Dec 28

Tack för denna tid!

Genom detta inlägg avslutar jag min medverkan på Svenska kyrkans blogg. En bra blogg fordrar snabbhet och regelbundenhet. Det har jag inte mäktat med. Samtidigt finns det så mycket annat som också ska skrivas. Dags att rationalisera och prioritera, alltså. Tack för denna tid!

SÖREN EKSTRÖM

Nov 17

Ett steg avklarat, dags för nästa!

Statens finansiering av de svenska Medelhavsinstituten kommer att fortsätta och de neddragningar som signalerats inför 2016 och 2017 är inte längre aktuella. Det meddelar Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning.

Bra så, förslaget var på många sätt orimligt. Mycket elände till priset av en högst måttlig besparing är sällan mödan värt. För den som verkat i regeringskansliet är det en gammal sanning att en fackminister aldrig är så utsatt för Finansdepartementets och andras förslag till besparingar som omedelbart efter ett regeringsskifte. Det är ingen kritik mot Finansdepartementet. I detta departements arbete ingår att aktualisera och diskutera besparingsmöjligheter. Fackministrar och fackdepartement har att redovisa problem och invändningar, liksom att söka alternativa möjligheter.

Nackdelen med att valresultatet vid ett regeringsskifte slår igenom några veckor före regeringens beslut om budgetproposition är att regeringen hamnar i en svårhanterad situation. Inte i de riktigt stora frågorna, de har oftast diskuterats både internt och i valrörelsen, men i de något mindre. Då kan det lätt gå på tok.

Nu har emellertid Helene Hellmark Knutsson klarat av i vart fall en del av sitt beting i det här avseendet. Nu är det upp till Alice Bah Kuhnke att göra sitt. Det finns inte något rimligt skäl att kraftigt skära ned anslagen till trossamfunden. Däremot finns det gott om skäl för att i vart fall behålla den nivå som gäller för det innevarande budgetåret. I ett mångkulturellt samhälle spelar religionen en stor roll, både för att främja religiösa minoriteters möjligheter och för att motverka främlingsfientlighet. Till detta kommer Alva Myrdals dubbla definition av religionsfrihet: Det ska finnas en självklar rätt till frihet från religion, men också en lika självklar rätt till frihet att utöva den religion man tillhör eller har anknytningar till.

Det finns också rättviseskäl. Staten svarar kostnadsfritt för uppbörden av kyrkoavgiften till Svenska kyrkan. Övriga trossamfund betalar för sin uppbörd av medlems- och kyrkoavgift. Det är statsbidragen till dessa trossamfund som skapar en någorlunda rättvis ordning. Om, förstås, inte regeringen vill gå den omvända vägen, nämligen att avskaffa den i kyrka-statreformen garanterade och kostnadsfria uppbörden för Svenska kyrkan – och det vill jag inte tro att man vill. Uppbördshjälpen var en avgörande del i riksdagens reformbeslut.

Det är ingen hemlighet att det i både Finansdepartementet och Skatteverket genom åren har sneglats också i den riktningen. Då är det regeringens och riksdagens ansvar att ge klara besked.

SÖREN EKSTRÖM

Nov 5

Mer eller mindre religiös

Kanske var vi inte så mycket mer religiösa förr. I tidningen ETC läser jag att cirka 17 procent av Sveriges befolkning enligt besöksprotokollen gick i kyrkan en vanlig söndag under 1880-talet.

”I början av 1900-talet var den siffran nere på cirka 5 procent. Minskningen berodde till stor del på att sättet att räkna hade förändrats och att uppgiften från 1880-talet förmodligen var i överkant. I dag visar enkätundersökningar på liknande resultat som räkningarna från 1900-talets början. Det vill säga: cirka 95 procent av de som bor i Sverige besöker mycket sällan gudstjänster eller annan religiös ceremoni regelbundet.”

Detta konstaterar religionssociologen Erika Willander i Uppsala.

