Mar 16

Gruvliga hot mot samisk kultur

Jag har varit på roadtrip i norra Sápmni nu några dagar nu och träffat så kunniga och intressanta personer och lärt mig en hel del. Jag sitter och lyssnar på samtalen mellan de gäster från Brasilien som jag är värd för som jobbar och lever urfolksfrågor (två av dem är själva amerindianer).

Sametinget

Jocelino och Merong utan för Sametingets kontor.

Jocelino och Merong utan för Sametingets kontor.

I fredags besökte vi Sametingets huvudkontor i Kiruna och fick lära oss om Sametingets organisation. En kort historik över samers rättsliga status i Sverige gav oss sedan ett nödvändigt sammanhang för att förstå dagens förhållanden. Verkligen lysande dragningar av Sametingets informatör, Marie och väldigt glädjande att även presidiets ordförande Stefan Mikaelsson kunde vara med och ge ytterligare insikter in i hur det är att vara ett folkvald i ett organ som lyder under ett departement. Många bitar föll på plats för våra brasilianska gäster som kämpar för att förstå lagstiftningen och urfolksorgan i Sverige.
Marie försöker få oss att förstå hur Sametinget fungerar.

Marie försöker få oss att förstå hur Sametinget fungerar.

De kunde observera att urfolkens rättsliga status är något starkare i Brasilien (i synnerhet eftersom de har ratificerat den viktiga ILO 169) även om det finns en hel del problem med implementeringen där.

Gruvliga frågeställningar

För mig har det börjat utkristalliseras några punkter som våra samiska kontakter ständigt återkommer till. Visionen är att få respekt för samisk kultur, kunna utveckla den och bli respekterad för vem man är. Även om endast 10-15% av samer i Sverige försörjer sig på rennärring så är den så djupt integrerad i kulturen att den blir alla samers angelägenhet. Därför, när stora ingrepp i renbetesmarken föreslås så att t.ex. renarns vandringsleder blockeras, är det inte bara frågan om förlorad inkomst utan ett övergrepp på samisk kultur. Ungefär så enkelt, fast samtidigt så oändligt komplicerat att bekämpa.

Ett typexempel på ingreppen i renbetesmarken är gruvor. I fredags träffade vi därför också en av Sametingets folkvalda, Matti Berg, för att diskutera hans syn på hur urfolken påverkas av denna typ av ingrepp på urfolksmark. Matti har engagerat sig i gruvfrågorna både i Kiruna och andra ställen, frågorna hänger ju ihop i hela Sápmi.

Återigen var det många igenkännande nickar hos de brasilianska amerindianerna när Matti konstaterade att det självklart är pengarna som sätts framför urfolkens intresse. För i båda länder är man faktiskt skyldig att ha samråd med urfolken när det gäller ingrepp på deras mark. Som jag noterade ovan, förefaller det rättsliga läget för urfolken vara starkare i Brasilien. Fast med brasklappar i stil med ”urfolken har besämmanderätt över den mark som staten har erkännt som deras mark, och över vattnet på den…MEN… under marken är det staten som har all rätt.”

I Sverige är det lag på att man måste samråda med samer om ett ingrepp på deras mark planeras. Men efter samrådet är man ändå fri att gå emot deras intressen. Och gruvbolagens intressen är förstås att tjäna pengar. Och det blir inte mycket pengar om de avstår av hänsyn till urfolk.

Och vidare…

…till Jokkmokk via Gällivare och vintermarknaden, där vi åt kokosbollar (typically Swedish market pastry) och inspekterade samisk slöjd. Bilderna får tala för sig själva!

IMG_2794IMG_2798

Mar 15

En dag i Nikkaluokta

I förgår landade vi i Kiruna, jag och Fredrik från kyrkokansliet och våra fyra gäster från Brasilien som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

Det var min första gång i Kiruna och det omedelbara intrycket var förstås: här är gruvan!

IMG_2729

Utanför Sarris restaurang

Men innan jag hann tänka på det närmare gav vi oss iväg västerut till Nikkaluokta en timmes bilresa. Dit åkte vi för att få lära oss mer om platsens samiska historia och få exempel frågor samer brottas med i dagens Sverige.

Ylva Sarri från Samiska rådet i Svenska kyrkan som växt upp i ‘Nikka’ berättade för oss hur hennes familj först började ta emot gäster som var sugna på friluften i fjällen och hur folkströmmen ökade och de började ta betalt för mat och husrum och stugby och restaurang uppstod med tiden.

