I går (22 maj 2016) läste jag en krönika av Elaine Eksvärd i GP. Den handlade om Sverige – landet av konsensus. Där ingen vågar sticka ut och där man inte får tycka annorlunda.
”Landet Överens där alla är rädda”>>
Den krönikan fick mig att tänka till över några saker som malt i huvudet på mig den sista tiden. Det gäller framförallt två saker.
Till att börja med kyrkohandboken.
Jag blir allvarigt oroad över de tongångar som hörs om förslaget och det som sägs och det som inte sägs. Jag blir allvarligt oroad över tonläget som används och bröströsterna som tar i så de nästan spricker – från alla håll. Det enda som jag hör är ”JAG HAR RÄTT” ”NEJ, JAAG HAAAR RÄÄÄTTT”, ”NÄÄHÄÄ, JAG HAR RÄTT”. Och så där håller det på. Utan att vilja lyssna på varandra.
Eftersom jag sitter i kyrkomötet så kommer jag så småningom att få ta ställning till hela förslaget. Just nu är det kyrkostyrelsen som ”äger frågan”. De är ansvariga för remissen och sammanställningen och det är kyrkostyrelsen som beslutar när man vill lägga förslaget på kyrkomötets bord (och det är planerat att komma upp 2017).
Om inte samtalstonen blir bättre och öppenheten för olika åsikter (från alla håll!!!) större så kan jag känna en oro för beslutet. För jag tror att vi måste våga lita på att båda (alla) sidor har Svenska kyrkans bästa för ögonen.
Den andra frågan som jag funderat mycket på är stiftsordföranden i Växjö stift som förra veckan gick ut och sa att han tyckte att homosexualitet bara är en trend. Och att han inte tycker att kyrkan ska vara med i Pride.
http://www.smalanningen.se/article/homosexualitet-ar-bara-en-trend/
Mot detta har många reagerat, bland annat kyrkomötets ordförande Karin Perers (som är partikamrat med Bruno Edgarsson) Och det med full rätt. Läs hennes uttalande här>> Självklart är alla människor lika mycket värda och älskade! Och kyrkan har tagit en tydlig ställning i frågan.
Men det finns något som skaver. Jag tror nämligen inte att Bruno Edgarsson är ensam om att tycka så här som han gör. Och om han inte får lov att säga vad han tycker och det får blir en konstruktiv diskussion utan bara en slagdebatt där argumentet är ”DU HAR FEL!!!” och vi måste alla tycka samma sak – annars får (eller borde) du inte vara med… så händer något. Tror jag.
Då kan vi inte prata om mångfald. Då blir det enfald. När alla måste tycka likadant. Och det gör vi inte. Vi är inte en sekt. Vi är en trosgemenskap. Vi tolkar bibeln. Vi läser texterna och vi firar våra gudstjänster.
Jag är stolt över att tillhöra en kyrka där det finns en blommande mångfald. Jag håller heller inte med om allt som ”kyrkan” gör eller tycker alla gånger. Men jag är stolt över att det ryms! Och jag vill verkligen inte tillhöra en blommande enfald som utestänger människor. Inga människor.
Vi behöver verkligen inte älska alla människor. Det räcker att Jesus gör det. Men vi är uppmanade att ha fördrag med varandra.
Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. (Efesierbrevet 4:2)
En blommande mångfald och inte en blommande enfald!
/Carina Etander Rimborg
kommunikatör