Tankar från en diakon

Det var en alldeles vanlig torsdag. Peter, nyanställd präst, kom in i personalrummet för att dricka förmiddagskaffe. Redan på avstånd hörde han skratt och sorlet från kollegornas småprat. När han klev in i rummet blev det alldeles tyst. Peter stannade upp, fick en klump i magen och såg sig runt i rummet, flera av hans kollegor tittade ner i bordet. Plötsligt bröts tystnaden av att Kalle, vaktmästaren, som undrade om någon ville ha mer kaffe. Det var det flera som ville och så drog samtalen igång igen. Peter tog sin kopp och satte sig ner.
Kvinnan bredvid honom, Kicki också präst, vände sig mot honom viskade: ”Vi pratade om en händelse som du inte känner till, som hände i helgen. Inget du behöver bry dig om”.” Ok”, svarade Peter, samtidigt som klumpen i magen växte och han började känna sig illa till mods. ”Va bra att det inte berörde mig – jag blev lite orolig. Det kändes så konstigt när alla blev tysta när jag kom in”. Kicki svarar: ”Nej, bry dig inte som sagt – snygg du är i håret förresten…”
Peter gick från fikarasten med den arga klumpen i magen, tårarna brände bakom ögonlocken, och han kände sig förvirrad och dum. Han kunde inte förstå varför…
Maktspråk förekommer överallt – så också i vår kyrka. Bara genom hur vi lyssnar, svarar eller tittar har vi makten att trycka ner eller upprätta en annan människa. Genom hur vi svarar med ord och handlingar har vi möjlighet att tala om för en människa om hon är viktig eller oviktig, delaktig eller utanför, respekterad eller överkörd. Tänk vilka kraftfulla redskap vår kommunikation innehåller, både den verbala och den ickeverbala.
Maktspråk har det tänkts och forskats kring. Socialpsykologen Berit Ås identifierade på 70-talet fem negativa kommunikationsmönster och formulerade begreppet Härskartekniker. I dag omfattar begreppet Härskartekniker nio olika tekniker, och är ett samlat begrepp för de sätt vi människor använder för att få övertaget över någon annan eller blir utsatta för när någon vill få övertaget över oss. Medvetet eller omedvetet.
De är följande:
1.Osynliggörande Hur går det till? Omgivningen viskar så du inte hör. Pysslar med annat när du pratar. Vänder ryggen till. Hälsar inte, eller svarar inte när du frågar.
Resultat: Du känner sig dum och osäker.
2. Förlöjligande Hur går det till? Talar till dig som mindre vetande. Förlöjligar dina reaktioner och idéer. Skrattar åt dig, eller skämtar om dig bakom din rygg. Resultat: Du känner dig dum.
3. Undanhållande av information Hur går det till? Du får inte all information om något du behöver veta eller som berör och påverkar dig. Resultat: Du känner dig osäker och dum – igen!
4. Dubbelbestraffning Hur går det till? Hur du än gör så gör du fel. Till exempel: är du kvinnlig är du våpig – är du inte kvinnlig är du ful. Jobbar du mycket är du en dålig förälder – jobbar du lite sköter du inte jobbet. Är du tydlig med dina behov är du besvärlig – är du tystlåten får du skylla dig själv. Resultat: Hur du än gör så bli det ”fel”.
5. Påförande av skuld och skam Hur går det till? Får dig att skämmas för dina egenskaper eller utseende, eller antyder att något du utsätts för är ditt eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Till exempel: ingen lyssnar på vad du säger under ett möte eller samtal och du känner det som att du uttryckt dig på ett dumt eller otydligt sätt. Om du utsätts för sexuella trakasserier, har du dig själv att skylla – genom exempelvis klädval. Du blir avbruten gång efter annan mitt i en mening, får därmed känslan av att det du säger saknar betydelse.
Resultat: Du skäms, tystnar och känner dig fånig och oviktig.
6. Objektivisering Hur går det till? Fokus flyttas från dig som subjekt (dina tankar, känslor, kunskaper och åsikter) till dig som objekt (din klädsel, ditt hår, ditt utseende). Till exempel: när du talar om något så avbryts du av en komplimang om din klädsel eller hår. Fokus flyttas från det du säger till ditt utseende. Resultat: Du känner sig löjlig och dum, samtidigt står du i tacksamhetsskuld för du fått en komplimang… Du känner dig förvirrad och olustig.
7. Våld eller hot om våld Hur går det till? En gammal välbeprövad teknik i alla diktaturer, många kulturer och familjer. Motsatsen till demokrati. Resultat: Du blir rädd, underordnar och anpassar dig.
