Sången är diakoni för dementa


Kyrkans Tidning (12 maj 2016) skriver om Barbro Wiskari som spelar på ett av Tjörns demensboende.

Sången är diakoni för dementa>>

Barbro Wiskari Foto: Tomas Ohlsson Kyrkans Tidning
Barbro Wiskari Foto: Tomas Ohlsson Kyrkans Tidning
Barbro Wiskari. Foto Tomas Ohlsson Kyrkans Tidning
Barbro Wiskari. Foto Tomas Ohlsson Kyrkans Tidning
Barbro Wiskari. Foto Tomas Ohlsson Kyrkans Tidning
Barbro Wiskari. Foto Tomas Ohlsson Kyrkans Tidning
Barbro Wiskari. Foto Tomas Ohlsson Kyrkans Tidning
Barbro Wiskari. Foto Tomas Ohlsson Kyrkans Tidning
13 maj 2016  06:00 Text: Gudrun Råssjö

Några av patienterna sjunger genast med. Andra stampar takten med foten eller klappar lätt i händerna.

– Jag brukar kicka igång med sångerna direkt, säger Barbro Wiskari. Jag ägnar mig inte åt så mycket mellansnack, det drar ner på tempot.

Barbro Wiskari har haft de här sångstunderna för dementa äldre människor i drygt sex år. Varje måndag klockan 10.30. Kontinuiteten är viktig och hon bryter den bara för några semesterveckor på sommaren.

Barbro har arbetat ut en form som hon vet fungerar. Den bygger på de lärdomar hon fick under tre års utbildning i funktionsinritad musikterapi. Så det är inget mambojambo, fritt ur hjärtat.

Någon halvtimme innan sångstunden börjar kommer Barbro till Valåsens äldreboende i Kållekärr mitt på Tjörn, i Valla församling. Efter att ha hälsat på några i personalen börjar hon genast att möblera om i det vackra dagrummet. Hon ställer ut stolarna i en halvcirkel, pianot rullar hon fram mitt emot så att hon kan möta allas blickar när de sjunger. Hon lägger fram några häften med förtryckta sånger och psalmer.

Dagen till ära är Barbro Wiskari sminkad och uppklädd i en turkosblå kofta, en grön sjal och ett flerfärgat halsband.

– Jag vill att patienterna ska bli glada. Mycket i deras tillvaro är långsamt och trögt. Den här stunden ska vara ett välkommet avbrott.

I Valla församling är verksamheten på Valåsens äldreboende prioriterad. När Barbro Wiskari skulle minska antalet arbetsuppgifter för att kunna bli teamledare så bad kyrkoherden Johan Ernstson henne särskilt om att stanna kvar på Valåsen och på särskolan.

– Det här är diakoni, säger han bestämt. Att se och låta människor växa. Det gäller för kyrkan att hitta en verklighet tillsammans med dessa människor och inte bara dyka upp då och då som gubben ur lådan.

Barbro Wiskari håller med.

– Jag tycker de här sångstunderna är underbart roliga. Jag är så glad att möta de gamla och kunna göra skillnad för dem.

Om några minuter är klockan 10.30 denna måndagsförmiddag. Valåsens patienter samlas i dagrummet. En del kommer stödda på käpp eller rollator, andra blir skjutsade i rullstol, men somliga går för egen maskin.

Barbro hälsar lika hjärtligt på alla och nämner dem vid namn. Några deltagare bor inte på Valåsen men kommer troget varje måndag för att få sjunga. Sture Bohlin och hans sambo Leena Olsson är två av dem.

– Vi tycker det är jätteskoj att sjunga, säger Sture. Dessutom gör jag lite nytta när jag hjälper till att dela ut sånghäftena. Den här stunden ger mig väldigt mycket.

”Jag blir så glad när jag ser dig”. Barbro Wiskari slår an de första tonerna på pianot.

Hon håller ljudbilden så tydlig som möjligt, förklarar hon. Trycker inte ner fortepedalen, som binder samman klangerna, utan har båda fötterna på golvet.

Så följer ”Vi går över daggstänkta berg, fallera” och ”Brännö brygga” i rask takt.

Sångerna varierar från ungdomens schlager till Taubevisor och kända psalmer. Igenkänningsfaktorn är hög.

– Det gäller att hålla vakenhetsnivån och att ha verktyg för det, säger Barbro.

Mitt i sångstunden har hon lagt in ett litet gympapass. De som orkar står upp och viftar med fingrar och händer. Samma rörelser går att göra i sittande ställning.

Ett tjugotal sånger och 45 minuter senare avrundar Barbro Wiskari. Hon lånar åter en vers från en barnsång:

– Nu vill vi säga ha det bra, vi tackar för i dag.

Barbro Wiskari börjar och slutar alltid med samma sånger. Det är viktigt att rama in sångstunden så att patienterna känner igen sig.

– Jag vill uppmuntra mina kyrkomusikerkolleger att göra något liknande i sina församlingar, säger hon innan vi skiljs åt.

– Vi har så mycket kompetens. Och den här verksamheten är väldigt givande och uppskattad.

Gudrun Råssjö

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.