Och visst betyder ordet religiös fortfarande något reellt. Hovrätten över Skåne och Blekinge har skärpt straffet i målet om det stulna silverkorset i Lunds domkyrka. Hovrätten motiverar uttryckligen detta med att stölden skett i en lokal för religiös användning:

”Kyrksilver och liknande föremål som ska smycka kyrkor och andra för allmänhetenöppna lokaler måste ju ofta lämnas utan egentligt skydd. Det är dessutom frågan om egendom vars bevarande på grund av dess kulturhistoriska värde är av särskilt intresse från allmän synpunkt. Det sistnämnda gäller, som tingsrätten framhållit, även det aktuella korset, även om detta inte var antikt. Vidare uppfattas kyrkor, moskéer, tempel och andra lokaler för religionsutövning – oavsett religion – i allmänhet som platser som bör vara fredade från brott, särskilt av dem som där utövar sin tro och för vilka en stöld därför är särskilt kränkande. Föremål i en sådan lokal har också ofta en särskild betydelse för religionsutövaren.”

Intressant.

SÖREN EKSTRÖM

Nov 1

Budgetmissar av regeringen

I regeringens budgetproposition finns flera rejäla missar som är värda att kommentera ur Svenska kyrkans synvinkel. Regeringen har dragit alldeles för snabbt och därför missat rejält. Jag kan faktiskt inte tro att vare sig regeringen som helhet eller de båda föredragande statsråden riktigt förstått vad man gjort.

I det ena fallet, regeringens förslag om nedläggning av de svenska instituten i Rom, Aten, Istanbul och Alexandria, tycks högskole- och forskningsministern Helene Hellmark Knutsson snabbt ha insett sitt misstag. Konstigt hade det varit annars med tanke på proteststormens styrka. Förslaget om nedläggning av Medelhavsinstituten får väl nu anses återtaget av regeringen, även om det formella löftet bara är att bereda saken noggrannare.

Att förslaget tas tillbaka är bra av många skäl. Också Svenska kyrkan bör vara nöjd med regeringens nymornade insikt:
• Den verksamhet som bedrivs vid Medelhavsinstituten har ett stort värde för Svenska kyrkan genom att den sker i en region med åtskilliga historiska och kulturella kopplingar till Bibelns texter.
• Nu kan förhoppningsvis en sedan länge diskuterade tanke på en närmare samverkan mellan dessa institut och Svenska teologiska institutet (STI) i Jerusalem bli verklighet. Den kris regeringens förslag framkallade kanske har det goda med sig att samarbetstanken får ytterligare näring.

Det är bara att hoppas att regeringen och kulturminister Alice Bah Kuhnke också tar tillbaka det illa genomtänkta förslaget att kraftigt skära ned statens stöd till de trossamfund som får statsbidrag via Nämnden för statsbidrag till trossamfund (SST). Av det nuvarande anslaget på 77 miljoner kronor försvinner 6 miljoner 2015 och fram t.o.m. 2018 reduceras statsbidraget med ytterligare 19 miljoner. Förslaget innebär en nedvärdering av trossamfundens arbete och betydelse som jag inte väntade mig av vare sig den nya regeringen eller den tidigare kyrkomötesledamoten Alice Bah Kuhnke.

Till detta kommer att Svenska kyrkan sedan år 2000 utan kostnad får statens hjälp med uppbörden av kyrkoavgift. Det beslutet hade ett starkt riksdagsstöd och var en av grundpelarna för de nya relationerna mellan stat och kyrka. Det får inte övriga trossamfund. Vill de ha denna hjälp, och det vill flera av dem, får de betala för den. En av avsikterna med statsbidraget via SST är att upprätthålla en någorlunda rimlig rättvisa mellan Svenska kyrkan och övriga trossamfund. Regeringens förslag innebär också ett brott mot den förstärkning av stödet till trossamfund som den tidigare kyrkoministern Stefan Attefall drivit starkt.

Att avdragsrätten för gåvor avvecklas kommer däremot inte som en blixt från en klar himmel. Det är inte okänt att det i denna fråga funnits tveksamhet inom socialdemokratin, inte heller att de begränsningar som gäller för avdragsrätt gör att den är en halvmesyr.

För alla dessa frågor gäller emellertid också att brådskan är svårförståelig. De är knappast av den statsfinansiella betydelsen att ett ställningstagande inte kan vänta till nästa års budgetproposition och att de därmed kan beredas ordentligt.

