Dagens predikan kommer från kyrkoherde Johan Ernstson. Den som kommer till Klädesholmen kl 11.00 eller Åstol 14.15 har möjlighet att höra den ”live”.
Förlorad och återfunnen Luk. 15:8-10
Bibelns berättelser om återupprättelse och återfinnande är de som jag tror har satt sig allra djupast i vårt medvetande. Berättelser som dagens om att leta oreserverat och helt förbehållslöst tills vi hittar…
De här berättelserna finns levande hos oss, och det med rätta, för de talar om Gud och Guds outtröttliga sökande efter oss. De talar om trygghet, om hopp och det talar om att det aldrig, aldrig någonsin är kört.
Det är också berättelser som i förlängningen ger oss bilder av vår och Guds ensamhet, i avsaknad av relation. Sökandet handlar om att finna gemenskap – handlar om att hitta åter till ett sammanhang som är nödvändig för livet.
Sammanhang nödvändigt för vårt liv och Guds närvaro i verkligheten. Utan Gud förblir vi ensamma främlingar och utan relation och interaktion med sin skapelse förblir Gud ensam!
Sökandet (och, förstås i förlängningen, återfinnandet) är en absolut förutsättning för vårt liv tillsammans med varandra och med Gud!
Bär vi sådana berättelser och bilder av Gud nära våra hjärtan – då bär vi också öppenheten att möta Gud och att visa andra vägen dit.
Jag är värd att söka, att längta och leta efter, alltid. Det är evangelium!
——————————————————————————————————————–När vår omgivning rusar förbi så blir det med nödvändighet så att vi också lägger viktiga förluster åt sidan. Åt sidan, tänker vi, tills vi får tid för eftertanke och reflexion. För de flesta av oss avser nog – i alla fall oftast – att ta oss an detta senare. Men blir det så? När inträffar senare? Hur långt är ett strax?
Hur ofta får vi återfinna det vi förlorat? När vi förlorar något så väljer vi istället nästan alltid, i den tidspressade tillvaron vi skapat oss, att skaffa något nytt. Kanske vi letar lite halvhjärtat en stund, för syns skull?, men sen går vi vidare.
Det gäller i den lilla vardagen, där det sällan lönar rent ekonomiskt, att laga och reparera. Inte lönar att återfinna. Och ur den konkreta vardagen är inte svårt att förstå och se hur beteendet och förhållningssättet har överförts till de stora och långt mer livsavgörande frågorna.
Ett exempel som jag reflekterat över i det senaste – som berör min dagliga verksamhet – är att jag upptäckt att det finns en begravningsbyrå som nischat sig på nätet. För att spara tid och – förmodar jag – slippa tala för mycket om de stora svåra frågorna om liv och död – så kan alla förberedelser och all planering inför begravningen skötas över internet. Dock måste en ännu fortsatt vara närvarande på själva begravningen…men det kan säkert ändras.
Vi lever i en kultur, av oss skapad – nota bene!, där det är snabba svar och omedelbar tillfredsställelse som alltmer är normen. Allt annat lägger vi åt sidan, vi letar inte efter andra svar särskilt ihärdigt. Det är som ett ironiskt (hoppas jag) plakat på 1:a maj för några år sedan ”Allt – Genast!”
Den rytm som till exempel årstider och ”dag och natt” naturligt har gett oss i alla tider, är i en modern värld, ofta uppochned vänd och borttappad. Den rytmen saknas alltmer och vi har, åtminstone inte ännu, hittat någon bra ersättning att styra arbete och vila.
Visst kan det vara bra att inte gräva ner sig för småsaker och visst kan vi ibland få lämna det som för stunden tycks olösligt. Det kan vi, det är nog till och med gott att låta saker vila ibland.
Men att aldrig få rum för eftertanke, reflexion och sökande inåt i vår tillvaro. Att helt förlora livets egen rytm till förmån för något som vi människor tillskapat, det tror jag leder helt galet. Det är när vi stannar upp som det sker – det händer när vi vilar!
I ett bibliskt perspektiv så är balansen mellan vila och arbete inlagt i själva skapelsen – ”på sjunde dagen vilade Gud” och jag ser framför mig en underbar bild av Gud i hängmattan efter väl förrättat värv…
Där, i begynnelsen, finns rytmen given, ”det var afton och det var morgon”. Guds andetag pulserar genom oss och tillvaron.
Det är denna rytm som dagens evangelium handlar om. Att faktiskt våga stanna upp, bromsa takten och leta efter det som gått förlorat. Det är detta som kyrkan i alla tider värnat och som återigen växer starkare med ett ökat intresse för retreater – att för en tid få gå in i tystnad, vila och eftertanke.
