Matt 28:1-20
Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. [2] Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. [3] Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. [4] Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som döda. [5] Men ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. [6] Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. [7] Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.” [8] De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. [9] Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. [10] Men Jesus sade till dem: ”Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.”
[11] Medan de var på väg kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. [12] Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: [13] ”Säg att hans lärjungar kom under natten och rövade bort honom medan ni sov. [14] Om ståthållaren får höra detta skall vi tala med honom så att ni inte behöver oroa er.” [15] Soldaterna tog pengarna och gjorde som de hade blivit tillsagda. Så vann detta rykte spridning bland judarna ända till denna dag. [16] De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. [17] När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. [18] Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. [19] Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn [20] och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Hur många av oss har inte nyss gjort det som kvinnorna i Matteus berättelse gjorde? Det som människor i alla tider har gjort och gång på gång gör. Allra mest blir det till helger och de stora högtiderna. Vi går till våra nära och käras gravar. Vi tänder ljus. Under den mörka delen av året är det oftast så. Men när sedan vårsolen börjar väcka naturen till liv kommer vi med våra blommor. Redan har en del av oss trotsat vinterkylan denna tidiga påsk med att sätta påskliljor på våra anhörigas gravar. Varför gör vi så? Jo, för att hedra deras minne. Men också för att i vårt minne hålla fast vid den kärlek som en gång band oss samman men vars band döden klippt av.
Av samma skäl gick kvinnorna denna tidiga morgon till Jesu grav. Det var deras första vandring till graven efter gravsättningen. Vi vet hur den där första gången kan vara. Att efter minnesstunden eller dagen efter gravsättningen gå till den nyss jordhöljda graven. Blommorna och kransarna ligger där. Ännu har de inte vissnat. Med saknaden brinnande i våra hjärtan läser vi de skrivna hälsningarna. ”Vila i frid.” ”En sista hälsning.” ”Tack för allt.” Ungefär var det också för kvinnorna. De gick ”för att se på graven” berättar Matteus.
Men då hände något. Ett kraftigt jordskalv skakade jorden. En ängel vars utseende var som blixten steg ned från himmelen och rullade undan stenen. Sen blev allt stilla igen. Ängeln satte sig på stenen han nyss rullat undan från gravens öppning. Kvar på marken låg vakterna skakande av skräck. På håll stod kvinnorna. Till dem vänder sig ängeln och säger: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått! Kom och se var han låg.”
När Matteus skall berätta om det ofattbara är det fyllt med dramatik, jordskalv och bländande ljus, skräck men också nära och innerliga möten med den uppståndne. Två gånger sägs det till exempel att de som möter Jesus faller ner inför honom och hyllar honom, först kvinnorna och sedan lärjungarna.
Det var så det började. De som dragit i gång processen mot Jesus, översteprästerna och rådsmedlemmarna och fått honom dömd och dödad, gav soldaterna pengar för att de skulle sprida ryktet att lärjungarna stulit Jesu kropp. Men inget kunde tysta dem som sett honom, som tagit på honom och talat med honom. Kvinnorna hade känt hans fötter i sina händer då de på vägen från graven möte honom och fick hylla honom. Lärjungarna glömde inte vad den uppståndne sagt till dem, då de mött honom på berget; ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Men hur skall vi förhålla oss till det som berättats för oss om Jesus? Vi som nyss satte påskliljor på våra anhörigas gravar. Gjorde vi det för att vi vill minnas och hedra deras minne? Jo, visst gör vi det för att de finns där levande i våra minnen. Men är det inte också för att vi tror, eller vill tro, att han som gett oss detta liv att leva också kan ge oss uppståndelsens nya liv?
Ja, varför inte! Varför skulle inte han som gett oss detta liv, på nytt ur död materia skapa liv? Vi har ju också i Jesus fått ett tecken på att det är möjligt. Döden är ju i Jesus uppslukad och segern vunnen, som Paulus säger oss i dag. Om det nu är så, varför skulle inte vi då, genom Jesus, också vinna seger över döden. Han som försonade all synd genom sin död, han som med sin uppståndelse bröt av dödens udd. Han har uppstått som den förste bland de uppståndna, men inte den siste. Därför vågar vi, trots död och vinterkyla, sätta våra påskliljor på våra anhörigas grav? Vi vågar tro på ”en bättre vår snart blommar, då härligt grönt mitt träd skall stå och sina djupa rötter slå i evighetens sommar.”
Världen som nu föds på nytt
pånyttföder glädjen.
Här på jorden vandrar nu den uppståndne Herren.
Öst och väst och syd och nord,
eld och vatten, luft och jord
sjunger påskens psalmer.
Hör hur fågelropen höjs!
Hav och strand sig gläder.
Se hur mark och träd tar på sina sommarkläder.
Genom tjäle, köld och död
tränger solens eld och glöd.
Det är påsk på jorden.
Ur ett outtömligt djup
Skaparkraften flödar.
Liv ger liv och skörd ger sådd, sådden nya skördar.
Döden fråntogs all sin makt.
Kristi kropp i graven lagd
Uppstår och förvandlas.
Vi i honom återfår
Allt som gick förkorat.
Paradiset nu för oss öppnar sina portar.
Inget svärd! Från död till liv
Kallas vi att leva i
Alla somrars sommar. (Sv psalmboken 517)
Janåke Hansson
Präst i Rönnängs församling
Svenska kyrkan Tjörn