Förlåt. Foto: Konst i Halmstad

Dagens predikan kommer från kyrkoherde Johan Ernstson. Honom kan du höra live i Skärhamns kyrka kl 11:00

Förlåtelse utan gräns   Matt. 18:21-35

Jag tänker att förlåtelsens väg är en väg tillsammans. Förlåtelse utan gräns – gränslös förlåtelse – finns det en sådan överhuvudtaget? Och i så fall – hur ska vi då tolka dagens text? Förlåtelse är förvisso ett viktigt ord – och en än viktigare handling.

Som ord uppträder det relativt ofta, men som handling tror jag vi kan vara överens om att vi ser förlåtelsen mindre ofta. Det tål att fundera lite över varför det är så och om förlåtelse utan handling verkligen är en förlåtelse alls…

Förlåtelse utan gräns är för mig – i ett perspektiv – ett skrämmande tema. Det finns så många fällor i de orden. En fälla är att det lätt blir påtvingat och att vi – som kristna – ska förlåta i all evighet utan att det kommer till stånd ett samtal och upprättelse vidare. Utan att det finns en flersamhet eller ens tvåsamhet i begreppet.

Det blir så lätt till envägskommunikation – utan konsekvens.
———————————————————————
Hur ofta säger vi inte – eller har sagt – till barn att de ska säga förlåt när de gjort något dumt, slagit lillebror eller tagit storebrors älsklingslego (eller, än värre, förstört, senaste bygget).

Vi känner igen oss och vi kan då också fundera på hur ofta vi lyckats få denna förlåtelse att bli grundad och följas av handling??

Min fråga blir – både till mig själv varje gång jag avkrävt barnet ett förlåt och till oss – här och nu: Är det inte så att varje förlåt – på något vis – måste förekommas av en bön om just denna förlåtelse.

Det måste finnas en interaktion – jag slår, ångar mig, ber att bli förlåten och får då förlåtelse. Inte – jag slår – säger förlåt och så är allt bra.

Och faktiskt inte heller att förvänta sig en förlåtelse när bönen om densamma har utsagts igen och igen för något som upprepats som mönster – i till exempel misshandel.

Då finns ingen mer förlåtelse – just där, just då är gränsen nådd.

Om vi blir itutade – tillsagda – att alltid och i alla situationer, upprepade gånger förlåta och ta andras brister helt på oss själva – då är det lätt att hamna där – och dessutom tro att det är den enda och riktiga och accepterade vägen vidare. Då, då blir det riktigt destruktivt!

Förlåtelsens väg – är en väg tillsammans.

I texten idag utmanar Jesus oss i förståelsen av förlåtelsen genom en lek med siffror. Petrus tror säkert att han tar i när han nämner den sjufaldiga förlåtelsen – men Jesus tar udden av hans högmod när han säger: Inte sju, utan sjuttiosju gånger! Och med det visar Jesus att hela frågan är orimlig. Förlåtelsen kan, naturligtvis, inte regleras.

Förlåtelsen är avhängig av relationer, sammanhang och tidsrymd – förlåtelse är en process. Förlåtelse kan bara finnas i en given kontext och kanske finns där situationer som öppnar för gränslös förlåtelse – men också sammanhang där ingen förlåtelse är möjlig, inte just då.

Genom liknelsen med kungen och tjänaren beskriver Jesus hur Guds förlåtelse är utan gräns, men det betyder inte en gränslös möjlighet för människan att synda. Tjänaren som blir förlåten men i sin tur pressar sin utsatte broder är en tydlig konkretisering.

Det finns en förlåtelse utan gräns men den verkar inte i ett vakuum och inte heller som typ en hälsokur som det kan vara bra att gå igenom, säg 1-2 gånger per år. Förlåtelsen förutsätter en bön om densamma och ett möte mellan förövare och offer. Förutsätter vilja till förändring.

Förlåtelse kräver försoning – som i sin tur kräver en berättelse och lite karga fakta kring hur det blev som det blev…så att vi i mötet kan få försöka att förstå och få ett sammanhang.

I Sydafrika post-apartheid, efter apartheidens rasåtskillnadspolitik, skapades så kallade Sanningskommissioner på initiativ av bland annat Desmond Tutu. Mötesplatser för att gräva fram sanningen om vad som skett enskilda människor och i den sanningen kunna mötas och berätta för att kunna försonas och förlåta. En svår väg, en lång och smärtsam väg, men den enda vägen tillsammans OCH en väg tillsammans!

Förlåtelsens väg – ÄR en väg tillsammans.

Petrus fråga om förlåtelse av sin broder handlar dessutom om just detta, ett sammanhang – om vi ska spåra textens ursprung. Jesus talar just här om ordning i en församling – församlingsdisciplin med ett annat ord – och texten ska ses också i det ljuset.

Det handlar inte bara om att en gör orätt mot en annan – det är mycket större än så och behöver då hanteras utifrån det. I en församling, en grupp eller i en familj så berörs en helhet bestående av mångfalt fler än de två parter som har en konflikt. Förlåtelsen är, eller blir, en kollektiv angelägenhet, så som det oftast är, tänker jag.

Det är i det större perspektivet – med fler inblandade – som jag tror förlåtelse, synd och skuld verkligen blir intressant och dessutom hanterbart. Annars går vi under i våra egna förtvivlade försök att framtvinga förlåtelse för snart sagt allt som drabbar oss. Eller i avkrävandet av detsamma när vi gjort fel – ibland utan att helt förstå!

Vad vi gör påverkar inte bara oss själva eller några enskilda utan måste alltid tänkas in i en större helhet. Förlåtelsen är, tror jag, långt mer kollektiv än vi kanske i det första tänker på.

Ord och handlingar som beskrivs som synd är ofta så individcentrerat, individualiserat, hos oss i vårt tänkande. Hur ofta har vi inte försökt klämma fram en ”lagom” synd att få förlåtelse för?

Tänk om vi kunde befria oss från detta snäva, egocentriska och småttiga tänkande, i alla fall emellanåt?

Befria oss från individen (oss själva) och istället ägna oss mer åt de verkligt stora synderna och skulderna som håller människor i förtryck och fattigdom och är på väg att helt ödelägga skapelsen vi fått ansvar för. Där behöver vi försoning och förlåtelse som leder till handling.

Förlåtelsens väg är en väg tillsammans.

Förlåtelse utan gräns är omöjlig om det innebär att någon om och om igen ska ha en möjlighet att göra orätt mot någon annan. Förlåtelsen kan aldrig regleras eller begränsas. Vi måste alltid vara beredda att försonas, vara en del av ett samspel där förlåtelse ges och tas emot.
Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus. (Ef. 4:32)

Amen.
Johan Ernstson, kyrkoherde Svenska kyrkan Tjörn

Texterna för 23 söndagen efter Trefaldighet ”Förlåtelse utan gräns”>>