SÖREN EKSTRÖM

Feb 27

En nödvändig diskussion om parti och kyrka

I januari skrev jag tillsammans med Mats O Karlsson och Gunnar Edqvist i Aktuellt i Politiken (S), Kyrkans Tidning och på nätet om partiernas roll i kyrkopolitiken. Vi riktade oss till vårt eget parti, Socialdemokraterna, men i princip gäller samma sak för t.ex. Centerpartiet.

Vi kan nu se tillbaka på diskussionen. Det engagemang som kommit till uttryck är glädjande. Det är tydligt att diskussionen behövs. Frånvaron av ledande partiföreträdare tyder på att man med rätta upplever frågan som svår och ansvarsfylld. Viktiga frågor behöver redas ut innan den socialdemokratiska partikongressen tar ställning 2015.

Det här är ingen hastigt påkommen diskussion. Vid tiden för 1982 års kyrkomötesreform föredrog jag ett förslag till kyrkopolitiskt program i den socialdemokratiska partistyrelsens arbetsutskott. Det fanns ledamöter som redan då var kritiska till att de förväntades fastställa ett handlingsprogram som gällde Svenska kyrkan, några av dem därför att de inte var medlemmar. Sedan dess har frågan gnagt på mitt samvete. Under resans gång har jag bytt uppfattning.

Partiernas roll

Vid 1983 års kyrkomöte blev det tydligt att kyrkomötesreformen gav de politiska partierna möjlighet att skaffa sig en starkare roll än tidigare.

De som inte ansåg sig nominerade av ett politiskt parti tvingades bilda en egen nomineringsgrupp för att kunna väljas in i centrala organ. Några år senare kom den första partipolitiskt obundna gruppen på nationell nivå. Det kom att påverka också stifts- och församlingsnivåerna.

Det var bra att ett alternativ gavs för en del av dem som inte ville rösta på ett traditionellt parti. För mig var det däremot inte något verkligt alternativ. Att inte representera ett politiskt parti var för mig inte ett tillräckligt sammanhållande kitt och de motstridiga uppfattningar som fanns inom gruppen i avgörande kyrkliga frågor skapade osäkerhet.
Dessutom hade vi då fortfarande ett statskyrkosystem med omfattande lagreglering och kyrkoskatt.

I dag ser det annorlunda ut. Statskyrkosystemet är i huvudsak avvecklat, delvis som en följd av att Sverige blivit ett mångreligiöst land. Det finns fler och tydligare partipolitiskt helt obundna grupper än tidigare.

Är det då inte dags att avveckla partierna i de kyrkliga valen? Mitt svar är nej. Ett val med enbart de partipolitiskt helt obundna grupperingar som finns i dag skulle inte spegla den folkkyrkliga bredd som är en viktig del av Svenska kyrkans identitet. Svenska kyrkan behöver även i fortsättningen människor med ett brett samhällsengagemang som lett dem till att engagera sig i det politiska livet. Det kan ta sig olika uttryck. Med sina rötter i de politiska partierna har nya namn och arbetsformer etablerats.

Socialdemokrater i Svenska kyrkan

Också formen för det socialdemokratiska deltagandet i de kyrkliga valen behöver förnyas av respekt för både Svenska kyrkan och partiet självt. Ett mycket stort antal partimedlemmar tillhör inte Svenska kyrkan. Samma sak gäller dem som sitter i arbetarkommunernas och partidistriktens styrelser, liksom partistyrelsen.

De socialdemokrater som tillhör Svenska kyrkan bör utgöra grunden för en ny nomineringsgrupp, Socialdemokrater i Svenska kyrkan. I en ny och riktigare form skulle då det arbete som redan i dag utförs av många kunniga, aktiva och engagerade socialdemokrater i Svenska kyrkan gå vidare. På alla nivåer bör denna nya gruppering bära det fulla ansvaret för både program och valarbete.

Respekt för religionsfriheten

Det jag har saknat i den debatt som förts är förståelsen för den grundlagsfästa religionsfrihet som finns i vårt land. Den är tvåfaldig och omfattar dels rätten att tillhöra vilken religion man vill, dels rätten att välja bort religion. Frihet till och frihet från religion är ett centralt begrepp. Ingen får heller av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i bl.a. religiöst hänseende.

