I dag kommer predikan från Janåke Hansson. Dagens överskrift är ”Nådens gåvor” och texterna för dagen hittar du längst ner i blogginlägget. Vill du höra Janåke live i dag kan du göra det i Klädesholmens kyrka kl 9:30, på Dyrön kl 15:15 eller i Rönnängs kyrka kl 19:00.
I folkskaran, som samlats kring henne, såg hon en man tränga sig fram mot henne. Nyss hade hon berättat om sina erfarenheter av Tysklans ockupation av Holland under andra världskriget. Om hur hon tillsammans med sin familj gömt judiska flyktingar i sitt hem i södra Holland och hur de blev upptäckta och hamnade i koncentrationsläger. Hon hade överlevt men hennes far och syster hade dött.
Nu såg hon en man hon kände igen från kocentrationslägret tränga sig fram mot henne. Det var en av vakterna som hon lärt känna som cynisk och grym. I den stunden ville hon helst fly därifrån. Men det var försent. Hon såg hans leende ansikte och framsträckta hand. Skulle hon fatta den och möta hans blick eller lämna platsen? Skulle hon klara det? Efter en viss tvekan gör hon det. Hon sträcker också fram sin hand.
(Fritt efter Corrie ten Booms berättelse)
Idag handlar det om att förlåta och om Kristi kyrka som den gemenskap som alldeles speciellt har uppdraget att vara ett försoningens tecken och en försongens plats i världen. Corrie ten Boom var kristen och det var hennes tro på Kristus som gav henne kraft, trots alla motstridiga känslor, att ta emot den f d lägervaktens utsträckta hand. Hur kunde hon förlåta och hur kan kyrkan förverkliga sin kallelse i en värld där så mycket strider finns också innanför hennes egna väggar? Det är frågan vi får ställa oss.
Låt oss se till våra möjligheter att leva upp till vår kallelse som det beskrivs för oss idag.
När aposteln, i Romarbrevet (som är dagens episteltext), beskriver den kristna församlingen gör han det med bilden av en kropp. I kroppen är alla lemmarna med sina olika uppgifter till för varandra. En kropp får inte vara i strid med sig själv utan den måste vara en enhet i sin mångfald. Så skall det också vara i kyrkan, säger aposteln. Jag tjänar kroppen/kyrkan med mina gåvor. Jag blir betjänad av mina ”medlemmar” med deras gåvor. Varje del kommer till sin rätt i helheten och kyrkans enhet synliggörs. Så kan kyrkan bli det hon ämnad att vara i världen, ett försoningens tecken som väcker tro på Kristus (Johannes 17:18-23).
För att vara ett försoningens tecken och en försoningens plats i världen är det viktigt att kyrkan har sin grund i Kristus och det han gjort för oss. Vårt förhållande till varandra och vår förmåga att förlåta varandra har ett ofrånkomligt samband med vårt förhållande till Gud.
Det vi för det första måste vara på det klara med är att Jesus har klarat upp vårt förhållande till Gud vår Fader. Gud som är helig och som har kallat oss att vara heliga har inte vänt oss ryggen. Trots allas vår del i världens bortvändhet från Gud är inte hans blick bortvänd från oss. I sin barmhärtighet sände han sin Son till oss och han klarade upp vårt förhållande till Gud Fader på korset då han försonade oss med Gud. Vi är förlåtna. Genom det Kristus gjort för oss är Guds avbild i oss återställd! Sådan är den kristnes ”status” inför Gud.
Detta är försoningens vertikala dimension. Men så har vi den horisontella dimensionen. Vi är försonade med Gud till att leva i försonlighet med varandra. Om den undervisar Jesus sina lärjungar idag. Tre saker säger han då.
