Döden, döden, döden


Anna Lindman besöker Svenska kyrkan Tjörn den 6 april 2016. Foto: Carina Etander Rimborg
Anna Lindman besöker Svenska kyrkan Tjörn den 6 april 2016. Foto: Carina Etander Rimborg

I dag har hela personalen hos Svenska kyrkan Tjörn haft en fortbildningsdag med Anna Lindman, journalisten och TV-reportern som gjort många existensiella program på TV.

Hon utgick från sin bok ”Den där jävla döden” och sina egna rädslor inför döden och allt som hänger ihop med det.

Vi i Svenska kyrkan möter ofta människor som på ett eller annat sätt har drabbats av döden. Präster och diakoner möter sorgehus. Vaktmästare möter de sörjande när de söker gravplats eller när de besöker sina gravar. Expeditionspersonal när begravningen ska bokas. Ja, i många olika skeden och uppgifter möter vi människor som mött döden. Och väldigt många av oss har personlig erfarenhet av döden av nära och kära, släkt eller vänner.

Svenska kyrkan är erkänt duktiga på att möta sörjande människor. Svenska kyrkan har ett stort förtroende hos människor och vid stora katastrofer är det ofta naturligt att på ett eller annat sätt söka sig till kyrkan. Och den enskilda döden är ofta för familjen en stor förlust. Kan kännas som en katastrof, även om det har varit en väntad död och det också går att känna lättnad för att kanske en person som varit sjuk länge slipper lida.

Döden finns hela tiden runt om kring oss och jag tror att vi kanske talar lite mer om döden. Men jag ser att det finns ytterligare ett problem.

Vi tror att döden är något som kan ”snabbfixas”. Vi ser till att det blir en begravning. En nära anhörig är ledig kanske en vecka. Och sen ska det liksom vara ”klart”. Sorgen ska vara över. Begravningen är över.

När jag växte upp var det inte ovanligt att änkor eller de som hade sorg gick i svarta kläder under en längre tid. (Nu använder ju alla svart så det går ju inte att skilja från en med sorg.) Det var inte ovanligt att man använde sorgeband på kavajer och jackor. Och då blev det en tydligare markering ”jag har sorg, jag kanske inte riktigt är som vanligt”.

Jag skulle önska att vi kunde återgå till sorgeband så att det gick att bära sin sorg och sin ledsenhet även med hjälp av ett band. Att det då kan vara OK att få dra sig undan om det behövs. Att det kan få vara OK att pendla mellan skratt och gråt. Att det är OK!

Döden, döden, döden.

Men vi lever i det eviga hoppet!

”Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.” Joh 5:24

”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara han folk, och Gud själv skall vara hos dem och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer , och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Upp 21:3-4

I kväll kl 19.00 kan man lyssna på Johan Ernstson och Anna Lindman på Akvarellmuseet. Välkomna då!

/Carina Etander Rimborg
kommunikatör

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.