Det förlorade kan alltid återfinnas, men det kostar tid, uthållighet och tålamod. Begrepp som sällan ryms i den världsbild jag just målade, men begrepp som är väsentliga. Basala termer i allt det som rör detta med att vara människa, rör insidan av att vara en levande varelse….
Och det är begrepp som nu sakta återföras till vår verklighet till exempel genom en växande medvetenhet om och ansvar för vår miljö. I det arbetet är uthållighet och långsiktighet honnörsord.
Men otåligheten smyger hela tiden in på alla områden. Det märks tydligt även i vår egen kyrka och i vår lilla? kommun…allt ska bli kostnadseffektivt, tid tros vara pengar och snart är medborgare, skolbarn, sjuka, gamla, ja i stort sett alla vi människor föga mer än kostnadsmoduler i ett dataprogram. Tjörns kommun har som exempel ett ”kundcentrum” – sen när blev jag/vi som medborgare och innevånare kunder i vårt eget sammanhang? Vem levererar i så fall tjänsten??
Allt värderas i pengar, eller tid som genast omsätts i pengar. Livet förminskas till kronor och ören…och medmänsklighet, omsorg och långsiktig klokhet blir i samma stund förlorade och bortsopade begrepp.
Men för Gud – och då också för oss någonstans – är livet aldrig möjligt att värdera i mätbara termer av tid och pengar. Varje gång det sker måste vi protestera och återföra tanken till att livet är något mycket, mycket större som ytterst någonstans handlar om tidlös gemenskap…
Ibland tänker jag att mina barn – tonåringarna – i delar är nära detta tidlösa när det ”hänger”. De bara är – hittar platser att umgås, bra ”häng”, och bara finns där…när vuxenvärlden (mig själv inräknad!) präglad av effektiviteten förtvivlat frågar…men vad gör ni då? Vad sysslade ni med? Gjorde ni nått?
——————————————————————————————————————–Förlorad och återfunnen är överskriften över texterna idag. Över evangeliet, det glada budskapet till oss. Alla tre årgångarnas evangelietexter talar om och utmynnar i en enda slutsats:
Gud letar ständigt efter oss! Gud väntar på oss! För Gud vill och behöver relation och möte, Gud eftersträvar gemenskap, helhet och helighet
Någon letar tills vi blir funna. I det får vi finna tröst, få livsmod och kraft att fortsätta våra liv i ett mer sansat tempo, att då och då åtminstone få hylla långsamhetens- och ickeeffektivitetens kultur.
Allt det är fullt möjligt! Men då måste alla solidariskt bidra och delta! Istället för att låta kraven växa oss över huvudet och försöka pressa in mesta möjliga på minsta möjliga tid. Vi kommer inte alltid att helt lyckas bromsa upp, men vi kan sakta farten rejält. Det kan vi och det måste vi – för livets skull!
Och det är aldrig försent – återfinnandet sker inte bara en gång. Jag ser det snarare som en vågrörelse mellan ytterligheterna – där vi då och då behöver återupptäcka Gud efter en stunds egen frånvaro. Gud vakar över oss i trons puls, trons vågrörelse. Gud vakar över relationen med skapelsen.
Förlorad OCH återfunnen. Det står inte som rubrik, förlorad eller återfunnen. Det står och återfunnen. Det är en stor skillnad, en avgörande skillnad. Det är aldrig för sent, det finns inget eller i Guds relation till sin skapelse.
Gud säger aldrig upp bekantskapen med oss. Gud letar tills du och jag är återfunna. Det lilla ordet och rymmer evighetens perspektiv, rymmer Guds eviga sökande efter oss – rymmer längtan efter gemenskap bortom krav och ensamhet! En gemenskap vi har att förvalta och att ge vidare!
Till sist får vi omslutas av ord från franciskanen Filip Yancy – låt oss be:
Må Gud välsigna dig med obehag inför enkla svar,
halvsanningar och ytliga relationer –
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.
Må Gud välsigna dig med vrede över orättvisor,
förtryck och utsugning –
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.
Må Gud välsigna dig med tårar att fälla över dem
som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig, –
så att du kan sträcka ut handen och trösta dem
och förvandla deras smärta till glädje.
Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt för att komma
med rättvisa och godhet till alla våra barn och fattiga.
I vår Herres Jesu Kristi namn.
Amen.
Johan Ernstson
Kyrkoherde
Svenska kyrkan Tjörn