Okt 10

Predikan Tacksägelsedagen

Det var någon som undrade om man kunde läsa min predikan (fråga mig inte varför) så då lägger jag den här.

Texten var Tacksägelsedagens evangelium Matteus 15 29-31.

 

Systrar och bröder i Kristus Jesus.

Ibland sänker sig himmelriket ner över våra kroppar. Kanske inte så lång stund. Kanske inte alltid så tydligt, men någon gång i vår historia, din och min, finns det ett ögonblick då himmelriket sänkt sig ner över våra liv.

Skulle vi annars längta.

Skulle vi annars hoppas.

Skulle vi annars försöka igen och igen och igen.

Kanske har vi tappat bort den där stunden. Kanske ligger den bara som en aning och skvalpar i vårt minne. För att vi inte hade språk, inte hade erfarenhet, inte hade verktyg nog att bevara den. Men ändå…..någonstans ligger ändå erfarenheten att himmelriket varit oss nära. Då när allt förklaras. Allt är närvarande Allt är gott. Allt är så som det skulle vara.

Undrar om det inte är just en sådan erfarenhet som Evangelietexten berättar om idag. Det är som om när Jesus sitter på berget  så kommer himmelriket ner omkring honom och allt det som gått förlorat när Adam och Eva försvann ur paradiset, skapas på nytt. Vi är tillbaka till ursprungstillståndet där Gud är allt i alla och där vi., du och jag, blir en viktig men ack så liten del av tillvarons mysterier. Och så uppfylls det vi längtar efter. Alla brister försvinner. Stumma talar, Lytta blir friska, och alla blir botade från det som hindrar dem in livet. Så skulle det alltid vara.

Det är kanske det som vi alla längtar efter. Den där tillvaron där allt det som hindrar oss. Livets smärtor, sjukdomar, ångestar, död försvunnit bort och vi alla kan leva det där enkla livet, som vi tänker finns där. Och som också möter os som en möjlighet i uppenbarelsebokens text och hos Jeremia. Visst vore det fantastiskt att än en gång  få blomstra. Och så ligger bilden där för våra ögon och får sin bekräftelse av den bit himmelrike som Matteus berättar om för oss idag. När Jesus sitter på berget och sjuka blir friska och allas längtan blir uppfylld. Och himmelriket är nära.

Undrar hur livet gick vidare för dem som drabbades av himmelriket?  Visst måste det vara fantastiskt att plötsligt kunna se, när man innan varit blind. Eller får möjlighet att gå, när man innan varit lam, omedelbart kunna prata, när man innan inte kunde artikulera ett enda ord. Plötsligt är livet förändrat och inget av de gamla sätten att leva fungerar längre. För det finns på nåt sätt ingen väg tillbaka. Efter att ha mött Jesus på berget och fått livet förändrat, går det inte att komma tillbaka till det gamla. Livet måste erövras på nytt.

När jag plötsligt ser, så måste jag orientera mig själv. Själv bestämma vart jag skall gå och var gränsen för mitt gående är.

När jag kan tala, måste jag själv ta ansvar för det jag säger och de önskningar jag nu själv kan uttala.

När jag kan höra, måste jag själv ta in och ansvara för vad jag gör med den nya kunskap som ges mig.

När vi mötts av himmelriket expanderar tillvaron och därmed också vårt ansvar för hur vi är i den.  Det finns ingen väg tillbaka.

Det är inte säkert att alla de botade blev glada över förändringen. Det är inte säkert att människor vill förändra sina liv. Det är lätt att säga……och lätt att tänka ……..men all förändring är ett stort och tungt arbete.

Idag är den stora tackdagen. Traditionellt bär vi in frukter och grönsaker i kyrkan som en tacksägelse för att marken också detta året burit frukt. Blomman har blivit ett äpple. Och det är mycket att vara tacksam för. Trots allt som står på Facebook och i massmedia så är världen nu en mycket bättre plats att leva på än den någonsin varit. Fler barn i världen än någonsin får äta sig mätta. Det är färre krig än det varit, även om de som pågår just nu är fruktansvärda. Det begås färre våldsbrott i Sverige än tidigare. Om man får tro statistiken. Det finns mycket att vara tacksam för.