Krånglande lås till kapellet

Krånglande lås till kapellet

Vi skulle besöka kapellet men låset krånglade så vi stod istället ute i vackra naturen (och snålblåsten) och fick höra historian om dess tillkomst. Ylva berättade att kapellet byggdes på initiativ av De lappländska fjällkarlarnas klubb som tack för vad fjällen och fjällbygdens människor gett dem. Denna klubb förtjänar nog en egen bok, men medlammar var de som var först att bestiga ett fjäll över 2000 m! En exklusiv klubb som nu sedan länge är nedlagt pga medlemmarnas naturliga avgång.

Jocelino med Kebnekaisa någonstans i molnen en bit bort...

Jocelino med Kebnekaisa någonstans i molnen en bit bort…

Ovan för restaurangen finns för tillfället en utställning över protesterna i somras mot gruvplaner i Kallak. Det är en oerhört stark utsällning och visar på hur gruvfrågorna sliter och drar i den samiska kulturen, rennäringen.

IMG_2756

Utställning om protesterna mot gruvdrift i Kallok 2013

IMG_2757

Merong och Jocelino såg stora likheter med gruvproterser och sina egna protester mot skogsskövling i Brasilien.

Efter en härlig renskavsmiddag  vid levande ljus (det blåste mycket och elen kom av och på) på Sarris restaurang bjöd hon oss hem där vi hade långa diskussioner om bland annat renens roll i den samiska kulturen, tidigare och idag. Renen är något som renskötaren lever med, vårdar och följer genom livet. Den ger tillbaka mat och värme. Man använder traditionellt hela djuren när det slaktas, inget ska förfaras, det vore inte respektfullt mot djuret. Blod och kött använder man i matlagning, skinnet gör man kläder utav, hornen använder man för handverk osv.

En härlig jämförelse uppstod när jag frågade brasilianska urfolken om det fanns något liknande i deras kultur. Nja, om något så är det kokospalmen, kokosnöten ger både kokosmjök dricka och kokosköttet att äta. Stammen använder man för att bygga hus och bladen blir taket på huset…

Hemma hos Ylva

Hemma hos Ylva

Merong och Hans

Merong och Hans

Mar 12

Urfolk – hemma och utomlands

Hans Merong Jocelino Renate

Hans, Merong, Jocelino och Renate

Sent igår kväll kom de äntligen, våra gäster från Brasilien! Kollegan som var på Arlanda för att ta emot dem fick gå hem utan sällskap eftersom de inte kom med det annonserade planet, men vid halvelva tiden på kvällen ringde han och hade fått reda på att de kommit fram säkert efter förseningar i anslutningen.

Jocelino och Merong är två unga män, urfolk i Brasilien, amerindianer. De kommer från var sin urfolksgrupp, Tupinikim och Pataxó Hãe, Hãe, Hãe , som är två av de totalt 350 olika urfolk i Brasilien. I Europa finns ett urfolk, Samerna.

Målet med besöket är att vi ska berika varandras sätt att arbete med urfolksfrågor. Jag (och mina kollegor) jobbar på enheten för flerspråkighet på kyrkokansliet i Uppsala. I sällskap med Jocelino och Merong fanns Hans och Renate som arbetar på brasilianska lutherska kyrkans urfolksorgan COMIN. Tanken är att vi i Sverige ska få inblick in i urfolksfrågor i Brasilien och de i urfolksfrågor i Sverige.

Idag träffades vi för långa samtal. Redan nu kan vi se stora likheter mellan hur Brasilien och Sverige hanterat urfolk, på gott, men mest på ont. Historiskt sett handlar det om övergrepp, kolonisering och assimilering i majoritetssamhället. Idag ser vi fortfarande spår av detta, men mycket i form av marginalisering och frukter av äldre tiders inhumana urfolkspolitik.

Men mycket är bra! Många rättigheter finns nu reglerade i lagstiftningen i båda länder. Vi fick lära oss om urfolkskolor och högskolor i Brasilien där man kan få undervisning på sitt eget språk i alla ämnen. Vi hörde om rätten att få definiera sig själv som urfolk istället för att någon utanför ska bestämma om du är urfolk eller inte. Vi har en del att lära av Brasilien.

Man måste komma ihåg det som är bra och positivt. Varför? Jo, för att det finns så mycket annat där uppförsbacken känns så oändligt lång. Lagstiftningen finns där, men det finns undantag när t.ex. när det ska startas gruvor. Då är rätten till landet begränsad. Och lagen och rättigheterna måste också tillämpas lokalt och där har jag hört flera berättelser om att det inte fungerar i Sverige.

En assimileringspolitik fördes både i Brasilien och Sverige fram till långt in på 1900-talet (och i viss utsträckning ännu), där samer t.ex. inte fick tala sitt språk i skolan. I Brasilien omlokaliserade man urfolken så att de var insprängde bland vita bönder för att de skulle lära sig och bli ”vita i tanken”.