Att väljas till en lokal, regional eller nationell styrelse i ett parti bör inte vara liktydigt med att man – vare sig av formella skäl eller genom grupptryck – känner sig tvingad att ta ställning i frågor om Svenska kyrkans arbete som trossamfund.

Och Svenska kyrkans medlemmar ska inte ens behöva misstänka att det är krafter utanför Svenska kyrkan som fattar viktiga beslut om deras trossamfund genom att de har det yttersta ansvaret för utformningen av program och valarbete.

SÖREN EKSTRÖM

Artikeln publicerad i Kyrkans Tidning den 27 mars 2014 – men med en missvisande rubrik.

Okt 19

Märklig allians

Lena Andersson skriver i Dagens Nyheter om Svenska kyrkan. Jag läser artikeln och förvånas. Tankelättja är förvisso ett ord som omedelbart tränger sig på, men här klistras etiketten på bland annat Antje Jackelén.

Lena Andersson skriver inte sällan kloka artiklar, och en med orden skicklig skribent är hon, men i allt som rör religion har hon – som jag uppfattar det – en alldeles blind fläck. Det är flera saker som förvånar mig.

En del av förvåningen uttrycker Ninna Edgardh väl i ett Facebookinlägg:

”Märkligt tycker jag, att när vi får en ÄB som har ett skarpare huvud än de flesta av oss, och som är respekterad i vetenskapliga kretsar långt utanför teologin, så får hon kritik för att vara luddig! — …tankelättja och Antje? Hur går det ihop?”

En annan del av förvåningen handlar om den allt tydligare, och allt märkligare, alliansen mellan en konservativ kristendomsuttydning med fundamentalistiska drag och den sekulära humanism som Förbundet Humanisterna står för.

Litet tragiskt är det. Är det några som Förbundet Humanisterna borde vilja tala med så är det väl intellektuellt redbara, teologiskt reflekterande kristna som följer kyrkoordningens konstaterande att ”det är en uppgift för enskilda kristna och kyrkan att i varje tid på nytt leva sig in i trons djup och klargöra dess innebörd.” Dessutom finns det en traditionsrik kristen humanism, i dag samlad i Förbundet Kristen Humanism. Den är möjligen inte lika PR-skicklig som Förbundet Humanisterna, men har bakom sig en långvarig bearbetning av förhållandet mellan kristendom och humanism med organisatoriska rötter i 1910-talet.

Vill Förbundet Humanisterna inte föra det samtalet så ligger Ninna Edgardhs slutsats nära till, nämligen att de vill ha en kristendomstolkning som är så lätt som möjligt att slå på.

SÖREN EKSTRÖM

Okt 12

Religiösa krig?

Med jämna mellanrum hävdar religionskritikerna att religionens farlighet bevisas av alla de krig som har förts, förs och kommer att föras av religiösa skäl. Jag är väldigt trött på det argumentet. Det är sakligt och intellektuellt ohederligt.

För det första: Det är sant att det finns religiösa och etniska konflikter som leder till krig, men det är också sant att även dessa konflikter i verkligheten ofta i första hand har ekonomiska och politiska motiv.

För det andra: Konflikten, eller i själva verket konflikterna, i Mellanöstern är bra exempel på motsättningar som ofta enkelt förklaras med religiösa motiv men som i verkligheten har mycket komplexa förklaringar, ofta med bakgrund i stormaktskolonialismens, postimperialismens och militarismens handlingar – både tidigare i historien och i dag.

För det tredje: Då genom historien religiösa krafter har verkat för demokrati och försoning har de ofta av politiska och ekonomiska skäl slagits ned av despotiska regimer med stöd av stormakterna. Det gäller bland annat i den muslimska världen.

För det fjärde: Det finns alltså i själva verket starkare skäl att med de argument som ofta används mot religionsutövning motsätta sig att människor ägnar sig åt politik – men dessbättre ställs inte det kravet av demokratiskt sinnade människor.

För det femte: Krig och andra motsättningar har sin förklaring i första hand i orättfärdig politik och ekonomi, men också i en föga trovärdig, rentav usel, religion. Alla dessa företeelser ska kritiseras.

