För ungefär ett år sen började det höjas röster som talade om det kaos många sjuka och arbetslösa, deras familjer och anhöriga, levde i pga de nya sjukförsäkringssystemet. Det talades också om samhälliga katastrof detta skapade, hur maskorna i vårt sociala trygghetsnät blivit alldels för stora. Drabbade var inte bara de som levde i systemet utan även de som i sitt arbete påverkades av det. Handläggare som tvingades lägga sitt engagemang åt sidan och enbart se till antal sjukdagar, regler och mål. Läkare fråntogs sin yrkeskompetens att bedöma om någon är frisk eller sjuk.
Denna reaktion ledde till ett nationellt upprop och kallades ”PÃ¥skupproret mot utförsäkringarna”, manifestationer anordnades runt om i landet under pÃ¥skhelgen 2011.

MÃ¥nga av oss som höjde rösten var anställda inom Svenska kyrkan och kanske framför allt diakoner. I vÃ¥rt arbete mötte mÃ¥nga av oss männsikor som tillhörde gruppen ”utförsäkrade”.
Jag var en av dem. Att vara en röst för de som inte orkade eller kunde tala för sig, att lyfta fram frÃ¥gan inte enbart som ett individullet problem utan ett samhälls problem – kändes rätt och självklart i linje med min kallelse.

Ett Ã¥t har gÃ¥tt. Regeringen har kommit med nÃ¥gra förslag pÃ¥ ändringar. Maginella förändringar har gjorts…

Läs här: Sjukförsäkringskatastrofen – en pågående tragedi

Jag arbetar i dag i samhällstjänst och möter flera gÃ¥nger i veckan människor som pga sjukdom är arbetslösa och nu skall ”slussas” tillbaka till arbetslivet. Tanken är god, men i verkligheten är lidandet fortfarande stort. Förändringen för det sjukskrivna och arbetslösa är marginell…

Männsiskor far illa. Uppropet fortsätter.
Nu kallas det Solrosupproret. Länk till gruppens Facebooksida.

Manifestationer planeras till pÃ¥sk i Ã¥r igen, men denna gÃ¥ng är uppslutningen dÃ¥lig. FrÃ¥n kyrkan hÃ¥ll är det tyst, än sÃ¥ länge…