Eller tvärtom, där politiken lapp-ska-vara-lapp cementerade bilden av hur en same ska vara och fortsätta vara. Stängde andra möjligheter att bli en del av samhället. Eller bilden bland majoritetsbefolkningen av brasilianska urfolk som utesluter att de går omkring i vanliga kläder med dator under armen, utan ska vara klädda i fjäderskrud på huvudet och tatueringar på armarna.

Många likheter. Men visst är det där borta bara som man kränker de mänskliga rättigheterna? Eller hur? Vi bor ju ändå i Sverige!

Nåja, imorgon far vi till Kiruna och sedan vidare till Jokkmokk. Ska bli inspirerande dagar! Kanske jag hinner skriva lite mer under resans gång…

Aug 9

Hur man läker minnen – samiska kyrkodagar

Nu pågår det samiska kyrkodagar i Mo i Rana. Det är en samling med seminarier, gudstjänster, worshops, kulturevenemang och marknad. Idag besökte jag två seminarier, det första på tema samer-kyrka och det andra på tema försoning.

Öppningsgudstjänst på samiska kyrkodagar

Öppningsgudstjänst på samiska kyrkodagar

Den samiska kulturen är präglad av en andlighet med stark koppling till naturen, naturreligion. Därför är det många som inte kopplar det samiska till kyrkan och kristendomen. Men kyrkan är viktig i det samiska sammanhanget, på fler och komplicerade sätt. Kyrkans mission bland samer har lett till många positiva relationer mellan samer och kyrkan idag. Men betydligt viktigare att lyfta fram är kunskapen om kyrkan som långt in på 1900-talet starkt bidrog till att beröva samer sin kulturella bakgrund, språket och naturandligheten.

Detta var bakgrunden till huvudseminaret på kyrkodagarna med Ole Henrik Magga, samisk språkforskare och politiker, Sofe Petersen, biskop på Grönland och inuit och arrangören Tore Johnsen, generalsekreterare för det norska samiska kyrkorådet.

Seminariet handlade huvudsakligen om miljö och klimathot som påverkar de arktiska urfolken i stor grad, men sedan kom diskussionen att handla om samer och kyrkan.

Magga uppmanade kyrkan att akta sig för att kränka människor. Men han hade en oväntad vinkling på den uppmaningen. Kyrkan har lärt samerna att t.ex. jojken inte är något som platsar inom kristendomen. Nu uppmanar man istället till jojk i kyrkan. Då förekommer det att de som tog till sig den tidigare uppmaningen känner stor olust över jojken. Alltså de samer som blev övertygade om att jojken var något fel, blir idag kränkta av att jojken flyttar in i kyrkan.

Magga undrade också hur långt kyrkan egentligen kan gå för att tillmötesgå den naturreligiösa ådran i hans egets folks, samernas, kultur och ändå förbli kristen.

Svara gjorde hans samtalspartner på scenen, biskop Sofie: Kristus måste ändå alltid vara i centrum. Det handlar om att ständigt omtolka sitt budskap och vara öppen för andra sätt att formulera kristendomens centrala budskap.

Biskop Sofie Petersen, Grönland och Ole Henrik Magga, samisk språkforskare och politiker, Norge

Biskop Sofie Petersen, Grönland och Ole Henrik Magga, samisk språkforskare och politiker, Norge

Att läka minnen

En annan av dagens talare var den anglikanska prästen Michael Lapsley. Hans gripande berättelse om sin kamp mot apartheid i Sydafrika, som bland annat ledde till att en brevbomb berövade honom båda händer, ett öga och trumhinnor, lämnade ingen oberörd.

Lapsleys budskap var ändå att inte stanna kvar på överlevarstadiet. Han hade varit offer för apartheid-krafterna men överlevt vålddåd. Men der var viktigt att ta sig vidare därifrån. Han blev en segrare genom att övervinna de dehumaniserande krafterna med sina kvarvarande vapen.

– De tog mina händer, som ändå inte bar vapen. Men tungan lämnade de kvar, det verkliga vapnet, sa Lapsley lugnt.

Rev. Michael Lapsley, Sydafrika (t.v.) och Rolf Steffensson, Norge

Rev. Michael Lapsley, Sydafrika (t.v.) och Rolf Steffensson, Norge

Seminariet som Lapsley medverkade i handlade om försoning. Men han föredrar att tala om att läka minnen, eftersom det i själva verket är detta det hela handlar om. Att läka minnen, sa han, är något man måste jobba med aktivt. Att tiden läker alla sår, höll han inte med om.

Läkningsprocessen som han arbetar med går ut på att man träffas i mindre grupper och får tala om saken, båda parter. Båda sidor har alltid sina sår, ärr och skam som det är viktigt att uttala och börja bearbeta. Endast då kommer man vidare.