För det sjätte: Det finns goda politiska och religiösa krafter som i båda fallen är en oerhört rik resurs för den som vill förbättra världen, lokalt, nationellt och internationellt. Dessa krafter bör uppmuntras och tas till vara.

SÖREN EKSTRÖM

Okt 8

Troende förtroendevalda?

Till det som fortfarande skaver en del efter höstens kyrkoval hör den ständiga frågan om man måste tro på Gud och om man i så fall måste vara just kristen för att vara förtroendevald i Svenska kyrkan. Kan man vara ateist eller agnostiker och företräda kyrkan? Jag vet inte hur många samtal i den frågan jag deltagit i under mina fem decennier som aktiv i Svenska kyrkan. 500? 1 000?

På ett sätt är det lätt att svara:

Av kyrkoordningens bestämmelser framgår bara att man ska vara valbar. Det betyder bland annat att man ska tillhöra Svenska kyrkan. Men går man till kyrkoordningens inledande text så hittar man en vägledning:

Den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för ska komma till uttryck i allt vad kyrkan gör och säger. Kyrkan förutsätter att de som företräder kyrkan delar kristen tro och kristet liv.

Tydligt, får man säga. Man kan uppenbarligen inte med hedern i behåll vara ateist eller tro på någon annan religion än den kristna och samtidigt vara förtroendevald i Svenska kyrkan – inte ens om man sett till att man är medlem. Återigen: Med hedern i behåll, formellt kan man vara det.

Men så lätt är det ändå inte. Vad är det man ska tro och bekänna för att vara kristen? Alldeles innan den citerade texten heter det att ”kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom” som ”leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål”. Och så sägs det att

”läran uttrycks i trosbekännelser, i skrifter från kyrkans historia, i gudstjänstböcker och andra nutida dokument som kyrkan har bejakat. Varken trosbekännelserna eller läran är föremål för tro. De redovisar vad kyrkans övertygelse består i och utlägger tron. I fortlöpande samtal med andra traditioner, i förkunnelsen och gudstjänsten fortsätter Svenska kyrkan att utlägga sin tro.”

Där står vi med en evig sanning, nämligen att tron inte kan vägas eller mätas. Man behöver inte heller tro på allt, inte ens på varje ord i den trosbekännelse vi läser i de flesta av Svenska kyrkans gudstjänster. Men tron på Gud och Kristus är ofrånkomlig, liksom att Bibeln, oberoende av tolkningstradition, innehåller märkvärdigt stora gudomliga handlingar.

En annan evig sanning finns också. Även i kyrkan har det sunda förnuftet sin roll. Om en förtroendevald sökt sig till Svenska kyrkan, känner sig hemma i ett regelbundet gudstjänstfirande, ser en andlig styrka i att finnas med i kyrkolivet, vill verka för att församlingens grundläggande uppgift utförs och slutligen ser att man som förtroendevald har sin främsta lojalitet gentemot denna uppgift, då ankommer det inte på oss andra att ytterligare försöka väga graden av tro hos den person som kandiderar eller valts.

Kort och enkelt uttryckt: Det räcker inte med att man tycker att det finns så många hyvens killar och tjejer i Svenska kyrkan, men man behöver heller inte vara professor i teologiska konnotationer. Det räcker inte med att se på Svenska kyrkan som en juste variant av Röda Korset, men inte heller med att betrakta Svenska kyrkan som ett gigantiskt Societas Sanctae Birgittae. Detta sagt trots att jag vet att det finns massor av hyvens killar och tjejer i Svenska kyrkan, de teologiska fakulteterna, Röda Korset och Societas Sanctae Birgittae.

SÖREN EKSTRÖM

Sep 29

Andra ronden till församlingarna!

Pastorats- och församlingsindelningen från och med den 1 januari 2014 är klar, kyrkovalen är genomförda, kyrkofullmäktige valda och valprocessen beträffande övriga förtroendevalda pågår.

Den första ronden har gått till storskaligheten. Vi har fått många mycket stora kyrkliga enheter, inte minst pastorat, på lokal nivå. Den storskaligheten kan ha sina fördelar, men den fungerar inte ensam. Den bör – eller måste rimligen – kombineras med en omfattande delegering av beslutsrätt till församlingsråden i våra pastorat. Låt andra ronden gå till församlingarna!

