Är du frälst?

Dagens predikan kommer från Jan-Åke Larsson som är präst i Valla församling. Vill du höra honom live så kan du göra det i Stenkyrka kyrka kl 11:00 eller i Valla kyrka kl 17:00.

Är du frälst? Jag har alltid tyckt väldigt illa om när folk frågar så. Jag känner mig påhoppad. Jag tycker att frågan är väldigt på­trängande. Jag tycker att det är en sak mellan mig och Gud, som ingen annan har med att göra.

Men temat idag är ju ”Frälsningen”. Men som många religiösa ord har även ordet frälsning ibland blivit mer av ett hinder än en tillgång för människor.

Ordet kan vara svårt att hantera och ta till sig för nutidsmänniskan, och då är det ändå inte så enkelt att bara ersätta ordet med något annat även om räddning och be­frielse kan stämma ganska bra.

Bättre är kanske att fördjupa sig i det för att nå bakom det lager av fördomar som omger det.

Till att börja med kan det vara ganska stor skillnad på vad vi me­nar med ordet ”frälst”.

Väckelsetidens fråga: ”Är du frälst?” utgår ifrån att frälsningen är ett personligt, individuellt ställ­ningstagande. Det handlar då om att ta emot Jesus och släppa in honom i sitt liv.

Den dagen man gör det är man frälst och många kristna från den här traditionen kan ange tid och datum när detta skedde.

Men om man istället fick svaret. ”Javisst är jag frälst, det blev jag år 33 när Jesus dog på korset”, så utgår det svaret från att frälsning är ett universellt begrepp.

Vid Jesu död på korset blev hela mänskligheten försonad med Gud, därför blev vi alla frälsta då.

Två olika svar på frågan ”Är du frälst?”

I det ena fallet får vi veta att per­sonen blev frälst ett bestämt da­tum i dennes liv, i det andra att det skedde år 33.

Inget av svaren är fel, även om bägge är otillräckliga. Det är inte fel att säga att frälsning innebär ett personligt ställningstagande.

Det är inte heller fel att säga att mänskligheten som kollektiv har blivit frälst vid Jesu död. Ändå är ingen av svaren tillräckligt ut­tömmande.

Men det finns en öppning till ett tredje svar. ”Delaktig av gudomlig natur” talar bibeln om. Och hur ska vi förstå det?

Det kan vara fruktbart att se hur andra kyrkofamiljer uttrycker sig. I de österländska kyrkorna pratar man inte så mycket om frälsning utan mer om gudomlig­görelse, även om det i grund och botten är samma sak som man menar.

Fokus ligger då inte bara på Jesu död på korset utan på detta, att

Gud blev människa genom Jesus

Naturligtvis nekar man inte till att Jesus dog för vår skull på korset, men lika viktigt är att Gud blev människa.

Vissa kyrkofäder går så långt att man formulerar det så att ”Gud blev människa, för att människan skulle bli gud” även om man då stavar gud med litet g.

Och vi är ju skapade till Guds av­bild. I Psaltaren står det att vi skapades nästan till en gud. Jag tror att det är vanligare att män­niskor har för låga tankar om sig själva än för stora.

Människan är inte en oberoende varelse. Vi är inte oss själva nog, även om vissa kanske skulle vilja det. Vi är bara oss själva så länge vi finns i Gud. Grundtanken är att vi ska återgå till det som en gång var.

Vi är skapade för att vara lika Gud men vi har glömt bort vår gudslik­het. Det grekiska ordet för frälsa, betyder egentligen läka eller åter­ställa.

Den nära relation som människan hade med Gud innan ondskan kom in i världen ska återställas, det är det som frälsningen ytterst går ut på.

Och det var därför som Gud blev människa. När vi människor gick bort från Gud så följde han efter oss, genom att bli en av oss.

Och det är först när vi blir delak­tiga i Guds liv, eller delaktiga av gudomligt liv, som vi verkligen blir oss själva.

Genom gudomliggörelsen blir vi mer mänskliga, inte mindre. Det är utan Gud som vi upphör att vara oss själva, då går vi vilse från oss själva.

Eftersom vi människor har vårt ursprung i Gud blir vi verkligt mänskliga först när vi kommer hem till Gud.

Hur ska det kunna bli så? Ja, det sker inte bara genom Jesu död på korset och att vi tar emot synder­nas förlåtelse.

Att knyta frälsningen enbart till händelserna på korset är att be­gränsa det. Istället är hela inkar­nationen, att Gud blev människa, inblandad.

Jesus förenade i sin person män­niska och Gud. Han förenade sig med hela mänskligheten, för vi är alla släkt med Gud.

Därför kan vi alla ta till oss vad Jesus gjorde, både hans död och uppståndelse. Den uppståndne Kristus är slutmålet för oss alla.

Den frälsning som erbjuds oss är inte bara frälsning från synd utan framförallt från död.

Visserligen dör vi alla kroppsligen, men döden kan inte hålla kvar oss, den har Jesus frälst oss ifrån.

Tillbaks till frågan: ”Är du frälst?” Kanske ett bra svar är: ”Inte än”.

Jag har börjat gå vägen men är inte framme ännu.

Frälsning är ingen punkthändelse, vare sig år 33 eller ett datum i varje persons liv, utan något som man blir mer och mer när man lever tillsammans med Gud.

Vi blir successivt mer och mer delaktiga av gudomlig natur och på det sättet också mer och mer sant mänskliga. Det är en process som pågår och som inte avlutas förrän efter döden.

Och eftersom vi är frälsta från döden så är det inte död utan Liv som väntar oss.

Orden ”redan nu men ännu inte” kan användas i många samman­hang. Så även här.

Frälsningen har redan kommit till oss, samtidigt som vi väntar på att den skall nå oss i sin fullhet i det som vi kallar himmelen.

Amen.

Jan-Åke Larsson
Präst Svenska kyrkan Tjörn

Söndagens texter 22 söndagen efter Trefaldighet>>