Också att den vackra och väldoftande äppleblomman blivit ett äpple. Undrar om blomman egentligen ville det. När den i våras hängde på trädet och beundrades, och var omsvärmad. När alla ville njuta av dess ljuva doft. Hur tänkte blomman när de sköna kronbladen föll av och hen blev ett litet knastrigt kart och sedan växte ut till ett nytt äpple. Tyckte hon det var roligt. Skulle hon kunnat säga tack till det. Tack för att bladen faller av och doften försvinner. Ja kanske, om hon hade haft den hopperts bild med sig att allt det arbete och allt det tunga som ligger efter blomman leder till ett äpple.

Är inte våra liv likadana. Vi förlorar. Vi tappar bort de som betyder mycket för oss. Huden skrynklar till sig och vi känner inte igen oss i spegeln. Och inte doftar vi lika gott som innan. I varje fall inte utan hjälpmedel. Vi dör. Och så möts vi här och delar bröd och vin. Jesus har satt sig här på berget i Erska kulle. Och så kommer vi till honom med allt det som är vårt. Och så blir vi förvandlade igen. Vi fortsätter att öva oss i att se att livet är så mycket större än vad vi trodde innan. Vi får våra öron öppnade och kan återigen höra andras röster än bara våra egna. Vi märker att vi kan röra oss igen och att våra ben kan föra oss över de gränser vår rädsla och vår egocentricitet satt. Och vi märker att vårt tack inte bara är ett tack för alla framgångar. Utan ett tack för detta livet. Som med dess enorma lycka och dess djupaste svärta är fantastiskt och för att det ständigt i det spännande och förfärliga livet finns en plats där vi möter den Jesus som ger oss hopp och perspektiv och kärlek i överflöd. Gestaltat i en liten bit bröd, och en droppe vin. Verkligheten i bröd och vin. För dig utgivna.

Amen

Sep 12

Varför skall vi ha en ny handbok?

Jag har alltid tyckt det är intressant att se hur vi i kyrkan presenterar oss, när det gäller stora evenemang. Jubileumsgudstjänster eller sådana när vi vet att det kommer mycket människor, eller när det får publicitet i massmedia. Som kungliga vigslar, begravning……mm.

Det är också spännande att under många år fått följa och vara del i den gudstjänstutveckling som skett och skre inom den kyrka som jag älskar. Olika försöksordningar, musikförändringar, inkluderande språk, kamp att expandera fadersbilden med moderliga och könsneutrala bilder. Allt för att göra evangeliet greppbart för alla människor utan att tappa bort dess innehåll. Eller kanske hellre, JUST FÖR ATT bevara evangeliets innehåll.

Och så kommer då stunden när Svenska kyrkans högsta företrädare för en stor publik, vill presentera hur en gudstjänst ser ut för svenska folket. Som i fredags. Ett dop i svenska kyrkans ordning 2016, vill vi göra så här, för att förmedla evangelium till de människor vi möter. Och då tänker jag att den gudstjänst som televiseras inte bara är en privat tillställning som bara angår den familj som är där. Utan att en förrättning som sänds ut i en mängd hem, och som man tom kan beskåda i efterskott, är ett sett för oss att presentera Svenska kyrkan nu.

Och då…..när detta gyllene tillfälle presenterar sig: Borta är allt tal om inkluderande språk, försvunnen är allt nyskapande vad gäller böner och liturgi, nedspolat är alla tankar om nyformulering av Herrens bön…..

Och då kvarstår min fråga. Om det nu är detta sättet som Svenska kyrkans högsta företrädare vill presentera en dopgudstjänst 2016……….

Varför skall vi  en ny handbok?

Aug 16

Längtan efter perfektion.

I en tid av turbulens och social och ekonomisk osäkerhet är det självklart att vi letar efter perfektion. Det som är utan skavank. Det som vi fast kan lita på och som inte sviker oss. En fast punkt i tillvaron dit vi kan projicera vår längtan, vår oro och våra drömmar. Problemet är att det inte finns en sådan plats. Kyrkan borde vara en sådan, men så märker vi att den består av ofullkomliga anställda diakoner, präster och biskopar. Och så känner vi oss svikna och bedragna. Inte ens kristet folk kan man lite på.