8. Splitting Hur går det till? Delar in människor grupper ”dem-vi” – ”bögar”, ”pluggisar”, ”08-or” etc. Resultat: Det legitimerar att människor utanför gruppen utsätter människor i gruppen för fördomar, ointresse, förtyck, våld och förnedring.
9. Tolkningsföreträde Hur går det till? Den som har ”makten” har rätten att bestämma vad som är rätt och fel, bra och dåligt, sant och falskt etc. Resultat: Människor tystnar, vågar inte säga sin åsikt.
Låt oss i ljuset från kunskapen om härskartekniker återvända till Peter och kika på hans reaktioner: den arga klumpen i magen, tårarna som brände bakom ögonlocken och förvirringen han kände.
Det börjar med, tänker jag, att han redan är i ett underläge då han är nyanställd och därför osäker på sin roll och på det sociala samspelet i personalgruppen. Vilket är full naturligt och normalt i sammanhanget. Dessutom utsätts han för ett antal härskartekniker. Låt oss nu identifiera dessa:
1. När han kommer fram till fikabordet tystnar alla och tittar ner.
”Osynligörande”. Ingen ser på honom och hälsar. Resultat: han känner sig dum.
2. Han sätter sig ner och får informationen att det som sagts inte angick honom. ”Undanhållande av information som påverkar dig”. Han känner sig dum igen!
3. Han tar mod till sig och uttrycker det han kände, att det var obehagligt att alla tystnade och att han kände sig lite orolig. Svaret eller reaktionen han får tillbaka är ”Va snygg du är i håret förresten…” ”Objektivisering” – fokus flyttas från det han ville säga och hans känslor till hans utseende. Han känner sig löjlig, dum och förvirrad.
Tänk så snabbt det gick – tre av nio tekniker på några minuter i en helt vanlig vardagssituation på jobbet.
Och ingen gjorde detta medvetet, eller hur?
Det som slår mig med kraft – när jag reflekterat kring härskarteknikerna i mitt liv, både när jag använder dem och när de används mot mig – är hur ofta de förekommer och oftast sker helt omedvetet. Ja, jag erkänner jag använder dem, och har blivit rätt bra på att komma på mig själv när jag gör det. Förhoppningsvis hjälper mig erkännandet och insikten att jag väljer göra annorlunda nästa gång. Jag tränar mig också på identifiera dem när de används mot mig och i de allra flesta fall används de helt omedvetet. Hur märker jag det? Jo, när jag går från ett möte till exempel, med en klump i magen eller bröstet och en olustkänsla i kroppen. Då har det oftast hänt, och jag får ta hjälp av min kunskap kring kommunikationsmönster och identifiera vad jag utsatts för, vilket för min del hjälper mig att släppa det.
Om vi nu skulle använda denna insikt till något bra? Om det nu är så kraftfullt att härska med ord och handlingar, är det då möjligt att i enkla vardagsmöten upprätta och bekräfta människor med ord och handlingar? Ja, jag tror det är möjligt! Jesus gjorde det. Och vi i kyrkan bör göra det, tycker jag.
Låt oss börja med kyrkans uppdrag och budskap. Jag hoppas vi kan enas kring att det är ett av kyrkans viktigaste budskap att alla är älskade, unika, skapade till Guds avbilder, och att vi alla är viktiga och behövs. Då behöver vi se, bekräfta och respektera människor. Om vi – i våra gudstjänster, verksamheter, möten och arbetsgrupper – vill förmedla detta viktiga budskap, anser jag, att vi behöver bli medvetna om, träna på och utveckla positiva kommunikationsmönster och förhållningssätt i vår kyrka. Då blir det plötsligt viktigt att vi gör oss kvitt härskarteknikerna i våra organisationer och våra liv.
Om vi enas om att vi har ett uppdrag att upprätta människor. Då behöver vi förmedla förlåtelse och försoning i ord och handling, och frigöra människor från skuld och skam. Då behöver vi leva så att Kristus och hans kärlek återspeglas i våra liv…
Jag tror verkligen på detta och att vi som kyrka kan stärka klangen i vårt viktiga kärleksbudskap genom att tillsammans reflektera kring vår kommunikation, både inom kyrkan och ut mot samhället. I mitt eget reflekterande och tänkande kring härskarteknikerna så vände jag på det hela och skapade det jag kallar för Upprättartekniker:
1.Synliggörande Hur går det till? Fokus är på dig. Omgivningen talar till dig så du hör och lyssnar när du talar. Vänder ansiktet mot dig och ser på dig. Hälsar på dig och svarar när du frågar. Resultat: Du känner sig trygg och sedd.
