Det enda som vi vet helt säkert med livet – det är att vi en gång alla ska dö. Från den dagen vi drar vårt första andetag så närmar vi oss döden hela tiden.
Döden är en del av livet – en naturlig del av livet. Det gör inte döden mindre sorglig eller smärtan mindre. Det är någon som har sagt ”Sorgen är kärlekens pris”. När vi älskar så sörjer vi när vi förlorar någon.
Att alla ska få ett värdigt slut på livet tycker jag är självklart. Oavsett om man bor hemma eller någon annanstans. Det är viktigt att vi tar hand om döende människor så att varje stund och varje andetag blir värdigt och levande – fram till sista sucken.
Så läser jag i GP om hur boende i Hovås protesterar mot ett planerat bygge av ett Hospice. I artikeln så står det: ”Ett par föräldrar som berättat för sina barn skriver att ”de blev alldeles bestörta, reagerade väldigt starkt och sa direkt att de skulle tycka att det var väldigt obehagligt att passera varje dag och behöva tänka på döden”.
GP: Protester mot hospice i Hovås>>
Om vi inte vågar tänka på döden, om vi inte vågar prata om döden så kommer vi heller inte att våga ta hand om döende människor. Jag blir bestört när jag läser artikeln. Har vårt samhälle blivit så kliniskt att vi inte vågar prata om döden?
För mig som kristen så är döden inte mindre skrämmande – men jag vet att det finns ett hopp. Jag vet att det finns ett liv efter döden – ett liv tillsammans med Jesus Kristus. Och jag vet också att Jesus Kristus dog för mig – utan den döden så vore jag ingenting.
Så låt oss inte vara rädda – låt oss tala om livet och döden. Och låt oss leva fullt ut i varje andetag!
/Carina Etander Rimborg
kommunikatör
Kyrkans Tidning: Protester mot hospic i Göteborg>>