Och nu tror vi att politiker skall vara perfekta. Om de inte är det så måste de avgå. lämna sitt ämbete, för det går inte att ha någon som beslutar, som begår misstag, klantar sig eller helt enkelt av eget medvetet val, grundat på underliga motiveringar, gör fel. Jag undrar vad det gör med oss människor när vi sätter våra förhoppningar till andra människors ofelbarhet. Och jag undrar vad det gör med dem som vi tycker skall vara ofelbara, när vi projicerar vår längtan till den enskilde människan som skall bära vår förhoppning. Blir det inte en slags dubbelmoral, där det som är livets mörker skall döljas så långt det är möjligt, och där vi hoppas att inget skall avslöjas.

Som nu när Aida Hadzialic måste avgå. Om hon nu är duktig och en viktig kugge i regeringen, varför måste hon sluta. Visserligen har hon begått ett lagbrott, som i sig är oursäktligt, som alla brott. Men……..det undanröjer ju inte hennes kompetens, möjligen naggar det förtroendet i kanten. Men och det är min point. Det gör henne också mänsklig. Inte bara i hennes närmastes ögon utan också i allmänhetens. Och om vi har förtroendevalda som får vara människor, inte gudar, då kanske det också är möjligt för fler människor att våga engagera sig för en bättre värld och en hållbarare framtid. För jag vet ju vilka lik som finns i min garderob.

”Gör om, gör rätt”, brukar arge snickaren säga, när han ser någon underlig lösning. Liksom en annan viktig person som sa: Gå och synda inte mer.

Om vi människor, vilken roll vi än har i samhället, fick möjlighet att använda våra nederlag och vända dem till seger, så vore samhället varmare, mer tillåtande och vi blev inte inmålade i det hörn perfektionsfärgen drivit oss. Och om vi inte blir det, så behöver ingen annan bli det heller.

Som det stod på en skylt jag såg i en affär en gång. ”Bättre lite skit i hörnet än ett rent helvete”

Jul 4

Predikan kring Efterföljelse 6 e Tref

Predikan Erska kyrka 3/7 2016

Att man måste ge upp sitt liv, för att finna det är så klart så självklart att jag inte behöver prata om det så mycket. Det vet ju varje människa som levt i en relation, eller ännu tydligare kanske ,som har barn att det är absolut nödvändigt. Det går helt enkelt inte att envist hålla fast vid allt sitt eget, om man skall leva tillsammans med någon, eller hellre vandra med sina barn en liten stund för att de skall bli fria och ansvarstagande vuxna människor. Liksom det heller inte funkar någon längre tid i en seriös relation att bara se till sig själv. Och det fina med detta är ju att det avkallet gör man inte för att någon utanför tvingar en, utan för att kärleken endast ser den möjligheten. Och att den känslan, kärleken också är en garant, för att man inte utplånar sig själv.

Det finns ju en hel del andra känslor som ser till att vi gör det nödvändiga för de vi lever med, Plikt och Skuld och Tradition. Men det konstiga med dessa är att vi med dem som grund för våra handlingar inte bara skadar oss själva, utan också dem som vi är satta att bevara.

Så vi behöver öva vår kärlek till dem vi har nära.

Nej jag kan förstå att jag måste ge upp mitt liv, för att finna det.

Och jag kan också förstå att jag måste ge upp mitt liv för att finna det i relation till mig själv. Det är ju sällan de omkring mig som är hinder för min växt och mognad. Mycket mer är det jag själv som står i vägen och bevarar känslor och tankar, handlingsmönster och idéer, som kanske fungerade för länge sedan, men sedan länga tappat bort sin relevans. Och ändå fortsätter jag mitt liv med all ballast i mitt hjärta och omhuldar kärleksfullt det som förminskar mig. När jag istället skulle lära mig nytt och slänga bort alla rädslor och mönster som är mina hinder, och söka nya vägar och nya mönster. Jag behöver dö från mig själv, för att finna mig själv. Inte bara en gång, utan ständigt. Kanske med lite vilopaus emellan.

Så jag förstår att jag måste ge upp mitt liv. För att bevara det.

Vad jag inte riktigt begriper är varför jag skall mista mitt liv för Jesu skull?