2. Bekräftelse Hur går det till? Talar till dig så du förstår. Möter och respekterar dina reaktioner, tankar och idéer. Tror på dig och dina inre resurser , eller stöttar dig om du är osäker. Resultat: Du känner dig stärkt och modig.
3. Tydlig kommunikation Hur går det till? Du får all information du behöver på ett sätt du förstår om något som berör och påverkar dig och ditt liv. Du får fråga och får svar om du undrar något. Du får ifrågasätta och dina åsikter respekteras. Resultat: Du känner dig säker och trygg.
4. Dubbelbelöning Hur går det till? Omgivningen utgår från att du gör ditt bästa och du får stöd för det. Uppmuntran och tacksamhet möter dig från din omgivning. Du får mer uppmuntran för den du är mer än det du gör. Resultat: Du känner dig trygg och sedd – igen.
5. Acceptans och förlåtelse Hur går det till? Du möts fördomsfritt och accepterande av din omgivning, oavsett din klädstil, din bakgrund, din sociala status, ditt arbete etc. Dina misstag och tillkortakommanden anses som mänskliga och du möts av förståelse och förlåtelse från din omgivning.
Resultat: Du vågar vara sig själv fullt ut och skäms inte för den du är, dina svagheter eller brister.
6. Subjektivisering Hur går det till? Fokus är på dig som subjekt, din kunskap, dina åsikter, erfarenheter, känslor och behov tas på allvar. Det är viktigare vem du är än vad du gör. Du är viktig, unik och värdefull. Resultat: Du känner dig viktig och älskad.
7. Kärleksfullhet och vänskap Hur går det till? Du möts av omtanke och empati. Ofta en kombination av bekräftelse, synliggörande och subjektivisering. Resultat: Du känner dig älskad och trygg. Du litar på och räknar med din omgivning, att den vill dig väl.
8. Helhet Hur går det till? Du blir inkluderad i ett sammanhang där du är delaktig och får ansvar. Grundtanken är att alla människor lever i gemenskap och hör ihop, alla är delar av samma mänsklighet och samma skapelse.
Resultat: Allt det vi gör andra påverkar oss själva. Vi blir delaktiga i det lilla och i det stora. Alla har en plats och en uppgift. Ingen behöver känna sig ensam.
9. Tanke- och känslofrihet Hur går det till? Alla får tänka och tycka det vi vill, och få respekt för det. Resultat: Att alla blir trygga att vara de vi är och uttrycka det i välden. Alla ges utrymme att utforska sin egen sanning.
Åter till Peter.
Det var en alldeles vanlig torsdag. Peter, nyanställd präst, kom in i personalrummet för att dricka förmiddagskaffe. Redan på avstånd hörde han skratt och sorlet från kollegornas småprat. När han klev in i rummet vände alla sina ansikten mot honom och log, flera reste sig upp och hälsade på honom. Många nya kollegor han inte träffat tidigare kom fram och hälsade honom välkommen till församlingen. Peter kände sig alldeles varm inombords och den lilla oro och nervositet som gnagt i magen var som bortblåst. Han fick en kopp kaffe av Kalle, vaktmästaren, och Anna en annan kollega drog fram en stol åt honom och han satte sig ner.
Kvinnan bredvid honom, Kicki också präst, vände sig mot honom och sa: – ”Vi satt och pratade om en händelse i helgen då en gudstjänstbesökare blev arg under predikan och gick ut.” berättade hon. ”Ok!” svarade Peter, samtidigt som han lyssnade till samtalet som fortsatte kring söndagens händelse. Han tog mod till sig och delade sina synpunkter och tankar. De nya kollegorna lyssnade till honom och inkluderade honom helt naturligt i samtalet.
Peter gick leende och med lätta steg från fikarasten med en go´ känsla i magen och med tanken att han kommer trivas.
Hur lätt var inte detta? Jag tror att under det korta morgonfikat hann Peter ”utsättas” för alla nio upprättarteknikerna. Och så klart känner han sig glad, trygg och sedd!
Hur gör du i liv? Härskar du eller upprättar du? Hur gör ni på din arbetsplats? I din familj? Bland dina vänner?
Min förhoppning är att du, liksom jag, blir medveten om hur lätt det är att upprätta med ord och handling. Min önskan är att du i ditt liv – på din arbetsplats, i din familj, bland dina vänner – börja träna på att identifiera och motarbeta härskarteknikerna, och att du väljer att använda upprättartekniker i stället.

