Vänskapsband


14e söndagen ef Trefaldighet. Vi hämtar tankarna inför söndagen hos Svenska kyrkans webbsida och Satu Rekula som är komminister för Sverigefinska verksamheten i Oskar Fredriks församling, Göteborgs stift.

Svenska kyrkan: Tankar inför helgen>>

Foto: Emma Dahlbäck IKON
Foto: Emma Dahlbäck IKON

14:e söndagen efter trefaldighet

”De är bästa kompisar”. Under de gångna veckorna har jag hört dessa ord många gånger när jag har sett på OS hemma i soffan. I mina ögon har idrottare varit konkurrenter tills det har visat sig att de är bästa vänner. Även om de har tävlat om samma guldmedalj. Efteråt har förloraren lyckats med konsten att glatt och ärligt gratulera vinnaren, sin goda vän.

Idrottande bästisar har i tv berättat hur de umgås flitigt under förberedelsetiden och stöttar varann vid träningar. Som om de var sammankopplade med ett osynligt band till ett enda paket, dekorerat med snören i vackra färger, kanske med guld- eller silverkant. En gåva som de ger varandra dag efter dag.

Dessa idrottare bildar ett internationellt kompisgäng som består av atleter från många länder och kulturer. Deras engagemang håller dem ihop så starkt att förbindelsen rivs inte sönder av allt det som skiljer dem åt. Idrotten är som bäst när den förenar träning och spänning med hängivenhet och gränslös kärlek.

Medtävlare peppar mig när jag kämpar i livets OS-grenar, och jag hejar på dem. Var och en ber för alla.

Vi som inte ingår i något OS-lag tillhör kanske inget lag över huvud taget, varken internationellt, interkulturellt eller egenkulturellt. Ingen grupp att spela minigolf med. Möjligtvis är vi inte ens våra egna bästa kompisar, tillfreds med oss själva. Då blir världen en ensam tävlingsarena som knappt går att klara av utan stöttande kamrater. Sådana som ger en klapp på axeln vid förluster och motgångar.

Det finns dock något som länkar oss samman även när vi kämpar till synes utan stöd. Jag talar om ett skimrande vänskapsband, en gyllene känsla som gör att man ler när man träffas, att man vill heja på varandra.

Jag upplever medlemskapet i Jesu Kristi team på det sättet. Det är ett universellt lag som präglas av tillgivenhet och gemenskap. Vi paketeras ihop med hjälp av ett glädjeband – Anden – ett himmelskt gummiband som är så töjbart att vi kan bli fler och fler.

”Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag”. Så skriver aposteln Paulus (Fil. 2:1-2).

Som medlem i Jesu Kristi team behöver jag inte löpa ett maratonlopp i ensamhet. Jag springer min sträcka i vänskapens tecken, i uppmuntrans tecken, i leendets tecken. Medtävlare peppar mig när jag kämpar i livets OS-grenar, och jag hejar på dem. Var och en ber för alla. Den himmelska guldmedaljen skymtar inom räckhåll. Låt oss glädjas åt det välsignade teamet och be vår Herre att stärka vår laganda ytterligare.

”Det kan vi göra för rätt och för fred:
vi kan be och svara på vad andra ropar och ber,
gå samman steg för steg, och något sker,
för Jesus finns bland oss i dag,
Jesus finns bland oss idag.” (Sv Ps 591:1)

Satu Rekola
Komminister för sverigefinsk verksamhet
Oscar Fredriks församling, Göteborg

Läs alla texterna för helgen här>>

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.