Det första Jesus säger kan till synes motsäga det han senare säger. För innan han talar om en förlåtelse utan gräns så säger han att ibland måste vi låta bli att förlåta. Han säger t o m att de i kyrkan som är anförtrodda uppgiften att på hans uppdrag tillsäga förlåtelsen (biskopen och prästen) kan binda någon i hans synd. Men detta skall bara göras när någon inte vill kännas vid sin skuld utan fortsätter att handla orätt. Nåden är inte billig i dess vertikala dimension. Den kostade Jesus hans liv. När den då skall förverkligas i sin horisontella dimension kan vi inte tvinga på förlåtelsen på den som inte vill ta emot den.
Men även om det är så skall vi inte ge upp. Det är det andra som Jesus säger till oss. När hinder finns för att leva försonade med varandra. Då människor fortsätter i sitt orätta handlande och vi glider från varandra i oförsonligheter. Då vi är långt från den enhet Jesus bad om skulle råda i hans kyrka. Då får vi be. Om ni bara är två eller tre som är överens om att be om kraft till att förlåta, uthållighet i att söka enhet, så finns det hopp, säger Jesus. Ni skall få det ni ber om av min himmelske Fader, säger han. För när vi ber så, ber vi med honom.
Men finns det ändå inte ens gräns för hur länge vi kan be och hoppas? Hur många skall vi behöva säga; ”Du är förlåten”? Petrus som är jordnära och praktisk för ner Jesu resonemang på ett konkret plan med en fråga. Hur fungera det? undrar han? ”Om någon gör orätt mot mig gång på gång. Räcker det med att förlåta honom sju gånger och sedan sätta stopp?” Det kan vi också undra. Var går gränsen för förlåtelsen? Vi får vara tacksamma för Petrus fråga. För den ger oss möjlighet att lära oss himmelens matematik. Vilket svar ger då Jesus oss? ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”
Kanske blev Petrus först konfunderad över det svar han fick. ”Finns det ändå en gräns? Visserligen mycket längre bort än jag satte den. Inte sju gånger utan sjuttiosju.” Men sen förstår Petrus. Det antal gånger Jesus säger vi skall förlåta den som gör mig orätt är en symbol för ett oändligt antal gånger. Själva sättet som Petrus tänkte på var felaktigt. Det Jesus underkänner är själva räknandet. För det vill Jesus ha sagt. Då vi ber om kraft att förlåta, om försoning och enhet, då ber vi verkligen i hans namn. Då får vi inte heller då det kommer till kritan, även om det skulle kosta i egen prestige, sätta en gräns för förlåtelsen. Bland er är det himmelens matematik som skall gälla, säger Jesus till Petrus.
Det är kyrkans uppdrag att låta det som gäller i den vertikala dimensionen, alltså i vårt förhållande till Gud, också få gälla i den horisontella dimension, det vill säga i vårt förhållande till varandra. Och är det inte det vi ber om i Herrens bön? Att himmelens vilja skall ske också på jorden. ”Låt din vilja ske på jorden så som i himlen” och så lägger vi till ”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”
Det hänger ihop vårt förhållande till varandra och Gud. Men korset ritas alltid först med dess vertikala linje. Guds förlåtelse kommer först. Men för att det skall bli ett kors, tecknet för försoningen, behövs också den horisontella linjen. Därför ber vi om hjälp att förlåta varandra inte sju gånger, utan sjuttiosju gånger.
Janåke Hansson
präst Svenska kyrkan Tjörn
10 söndagen ef Nådens gåvor
2 Mos 19:3-8
Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: ”Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: [4] Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. [5] Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – [6] och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk.”
[7] När Mose kom tillbaka kallade han samman folkets äldste och förelade dem det som Herren hade befallt honom att säga. [8] Folket svarade med en mun: ”Allt vad Herren har sagt vill vi göra.” Och Mose gick tillbaka till Herren med folkets svar.
Rom 12:3-8
I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom. [4] Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, [5] så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. [6] Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, [7] tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, [8] tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.
Matt 18:18-22
Jesus sade: ” Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. [19] Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. [20] Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” [21] Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” [22] Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”
Bibelfrågan ”Sjuttiosju eller sjuttio gånger sju?>>