Tidigare publicerad i Svensk kyrkotidning

För ungefär ett år sen började det höjas röster som talade om det kaos många sjuka och arbetslösa, deras familjer och anhöriga, levde i pga de nya sjukförsäkringssystemet. Det talades också om samhälliga katastrof detta skapade, hur maskorna i vårt sociala trygghetsnät blivit alldels för stora. Drabbade var inte bara de som levde i systemet utan även de som i sitt arbete påverkades av det. Handläggare som tvingades lägga sitt engagemang åt sidan och enbart se till antal sjukdagar, regler och mål. Läkare fråntogs sin yrkeskompetens att bedöma om någon är frisk eller sjuk.
Denna reaktion ledde till ett nationellt upprop och kallades ”Påskupproret mot utförsäkringarna”, manifestationer anordnades runt om i landet under påskhelgen 2011.

Många av oss som höjde rösten var anställda inom Svenska kyrkan och kanske framför allt diakoner. I vårt arbete mötte många av oss männsikor som tillhörde gruppen ”utförsäkrade”.
Jag var en av dem. Att vara en röst för de som inte orkade eller kunde tala för sig, att lyfta fram frågan inte enbart som ett individullet problem utan ett samhälls problem – kändes rätt och självklart i linje med min kallelse.

Ett åt har gått. Regeringen har kommit med några förslag på ändringar. Maginella förändringar har gjorts…

Läs här: Sjukförsäkringskatastrofen – en pågående tragedi

Jag arbetar i dag i samhällstjänst och möter flera gånger i veckan människor som pga sjukdom är arbetslösa och nu skall ”slussas” tillbaka till arbetslivet. Tanken är god, men i verkligheten är lidandet fortfarande stort. Förändringen för det sjukskrivna och arbetslösa är marginell…

Männsiskor far illa. Uppropet fortsätter.
Nu kallas det Solrosupproret. Länk till gruppens Facebooksida.

Manifestationer planeras till påsk i år igen, men denna gång är uppslutningen dålig. Från kyrkan håll är det tyst, än så länge…

Mindfulness, eller Medveten närvaro ger oss redskap som hjälper oss att hantera livet bättre, mer konstruktivt och framför allt mer närvarande och med mindre stress.
Att vara i nuet är en utmaning. Våra tankar får i princip all vår uppmärksamhet, tankar om framtiden eller tankar om det som varit. Det kan skapa en massa stress i oss. Det gör att vi missar nuet, och fastnar i tankeskrammel. När vi fastnat i tankeskramlet så låter vi tankarna styra oss, våra reaktioner och känslor – istället för att vi känner och agerar utifrån det som är NU!