Om det kanske är det där som står sist att vi skall få lön av Fadern i himmelen när han kommer med sina änglar. Då skall vi som gjort rätt, få vår rätta belöning. Och det kan vara rätt och så har vi tänkt i många år, men jag undrar ändå om det är så. För vi vet ju också att allt det som Gud ger oss är en nåd och att vi fått det vi får gratis och att tanken på belöning kanske inte är den drivkraft som skapar det bästa. Undrar om det inte mer skapar en ängslighet som gör att vi missar det vi egentligen skulle göra. Inget lag vinner ju fotbolls-EM som just nu håller på. Som är rädda att förlora.

Kanske måste jag mer fundera på vad Jesus gjorde för att komma nära min undran om varför jag måste ge upp mitt liv för Jesus. När jag läser mitt evangelium så tänker jag att mannen som beskrivs där är en bild för hur Gud är. Med makt att förändra det som annars inte kan förändras, men också med en förunderlig förmåga att glida undan och undvika alla de fallgropar jag själv faller i. han hade inte så stort behov av bekräftelse. Han var noga med att hålla sig till det som var sant. han umgicks både med sådana som hade makt och sådana som var utstötta. Han slogs inte för sina rättigheter, men var inte heller någon som fegt gick med på allt. Han följde det som var sant också när det fick konsekvenser för honom själv som inte var så trevliga. Han Såg varje människa oberoende av kön, etnicitet, sexuell preferens. Ja, listan kan bli lång och ju längre den blir desto mer märker jag att den skiljer sig från det som jag är och vad värre är, det som jag är skiljer sig mycket från det jag ville vara. För djupt inne i hjärtat, märker jag att jag ville vara som Jesus. Inte för att han är Guds Son, eller har makt eller….. Utan att han för mig är bilden av hur en riktig människa skulle vara. Och det ville jag också, vara en riktig människa.

Är det kanske det som är att mista livet för Jesu skull. At försöka döda alla de saker i mitt liv, som är mot livet för att vinna det i livet som är i livets tjänst. Så som Jesus var Och att jag, i den övningen, som jag misstänker aldrig har ett slut, strävar efter att bli alltmer lik,……..mig själv. Inte långt fram i en diffus himmel, utan här och nu.

För den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv………för min skull……..skall finna det.

Amen

Jun 7

Efterföljelse

Den här predikan höll jag i Långareds kyrka då kyrkbåten farit över Anten och hela församlingen samlats med präster och musiker en alldeles underbart vacker sommardag i juni. Texterna som behandlades var 5 Mos 7:6-9, Rom 8:28-30 och Joh 1:35-46.

 

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Vi var många som följde med och såg. Och kanske ännu mer som fascinerades av mannen, som inte riktigt var som de andra. Som hade en förmåga att vara så där 100-procentigt närvarande som nästan ingen annan. Som hade förmåga att se dem som ingen annan såg och lyfta ur ensamhet, förnedring och förakt den lilla människan som av sin omgivning och sin historia tvingats att handla på sätt som hen alls inte ville. Så vi var många som blev fascinerade.

 

Men vi var också många som inte begrep. Som hade så svårt att ta in i våra hjärtan att framgångsvägen inte var en väg av makt och triumf. Inte var ett ständigt flödande triumftåg mot nya och bättre och större segrar. Istället vandrade han den väg som är ett sakta avklädande av det självklara, det positiva, det som vi alla vill ha och längtar efter, tills han tillslut tom och naken var övergiven av både Gud och människor.

 

Och så levde vi i en slags förväntansfull gemenskap. Uppfyllda av Hans sanning och brinnande i våra hjärtan av lust och glädje att sprida den kärlek han visat oss till de som vi mötte. Så att också de kunde växa och bli lika sig själva, som Gud  skapat dem. Och så märkte vi att det fanns så många åsikter, så många olika sätt att se på Honom, att vi var tvungna att skriva ner det vi trodde på, så att vi inte skulle tappa bort det. Så att vi skulle kunna bevara det i våra hjärtan och hjärnor. Och så märker vi att våra berättelser är annorlunda. Att de skiljer sig från varandra. I början är det väl inget problem för där kärleken finns finns också utrymmet att vara olika och viljan till att förstå andras åsikt.

