Dagens predikan kommer från vår pastorsadjunkt Kristofer Strid, som gör sitt första år som präst hos oss på Svenska kyrkan Tjörn.
Du kan höra honom live om du kommer till Skärhamn eller Klövedals kyrka.
Påskens vittnen
Våra misslyckanden är inte ett problem för Gud! Så om du skulle glömma allt annat, kom då ihåg: Våra misslyckanden är INTE ett problem för Gud!
I den gammaltestamentliga texten (GT) för idag beskrivs Gud som krukmakaren och vi som Guds folk som ett lerkärl. Egentligen tror jag att den texten talar ganska mycket för sig själv, men jag noterar ändå en sak. Märk väl att det inte är krukmakaren som misslyckas, utan faktiskt lerkärlet. Det hade ju varit lättare att skylla ifrån sig på någon annan. Det gjorde ju redan Adam i Lustgården, som skyllde på Eva och Eva skyllde på ormen… Men i Guds händer behöver inte vårt misslyckande, hur illa det än ser ut, vara så i Guds, den store Krukmakarens, händer. För Han kan göra ett nytt kärl, så som han ville ha det. Det enda som jag tror kan hindra Guds goda verk är…vi själva!
I första Johannesbrevet är det lätt att bli lite förvirrad. För det första verkar det vara så att vi som vill vara en del av kyrkans gemenskap inte bara skall tycka om varandra, utan till och med älska varandra. Det är ju inte lätt. Nej, det är svårt! Men det är precis vad Jesus befaller sina lärjungar (och därmed också oss) sin sista kväll i livet: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” (Joh 13:35).
För det andra är det genom att hålla Guds bud som vi blir räddade eller frälsta? Och buden (som troligen skall förstås som hela den judiska lagen – alltså hela GT) är inte tunga? Vad menar Johannes här? Först och främst: det är enbart genom vad Jesus gjorde på korset som kan rädda mig! Detta är den dyrköpta nåden – att vi helt gratis får ta emot vad Jesus gjorde på korset som att det gäller mig själv – att den dödsdom som hängde över mig och hela världen istället får drabba Jesus.
Liksom lerkärlet får vi vända oss till och överlämna oss i Krukmakarens händer. När vi för första gången eller kanske tusende gången lämnat oss i Guds händer (för detta behöver vi göra i princip varje dag) så får vi be Gud leda oss på vägen och genom livet kan buden få vara en ledstjärna, även om vi skulle lyckas att följa dem är det inte de som får oss räddade slutgiltigt, utan endast Jesu kärleksfulla nåd. Tron på nåden besegrar världen! För världen vet inte vad nåd är.
Petrus, som när det behövdes som mest, hade svikit, den han älskade mest av alla. Hur kan det varit för honom när budet kom att Jesus hade uppstått? Hur hade du reagerat om du var i hans kläder? Jag hade nog hållit mig lite i bakgrunden av samlingarna och undvikit ögonkontakt med Jesus. Som tur är, är inte Petrus som jag. I ett av evangelierna utbryter en kapplöpning mellan två av lärjungarna (där Petrus är en av dem och troligen Johannes den andra) till graven (som till deras förvåning var tom). Det som föregår dagens evangelietext är hur Jesus blir igenkänd på stranden där han sitter och förbereder frukost till de elva fiskande lärjungarna och Petrus kastar sig i vattnet naken (ja, i princip i alla fall – kanske i något slags underkläder för den tiden) för att komma in till Jesus först! Så ivrig är Petrus att få träffa Jesus igen (även om han vet att han misslyckats ganska radikalt).
Många gånger när vi misslyckas tenderar vi (i alla fall jag) att göra precis motsatsen till vad Petrus gör, men han hade insett något som jag (och kanske fler med mig?) behöver lära mig. Nämligen att komma till Jesus med mina misslyckanden. Det är faktiskt till och med så att Gud kan vända misstag till något som gynnar hans rike. I Petrus fall får han precis samma uppdrag som när han en gång kallades till lärjunge av Jesus (som även det gäller dig och mig): ”Följ mig!” Det uppdraget leder till Petrus att dör martyrdöden för sin tro på Jesus.
En pojke som blivit handikappad och förlorat sin vänsterarm var fast besluten att han ville lära sig judo. Han blir duktig, även om hans tränare bara låter honom öva på ett enda kast! I sin första turnering, så vinner han ganska lätt de första två matcherna. Motståndarna vet liksom inte hur de skall hantera sin motståndare som bara har en arm.
I den tredje matchen möter han en något äldre, större och starkare kille. Domaren håller på att avbryta matchen för att den äldre är så pass överlägsen, men den yngres tränare uppmuntrar domaren att inte göra det. Så, vid ett tillfälle ser pojken chansen att få in sitt kast. Han lyckas och vinner därmed matchen. Han var nu i final!
Han mötte där en mycket mer erfaren pojke, men som liksom inte heller han visste hur han skulle göra för att besegra sin motståndare och får även han se sig besegrad. Pojken vet inte till sig av glädje. Men när han efter turneringen utvärderade sin insats tillsammans med tränaren så förstår han inte helt vad som hänt. ”Hur kunde jag vinna? Jag kan ju bara ett enda kast?” ”Jo, svarade tränaren, ”för det första bemästrar du ett av de svåraste kasten som finns och för det andra så är det enda kända försvaret mot det kastet att gripa tag i motståndarens vänsterarm.” Pojkens största svaghet hade blivit hans styrka! Det kan Gud låta ske i vårt liv också, om vi ger honom möjligheten!
Kristofer Strid
pastorsadjunkt
Svenska kyrkan Tjörn
(Den lilla historien på slutet är fritt återberättad från boken ”Det är aldrig kört” samlingsvolym sid 42-44)