Känner du att du andas, just nu? Ta en stund och känn efter… Kanske lägger du märke till rytmen av din egen andning, och rörelsen den skapar i din kropp. Kanske känner du luften som rör sig in genom näsan vid inandning och ut genom näsan vid utandning. Ta en stund och lägg märke till vad du blir medveten om.
Andas du? Klart du gör, annars skulle du inte sitta här. Men som oftast med oss människor, gissar jag att du var så upptagen av tankar eller känslor att du inte var medveten om att du andades innan jag bad dig kolla…
Det som sen hände var att under de 30-40 sekunderna du kände din egen andning så tänkte du inte.

Tänk dig att du är på väg till ett möte och så kommer du fram till en trafikstockning, det är tvärstopp och du är redan sen. Tanken ”Nu kommer jag för sent!” kanske dyker upp och skapar en stressreaktion i din kropp. Du knyter händerna runt ratten, du börjar andas häftigare, pulsen och blodtrycket ökar, temperaturen stiger och du biter ihop käkarna. Inget av detta är du medveten om för din hjärna är upptagen med tanken ”Nu kommer jag för sent”, och det gör du säkert – det är ett faktum. Att sen tanken skapar känslor som skapar stress som skapar en massa obehagliga och kanske skadliga reaktioner i din kropp märker du inte. Om du var närvarande och medveten om tanken som dök upp och de känslomässiga och fysiska reaktioner den födde i din kropp skulle du i samma stund som du blir medveten om att du knyter händerna och biter ihop käkarna kunna välja att slappna av. I samma stund du märker att du andas snabbare skulle du medvetet kunna andas ner i magen med lugna djupa andetag, och så låta hjärtat och blodtrycker återgå till en mer hälsosamt tillstånd, och kroppstemperaturen skulle bli mer normal. Vore inte det skönare? Räcker det inte med att du kommer för sent?

Ge dig själv en gåva idag! Ge dig själv några minuter med närvaro! Andas! Upplev! Bli medveten!

Tankar i advet. Det brinner tre ljus i min advetsljustake. ett för fred och ett för frid. Det tredje tänder jag för längtan. Jag vilar blicken på ljusen och låter tanken vandra. Advent är väntans tid. Vad väntar vi på förutom julledigt, om vi nu har det? Julmat, julklappar och juleljus?

För mig är adventstid en längtanstid, längtan efter fred och frid. I det stora och i det lilla.
Jag tror att all förändring börjar inom oss. Så jag tänder ett ljus för min längtan efter fred och frid inuti mig. Kanske kan jag med Jesus som inspirationskälla sluta fred med mig själv? Sluta upp med alla kritiska tankar och hårda domar jag utsätter mig själv för. Om jag kan lära mig att möta mig själv med Guds kravlösa kärlek och se mig själv med Jesus förlåtande blick, då tror jag att mitt inre, och mitt liv kan fyllas av frid. Och då kan jag gå ut i världen och möta andra med frid i mitt hjärta. Men först behöver jag sluta fred. Utan fred ingen frid.

Så min längtan är att adventstiden blir en tid av fredsförhandlingar inom mig. Så när det fjärde ljuset brinner är de avslutade och jag med frid i hjärta och själ gå in i julens stora glädje, och fira att Gud blev männsika. Det är min längtan!

Nu är det knappt fyra veckor kvar, vi närmar oss julen. En helg som för många är fylld av önskningar om ljus och frid, om gemenskap med nära och kära och några dagars paus i vardagen.
Så laddar vi alla våra förhoppningar och önskningar så till den grad att de bli till krav och måsten. Många människor stressar sig fram till julen är helt slut när helgen kommer….
Här sitter jag som så många andra drömmer och planerar, och samtidigt så smyger sig julstressen på.