 

Så går tiden och så småningom, nästan utan att vi märker det själva, flyttas vår tro från honom som vi följde med för att se, till de formuleringar om honom som vi blev tvingade att skriva ner för att inte tappa bort honom. Och så skriver vi stora böcker och långa förklaringar och så blir det viktigare och viktigare att bestämma vad som är rätt och vad som är fel. Och när rätt och fel blir viktigast så tappar vi bort de ögon och det hjärta som ser varje människa som hon är , med hennes fel och brister och styrkor och skönhet.

Så blir vår tro inte längre för Hans skull utan för vår egen skull. Och så blir de stora katedraler vi bygger till hans ära mer till minnesmärken över oss själva, än till Han som vandrade bland de fattiga, värnlösa och utstötta. Och så glömmer vi bort vårt uppdrag att resa upp de som Han vandrade bland, att älska de som inte är värda att älskas och att vara deras  händer och fötter.

Och så börjar vi tänka att vi är lite bättre än de andra. Att vi för uppdragets skull måste göra andra saker och att vi har rätt till det eftersom vi är så viktiga. Och så tror vi att vi lever ett annat liv än de andra och att vi har rätt att göra. Och så har vi konferenser på lyxhotell, gör långa utlandsresor för att bättre förstå situationen hemma, tar ut bonus som vinnas in på tjänsteresor till egen rekreation….. Listan kan göras lång och längre.

Så följer vi inte längre honom vi gick iväg för att se, utan den vrångbild av tillvaron som omvärlden förfört oss in i.

För vår vandring är inte ett triumftåg från seger till seger, från framgång till framgång. Det verkliga livet, det livet i vilket vi ser sanningen, är det liv som han levde. Ett liv i stor kärlek och ett gradvis avklädande av allt det vi tar för självklart, tills vi står nakna inför tillvaron Herre som är liv och fullkomlig kärlek.

 

Så måste vi ständigt fundera över vilken väg vi går. Du och jag. Vilka motiv som styr oss. Ständigt återvända till att vi, du och jag, egentligen är helt vanliga människor. Inte särskilt speciella, inte bättre än de andra, inte duktigare, inte med större och bättre tro.

Och att vi vanliga människor, du och jag och alla de andra, blivit inviterade till att komma och se. Så ser vi honom som tar emot varje människa som hon är och lyfter den som inte orkar, den som är krossad av skuld och skam, den som inte tycker sig vara något, Han som är människan. Och så försöker vi följa honom och så följer han med oss vanliga människor i den vardag som är vår. Och så hjälper han oss att hålla det perspektiv som hjälper oss att se på andra, så som vi är sedda av honom.

Amen

Apr 4

Predikan

Långfredagen i Erska kyrka, Sollebrunn, höll Tomas Lindskog denna predikan. Den är värd att fler lyssnar på den:

Det var något som hände med oss när vi fick se bilden på Alan Kurdi den lille treårige pojken som låg med ansiktet nedåt på en strand vid medelhavet. Den bilden gjorde något med en hel värld. I några månader fanns bilden kvar och den inre kompassen talade tydligt till oss alla: Det här är inte rätt. Hela Sverige skramlade, människor engagerade sig. Tankar väcktes om ett öppnare och mer välkomnande klimat. Drygt sex månader senare, har Europa slutit sig. Varenda stat drar ner på sina löften att ta emot flyktingar.

 

Sverige, ett av världens rikaste länder lägger sig numera på den lägsta nivån i EUs rekommendationer. Vad hände? Är vi så här kalla? Att vi kan se på ett litet barn som drunknat och säga: Det spelar ingen roll. Jag kan ändå inget göra. Nej, jag tror inte vi är så kalla. Och det kanske är sant att vi är maktlösa.  Och min tanke är inte att skuldbelägga oss som är här idag för frågan är så mycket större. På ett sätt är vi delaktiga i världens bortvändhet från Gud. För det är han som ligger där i vattnet.

För det är det korset betyder att Gud är i det vi offrade. För det är inte Gud som kräver offer det är vi.