Uppfatta alltså kyrkoordningens lista över uppgifter som församlingarna ska besluta om på rätt sätt. Det församlingarna bör besluta om är betydligt mer omfattande. Att många av de uppgifter som församlingen ska besluta om rör gudstjänsten beror – utöver att den är en så central uppgift för alla församlingar – på att gudstjänstlivet är betydligt noggrannare reglerat än vad övriga delar av församlingens grundläggande uppgift är. Hade det funnits detaljerade bestämmelser också inom dessa områden hade listan varit avsevärt längre.

Både pastorat och församling är pastorala områden i Svenska kyrkan, men på olika sätt. Om församlingen säger kyrkoordningen följande:

”Församlingen är det lokala pastorala området. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.”

Beträffande pastoratet talar kyrkoordningen om ett ”övergripande ansvar” för att den grundläggande uppgiften utförs, men inget sägs om vem som ska fullgöra denna uppgift. För att uppnå tydlighet ska därför arbetsfördelningen mellan pastorat och församling behandlas i pastoratets gemensamma församlingsinstruktion:
• Ytterligare ärenden, utöver de ärendegrupper som nämns i kyrkoordningens uppräkning, kan – för att inte säga bör eller måste rimligen – förläggas till församlingen och dess församlingsråd genom att detta anges i församlingsinstruktionen. Ansvaret för olika arbetsuppgifter bör, kort sagt, förläggas dit där de utförs bäst och så nära församlingens medlemmar som möjligt.
• Likaså kan – för att inte återigen säga bör eller måste rimligen – kyrkoråden höra församlingsråden i samband med att andra policydokument än församlingsinstruktionen arbetas fram, liksom vid beslut om pastoratets budget. En sådan ordning kan också mycket väl regleras i församlings-instruktionen.

Friheten är stor då det gäller utformningen av församlingsinstruktionen. Den kan helt och hållet vara gemensam för pastoratets alla församlingar, men den kan också utformas så att det finns särskilda avsnitt för varje församling i pastoratet.

Arbetsfördelningen mellan pastorat och församling och den delegation som denna arbetsfördelning fordrar är en ytterst viktig fråga för församlingsråd, kyrkofullmäktige, kyrkoherde och domkapitel i arbetet med församlingsinstruktionen. Hur det arbetet går blir avgörande för vad man uppnår, alternativt ställer till med, genom den reformerade strukturen på lokal nivå i Svenska kyrkan.

SÖREN EKSTRÖM

Sep 19

Oönskad effekt?

Utskicket av röstkort tycks ha fått en del ovetande kyrkomedlemmar att inse att de är medlemmar, trots att de egentligen inte vill vara det. De har alltså begärt utträde, vilket en och annan tidning kallat för ”en oönskad effekt” av utskicket. Kanske det – på ett sätt. Svenska kyrkan önskar självfallet att människor ska vilja tillhöra kyrkans gemenskap och glädjas över detta medlemskap.

”Kyrkans uppgift är att för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär”, som det heter i kyrkoordningen. Men det är också viktigt att konkret och praktiskt sprida kunskapen om  innebörden i att tillhöra Svenska kyrkan och vad man går miste om eller undandrar sig om man går ur. Skälen för att tillhöra kyrkan är många och starka. Kyrkoavgiften används dessutom till ändamål som vi vet att mycket stora delar av befolkningen uppskattar även om de inte är flitiga kyrkobesökare. När jag en gång talade på en kyrklig kurs i en av våra sydligare städer hade Byggnadsarbetareförbundet en facklig kurs i lokalen bredvid. I en paus kom en byggnadsarbetare fram till mig, höll mig fast i handen och konstaterade med all den kraft han förmådde att ”jag har inte varit i kyrkan sedan jag konfirmerades och jag kommer nog inte att gå dit förrän jag ska bäras ut – men du låter bli [nåja, han sade egentligen något annat] att lägga ner någon av våra kyrkor!”.

Så är det i hög grad. Men Svenska kyrkan kan knappast önska sig medlemmar som dels inte vill tillhöra kyrkan, dels inte vet om att de gör det. Och om det är så, då vill i vart fall jag se utträdena som en önskad effekt.

SÖREN EKSTRÖM