Så till mig själv, och till dig som läser detta vill jag ge en liten meditation i advent:

”Min frid ger jag er, inte den som världen ger. Var inte oroliga, tappa inte modet”
Så mycket att göra, jag hinner inte…
Då hör jag din röst – Min frid ger jag dig
Tider räcker inte till, kraven känns för stora…
Då hör jag din röst – Min frid ger jag dig
Stressen gör ont både i kropp och själ….
Då hör jag din röst – Min frid ger jag dig
Hinner inte med mig själv och andra…
Då hör jag din röst – Min frid ger jag dig
Känslor och tankar får ingen plats…
Då hör jag din röst – Min frid ger jag dig

Jag andas! Långsamt får orden sjunka in – Min frid ger jag dig!
I min kropp, i min själ och i min ande.
Jag får vila i andetagen. Den mjuka rytmen av inandning och utandning.
Min frid ger jag dig! Andas in och andas ut.
Varje andetag bär med sig stillheten och friden. In i min kropp, in i mina tankar, in i mina känslor.
Min frid ger jag dig – in i mitt liv.

Med önskan om en fridfylld advent!

Stress gör människor sjuka. Så också i kyrkan. I Kyrkans tidning har den sista veckan skrivits flera artiklar i ämnet. Hårdast drabbade är de kvinnliga prästerna enligt Försäkringskassars statistik.
Länk till Kyrkans tidning, klicka här

I drygt tio år har jag arbetat med stressrehabilitering och stressförebyggande träning. Idag föreläser jag om Stresshantering och Mindfulness för långtidsarbetslösa.
Jag har mött så många männsikor var liv har blivit helt förstörda, deras kroppar och själar har gått sönder, och deras livkvalitet har helt gått förlorad.

Men, det är inte stressens ”fel”! Vi är skapat att hantera stress, kortvarig stress. Vår hjärna har ett supercentrum som är proffs på stress. Det är bristen på återhämtning, tid för reflektion och bearbetning, och avsaknaden av det kravlösa utrymmet att bara vara som gör männsikor sjuka.

Och det gäller alla. Vårt nervsystem behöver återhämtning i form av vila, bearbetningstid och nyorientering, igen, igen och igen. Annars går det sönder.

I mitt arbete som diakon de senaste två åren har jag arbetat för att skapa en kyrka där det finns plats för återhämtning, reflektion och utrymme att bara vara. Jag tycker kyrkan är som skapad för att vara en motvikt till det stressade samhället den finns i. Våra kyrkorum andas stillhet, tystnad och närvaro. Vår tro erbjuder en kravlös kärlek. Och förhoppningsvis finns det männsikor där öppna för mötet med det som behöver tänkas och kännas kring för att läka.

En fråga söker sig upp i mitt medvetande. Var återhämtar sig de självständiga,högpresterande och dubbelarbetande kvinnliga prästerna sig? Det återstår att se vad kyrkan, fackliga organisationer och prästutbildningar svarar på det faktum att våra präster mår dåligt.

Jag hoppas på att kyrkan väljer att bli stressfri zon! Både för besökare och medarbetare.

Å nu var det länge sen… alldeles för länge sen jag var här ute och delade mina tankar med dig.

Tillit är ett ord som blivit allt mer levande i mitt liv under hösten. Jag börjar bekanta mig med kraften i tilliten, svårigheten att stanna där och förlusten när den gått förlorad.

I mitt arbete i höst träffar jag dagligen männsikor som på grund av sjukdom hamnat långt, långt bort från arbetsmarknaden. De har förlorat sina jobb och möjligheten att försörja sig. De har förlorat sin hälsa och ett socialt sammanhang. Många upplever att deras självkänsla, såväl som självförtroende fått en och annan smäll.
Flera av dem bär, förutom sjukdomen och den kris den skapat i deras liv, djupa sår sen tidigare i livet från död, förluster och krig. Många av dem skäms för att de är sjuka och inte kan jobba. Trycket från myndigheterna är stort på dem.
De känner sig stressade, kränkta och väldigt, väldigt oroliga.
De har förlorat tilliten – tilliten till sin egen förmåga och sitt eget värde – tilliten till ett samhälle som vill dem väl – tilliten till livet!