Återigen visar vi som samhälle att vi är beredda att att acceptera andras död, bara det inte inkräktar på vårt liv. Och nej, jag vill verkligen inte skuldbelägga för att jag tror inte det leder någonvart. Jag tror att skuldbeläggande driver oss in i återvändsgränder vi har svårt att ta oss ur. Men som samhälle har vi tagit ställning: Vi väljer att värna vårt välstånd.

Men vad betyder den lille pojkens död? Den sätter fingret på att vi skapar samhällen som ändå till slut till syvende och sist är mest inställda på att bevara vår trygghet att utveckla vårt lands välfärd. Gränser betyder något för oss. Det är vi här och det är de där.

 

En krigsflykting sökte skydd i en bergsby. Folket erbjöd honom plats. Men efter några dagar kom en armegrupp och ville ha flyktingen utlämnad. Folkets ledare vägrade. Då sa ledaren för armen. Om ni inte lämnar ut mannen så kommer hela er by att jämnas med marken. Ni har tre dagar på er.

Byns ledare sammanträdde i de tre dagarna. De rådfrågade alla vishetskällor och skrifter till slut komde fram till. ” Det är bättre att en man dör än att hela folket går under.” Så de lämnade ut flyktingen.

Några år senare kom en profet till byn och frågade dem varför de hade lämnat ut flyktingen. De hänvisade till sina överläggningar och till ordet de tillslut fastnat för. ” Det är bättre att en man dör än att hela folket går under” Ni skulle inte ha sett efter i skrifterna . Ni skulle ha sett efter i hans ögon. Den mannen var Messias.

 

För det är det korset betyder att Gud är i det vi offrade. För det är inte så att det är Gud som kräver offer. Det är aldrig Gud som kräver offer. Det är vi.

Det är prästerna och de skriftlärde(folkets ledare), som kräver offer, som tillbringar den där sista natten med att gå runt och försöka få till, de tjatar och mainipulerar sig till ett dödsstraff så att vi äntligen kan bli av med den mannen och få lugn och ro igen, för om han får fortsätta, så kommer vi inte längre få de fördelar av Rom som vi nu har. Kanske kommer de att avsätta oss. kanske kommer de att utplåna templet, staden. Och visst kan man jämföra med vårt samhälle. Om vi inte hindrar den här invandringen-så kommer hela samhället att gå under, systemkollaps.

 

Och det är ju inte så att det är första gången som vi stänger dörren. Västvärlden har ju byggt välståndet genom att trampa ner andra människor. Hur kommer det sig att vi skapar samhällen som till slut fattar beslut som vi egentligen inte kan stå för?

 

Nej, det är inte Gud som kräver offer. Det är vi. Gud försöker visa vägen ur mänsklighetens ständiga förmåga att offra andra för sin egen vinnings skull. Men den vägen som Gud visar är den som nästan känns som att det är hopplöst. Att ta på sig korset och följa honom. Att istället för att offra andra för sin egen vinning, för sin egen heder, för sin egen bekvämlighet: Ta på sig sitt kors och följa honom. Det är samma mekanismer i mitt lilla liv som i det stora samhällslivet. Det är inte gratis. Jag kommer med all säkerhet inte att behålla all min bekvämlighet. Det var inte gratis för Jesus. Han fick inte behålla något av sin bekvämlighet. Men fortsättningen på påsken visar att det är det livet som leder till ett liv värt att leva.

Det är begripligt att det blir färre och färre runt Jesus ju mer de anar vart det barkar hän den där sista veckan. Och vet ni vad ett av samtalsämnena vi bordet den där sista natten innan Jesus dör är? Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er. 21Dock, den som förråder mig har sin hand här på bordet tillsammans med mig. 22Människosonen går den väg som är bestämd, men ve den människa genom vilken han blir förrådd!” 23Då började de fråga varandra vem av dem det var som skulle göra detta.

24Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. 

Det är det vi är intresserade av. Framgången och lyckan.

Påskveckan visar en helt annan väg. Men frågan är om det är någon av oss som vill gå den vägen. Den vägen som vi egentligen vet att vi vill följa. Den vägen som vi vet leder till livet-det förvandlade livet, uppståndelselivet

Min son kommenterade i morse långfredagens utmaning till oss med orden.