Det här drabar inte bara den som är sjuk och arbetslös – vem som helst av oss kan drabbas av livet, förlusten av tilllit och tro.

När tilliten går förlorad och när stressen tar över våra liv, tror jag vi börjar kontrollera. När vi blir rädda och oroliga, börjar vi kontrollera. Att kontrollera livet är en omöjlighet! Livet låter sig inte kontrolleras – livet kan bara levas och upplevas. Livet är som det är. Livet innehåller orättvisor, sjukdom, död, sorg, smärta likväl som glädje, lycka och kärlek.
Ju mer vi försöker kontrollera det okontrollbara livet och våra känslor som livet väcker – desto mer misslyckas vi och desto mer misslyckade känner vi oss…

Hur hittar vi tillbaka till tilliten? Kanske vi aldrig känt den? Kanske lärde vi oss tidigt att kontrollera livet?

Det är som oftast med människor och känslor att det inte finns några patentlösningar. Men ett ord som kommer till mig är MOD.
Mod att våga tro att det går att bli hel igen.
Mod att bryta gamla mönster.
Mod att be om hjälp.
Mod att ta emot hjälp.
Mod att känna igen.
Mod att leva!

Lite redigerad den 16/9…

Nu är jag tillbaka. Sommaren är över. Hösten är här, ute blåser kraftiga vindar och luften känns kall när jag ger mig iväg till jobbet på morgonen.

I helgen hade vi en skön hemmahelg hela familjen. På söndag eftermiddag var det bara jag och min yngsta son hemma. Han sov sin eftermiddagslur, gott nerbäddad i vagnen ute på terrassen och jag tog tillfället i akt och röjde upp i tvättstugan. Plötsligt nådde en kraftfull liten röst mig: ” Mamma, mamma, mamma” – fylld av gråt. Jag släppte allt jag hade för händer och rusade upp för trappan. Ute på terrassen satt min son gråtande och sömndrucken i vagnen, och sträckte sina små armar mot mig. Jag lyfte upp honom, genast tystnade gråten och han somnade om mot min axel.

Jag övervägde först att lägga tillbaka honom i vagnen för att fortsätta mitt städprojekt i tvättstugan. Det var hjärnan som talade. Tack och lov så hörde jag mitt hjärtas röst som sa: ”Stanna upp, fånga stunden! Låt honom få sova klart i din famn! Låt dina andetag möta hans.” Så blev det! Jag tog ett fårskinn och satte mig i en av stolarna som står kvar där ute. Filten han sov i svepte jag in oss båda i och snart fylldes även jag med stillheten. Han sovande lilla kropp som tillitsfullt vilade i min famn fyllde även mig med en känsla av tillit. Hans tillit påminde mig om min. Allt blev så stilla!

Jag vet inte hur länge vi satt där innan tystnaden bröts av min man och min dotter som kom hem efter en lång cykeltur. Men jag vet att jag hann tänka hur välsignad jag är som fick uppleva detta, att fånga stunden och bara vara i den. Jag hann också tänka att handlingen blev en symbol för ett förhållningssätt till livet och mig själv. Ett sätt att förhålla mig till mig själv när jag känner otrygg, ledsen och ensam – att jag släpper alla måsten och krav, stannar upp och bara andas med mig själv. Sveper in min oroliga själ i en varm filt och bara är, slutar prestera och göra. Att jag möter mig själv som jag mötte in son. Inte fanns det nån tvekan i mig att jag skulle rusa ditt när han grät, och visst övervägde jag att lägga ner honom i vagnen först men vald sen snabbt att inte göra det. Att det sen skulle leda till att jag fick uppleva det jag kallar ”a sacred moment” – det visste jag inte innan. ”A sacred moment” är ett sånt där tillfälle när tiden upphör att existera, när alla vardagsmoln fyllda av stress och prestation skingras för en stund och ner lyser ett rent klart ljus – himmelskt närvaro är allt där är.