”Jag önskar att vi kunde hoppa över den här dagen, så att vi kunde få börja äta godis.”

Feb 10

Monolatri vs Monoteism

Man ser i det gamla förbundets böcker att det fanns en tid på man kunde välja mellan olika gudar att dyrka. Du skall inga andra gudar ha jämte mig, är budet som antyder att det skulle kunna finnas en valmöjlighet. Jag kan fascineras av tanken på att få välja en gud i hela panteon. Då kunde man ju välja den som passade. Kanske den som var starkast. Eller den som var mest generös med rikedom eller hälsa. Eller den som var sexigast. Eller den som var mest lojal och trofast. Eller den som slog ihjäl alla mina fiender. Och om det inte funkade, så kunde man ju välja om. Det är väl det som kallas monolatri.

Men sen kom monoteismen. Tanken på att det i tillvaron finns en enda Gud. Det finns ingen Gud utom Gud, som den islamska trosbekännelsen har det. Och då blev tillvaron alldeles mer komplicerad. Då är det ju inte längre frågan om att tro på en Gud, utan nu måste vi ta ställning till olika uppfattningar av Gud. Vad människor tänker och tycker om Gud. Gud själv blir liksom inte längre frågan, utan våra tankar om Gud. Undrar om vi inte lägger för mycket vikt vi att tro rätt. Och för mycket energi på dem som vi tycker tror fel. Sedan Jesus kom är det väl vår uppgift i att allt det vi ser och upplever runt omkring oss i världen och religionerna, upptäcka just Jesus. För om det bara finns en Gud, så måste väl Hens uppenbarelse märkas överallt där människor lever och verkar tillsammans. Och vår uppgift att upptäcka Hen, också på de platser och de sammanhang där vi inte trodde (eller ville) att Gud skulle finnas.

Jan 11

Varför måste jag igen skämmas för att vara man?

Lyssnar på morgonekot om hur två kvinnor inte kan sitta i bubbelpoolen på  Eriksdalsbadet i Stockholm, utan att bli antastade av män. Och så när de två kvinnorna kvinnorna byter plats och sätter sig i en pool där det bara sitter en man, så lägger den mannen också sin arm runt den kvinnan som inte vill bli berörd på det sättet. Och likadant under nyårsfirandet så driver det runt män (?) som klämmer på och gnider sig emot kvinnor. Kvinnor som inget heller vill än bli lämnade ifred. Och nu läser jag i många inlägg att det är en del av den kvinnliga erfarenheten att bli klämd på och känna sig hotad av män. Vanliga män, som jag.

Gubbar. grabbar.Vad håller vi på med? Är det sådana relationer vi vill ha? Med våra handlingar placerar oss bland terrorister och förtryckare, en plats där vi inte borde vara och där vi inte borde vilja vara. Det borde vara varje människas rättighet att fritt kunna röra sig i verkligheten  oberoende av kön, hudfärg, tro, sexualitet eller vad du nu än kan fundera ut som skulle skilja dig från resten av mänskligheten. Utan att behöva vara rädd. Utan att behöva vakta sin rygg. Utan att behöva fundera över hur man skall hitta en reträttväg.

Till alla kvinnor vill jag be om ursäkt å mitt köns vägnar och jag lovar att om jag upptäcker att någon av er behandlas på ett sätt ni inte vill, så kommer jag att gripa in på er sida och jag hoppas och ber att mina könskollegor, vill göra samma sak. Nu och alltid och i evighet. Amen.

Rolf Wollert

präst i Sollebrunn med omnejd

 

 

 

Mar 11

Codex ethicus !!??????

Tänkte som min sista blogg skriva om den Codex ethicus, som jag misstänkte snart skulle antas i Skara stift, som ju är mitt stift. Men så damp den ner i brevlådan med en hälsning från biskop Åke. Och där läser jag att man vigningstjänsten innebär att man skall vara trogen kyrkans Herre och ha ett personligt förhållande till Jesus Kristus och att det därmed följer att man skall vara solidarisk mot biskop, stift och församlingar……..så det får väl vara. Har ju inte så många år kvar innan jag skall bli pensionär och man vill ju leva ett hyfsat fredligt liv så………..