Jag tror att när jag möter mig själv som ett barn, tillåter mig att bara andas och vila i tillit – då får Livets skapare en chans att träda in och bära mig, och den stora Kärlekens källa kan flöda och fylla mig. Kanske är det just det Jesus menade när han sa: ”Du måste bli som ett barn för att få komma in i himmelriket”. För mig var det ett kort besök i himmelriket och fylld av tacksam är jag till min son som visade mig vägen dit.

Nu är tid att mötas, vila och bara vara...

Tomas Ledin får sjunga in semestern:  En dag på stranden..

Ses igen i början på september. Gud välsigne din dag och ditt liv!

Det är inte kyrkan som är församlingen, det är inte verksamheterna som är församlingen – det är människorna. Du, jag och alla andra. Och jag menar – alla andra!

För några söndagar sen var temat ”Kallelse” – evangeliet var hämtat från den berättelse i Bibeln där Jesus kallar sina lärjungar. En av de betraktelser på temat jag lyssnade till var intressant, prästen som talade lyfte fram Jesus ”anställningsförfarande” – den intervjuteknik och den research han gjorde kring varje lärjunge. Hur noggrant han kollade upp erfarenheter, utbildningar och referenser…

Nej, nu skojar jag! Det var ju precis det han inte gjorde. Jesu sätt att kalla sina lärjungar – de människor han valde ut att följa honom, sprida kärlekens budskap i världen och grunda en kyrka – var så långt ifrån de djupintervjuer och urvalsmetoder som finns idag.
Jag kan undra hur han tänkte? Jag kan undra om vi missar nåt i vår iver att hitta de bästa, mest erfarna och välutbildade till att sprida kärlekens budskap och fortsätta bygga en kyrka? Jag kan undra om vi missar vårt uppdrag att förmedla Guds kallelse till alla? Ligger Jesus ”Följ mig” som en eko i allt det vi gör – i våra gudstjänster, verksamheter och personliga möten?

Jag slås också av det mångfald Jesus lyckades välja, eller valde medvetet? Fiskare o läkare, tystlåtna och impulsiva, rädda och frimodiga, män och kvinnor… Många olika ”sorter” blev kallade.

År 2011 lever vi i ett samhälle där segregationen blir allt kraftigare och större. Avståndet mellan olika nationaliteter blir större, liksom avståndet mellan socialklasser och inkomstgrupper. Hur ser det då ut i kyrkan? Finns mångfalden där – i arbetsgrupper, körer och bland gudstjänstbesökare? Tänker att det finns en kraft i mångfalden, att den egentligen är naturlig och självklar. Är det inte också just där dynamiken finns – i mångfalden? Är det inte där Guds allomfattande kärlek får möjlighet att uttryckas? När vi får och vågar vara olika. Tror det är i den ordningen det sker – först får vi, sen vågar vi. För visst finns det en rädsla för att var annorlunda, att inte passa in och kanske bli utesluten. Rädslan gör oss likriktade. Jag tycker det finns en likriktning i vårt samhälle, som också genomsyrar vår kyrka. En likriktning jag tror beror på rädsla för att inte få vara med – inte bli kallad. Det leder till att vi tror att om vi tonar ner oss, filar till oss och blir så lika som möjligt så undviker vi rädslan och konflikterna, och får ta del av kallelsen.

Men vet du, det är inte så det är! Vi behöver inte tona ner oss, fila till och låtsas. Nej tvärtom, tänker jag – Gud har skapat dig, dig och dig – alldeles perfekt! Du är menad att vara precis den du är, med allt som är du! Du är kallad precis som du är – just precis för att du är den du är. Det finns ingen som kan ta din plats i Skapelsen. Om du inte tar den gör ingen det! Så är det! Du är människa, det räcker! Du är människa och du är kallad!