Nej, jag väljer istället att berätta om vad som hände i Sollebrunn natten mellan fredag och lördag. Jag såg det ju inte själv, men det mesta jag berättar om har jag ju inte upplevt själv! Då var här ett några personer som fann det lämpligt att utropa Sieg Heil, först på Gästgiveriet och sedan från en balkong i närheten. Någon, några ringde polisen och en av de ropande blev så klart anhållen för hets mot folkgrupp. Jag är imponerad och glad över att det fanns människor i min närhet som orkade och vågade reagera när Mörkrets röster från en svart historia åter gör sig hörda. Men det stannar ju inte vid några röster i Sollebrunn en fredagsnatt. Det klottras nazistiska slagord på en gymnasieskola som har några judiska klasser och i Malmö blir en känd motståndare till nazister brutalt nedslagen och ligger nu och kämpar mellan liv och död.

Vad är det som gör att mörkrets krafter kommer fram just nu? Är det valåret? Eller är det samhällets ökade segregation? Är det ungdomsarbetslösheten? Eller det kanske är många saker. Vad vi måste göra är att ständigt och varje dag påminna oss om att människovärde, demokrati och solidaritet är färskvara. Och vi måste varje dag minnas att solidaritet, människovärde och demokrati är oundgängligt goda saker, som gör att vi själva och andra, kan få ta plats i samhällets gemenskap. Därför måste vi ständigt vara uppmärksamma på, och våga reagera mot, allt som hotar andras och vår egen frihet. Trots vår rädsla och hotet om våld. Särskilt vi som vill vara kristna, som dels bär med oss vårt evighetshopp, men också förenas i honom som gick genom lidandet och döden före oss. Rädslan får bara makt över oss om vi lämnas ensamma. Tillsammans står vi starka emot mörkrets krafter även om de hotar att döda oss.

Och det är kanske därför också som jag är djupt skeptisk till alla Codex ethicusar, för att de så sällan befriar till handlingskraft och mod och så ofta binder oss i ängslan och försagdhet.

Och med detta skriver jag min sista blogg i detta forum. Tack till dig som läst. Kanske kommer jag tillbaka i något annat sammanhang.

 

Feb 18

In Gud we trust ?

Jag har en gammal silverdollar hemma i mitt skåp. På den står det ”In God we trust”. Inte för jag vet hur människor tänker när de såg/ser den, men kanske kunde man ändå få den reflektionen att visserligen är det viktigt med pengar, men det är ändå inte högst på prioriteringslistan.

Men kanske står det inte längre ”in God we trust” på det vi gör i samhälle och i kyrka. I stället tycks det som om ekonomin fått allt större makt och kommit allt högre upp i prioriteringslistan både i samhälle och kyrka. Jag har en viss svaghet för de ”gamla kapitalisterna” som mera var ingenjörer än förvaltare och som hade en ide om produktion i stället för vinstmaximering. Vad händer med ett samhälle, en organisation, en kyrka, när det viktigaste blir ekonomin, viktigare än verksamheten. Vad händer med oss när det vi gör och presterar ständigt mäts bara i ekonomiska termer. Detta livet som är en ständig kamp mellan det kvantifierbara och det kvalitativa. När vi nu i vårt budgetsystem lägger in arbetstiden/kostnaden till de olika verksamheternas kostnader, vad vill vi mäta då och varför? Hur kan vi orientera oss i en verklighet där allting skall mätas och vägas. Det är lätt att bli förförd av siffror. Aktiemarknaden är ju en sådan förförelseplats, där det ohemula vinstbegäret sprider sig och där en diskrepans mellan förväntad vinst på 100 miljarder och den verkliga på 96 miljarder orsakar ett reellt kursfall, som ändå går att korrigera genom att man har en plan för nedskärning av personal. Då ökar kursen igen. Är det en sådan värld vi önskar oss? Är det så vi vill att våra barns verklighet skall se ut? Jag tror att det ligger en djupare symbolik än vi tror att Judas hade hand om börsen i lärjungaskaran. Inte den enkla att alla som har hand om pengar är tjuvar, får så ser verkligheten alls inte ut. Men det är lätt att bli förförd av det som går att mätas och vägas och det är lätt att falla i den grop som heter snabba vinster.

In God we trust?