Söndagen före domssöndagen
Det känns som att jag är den enda som inte är en mysig, bullbakande superförälder. Istället är jag stressad, trött, ständigt otillräcklig. Och det är mörkt. Mörkt igen. Mörkt som imorse. Ses vi aldrig i dagsljus, min son och jag?
Det snöar på vägen, så mycket att det är svårt att ta sig fram. Den enda bilen på förskolans parkeringsplats är min. Ingen lössnö här, alla andra har kört här redan. Packat, uppkört. Till och med snön dömer mig som en otillräcklig förälder.
Dessutom grälade vi imorse. Min son var arg för att jag tyckte att han skulle ha overall på sig, och jag var sur för att han ville ha shorts på sig. Jag sopar snön från dagisgrinden. Jag gillar inte när vi skiljs osams, när han istället för att vinka skriker ”Dumma mamma!” när jag går.
Han har glömt innan dörren har stängts, jag vet det. Men inte jag. Jag sätter mig i bilen, men kör inte.
Jag vet att jag kan ringa fröknarna, de kommer att lugna mig: han är glad, leker redan. Jag kan ringa, men jag gör det inte, sitter och ältar istället. Det är en dryg vecka till domssöndagen, och jag är präst. Jag dömer mig själv.
Och sedan: jobb. Han är en del av min dag, även när han inte är där. En teckning vid min dator är från honom: Ett hus, en familj, en hund. En bild, varm som hans blick, färgglad som hans själ, konturskarp som hans viljestyrka.
Och nu är jag här igen, springer över gården, står inte ut med sekunderna som är kvar tills vi möts. Jag vill krama honom, berätta vad jag inte kan förklara och han inte kan förstå: hur mycket jag älskar honom – hur han är mitt allt, syftet med mitt liv, uppfyllelsen av min mening. Att vi ska äta köttbullar ikväll, att all min kärlek, allt mitt liv, all min omsorg är hans.
Och så ser jag det, barnansiktet i fönstret. Han står och spanar efter mig i mörkret, längtar och väntar som jag efter honom. Jag kan inte se, men jag vet ändå: ögonen rör sig över den dåligt belysta dagisgården, vaksamma, väntande, evigt sökande.
Och så händer det: Han får syn på mig, som jag får syn på honom. Han vänder sig in mot rummet. Lika tydligt som om jag hörde det, vet jag att han ropar till fröken därinne: ”Nu kommer hon!”
Fönstret är tomt, dörren öppnas. Där är han. Min son. Episk filmmusik borde spelas. Vårt återförenande, även om det är dagligt, är alltid storslaget.
Utan protest tar han overallen, tar med sig ”tusen hundra” pyssel och pratar hela vägen till bilen. Och jag vet att det är söndagen före domssöndagen på söndag och att jag dömde mig själv i bilen imorse, att självaste snön dömde mig, men han har friköpt mig med kärlekens makt.
Den där vaksamheten och väntan som vi pratar om i kyrkan på söndag, den utförde han nu. Såsom han stod där, står vi och spanar vid ett fönster i mörkret, väntar och hoppas på Gud. Och vi är som han, ropar ivrigt in mot rummet: ”Snart kommer han!”
Men det är mer än så. Det är inte bara vi som står och trycker ansiktet mot en ruta, Jesus gör det också. Han står där, ivrig, evigt väntande, och längtar efter mig, som bara kärleken kan längta, och förlåter mig, som bara kärleken kan förlåta.
Det är iallafall vad jag tänker när vi kör ut från förskoleparkeringen, vad jag hoppas när jag låter sonens kärlek skölja mig ren: att all den längtan vi har efter varandra speglar den längtan som finns mellan Gud och oss, att all mänsklighetens kärlek till varandra är en spegling av Guds kärlek till oss.
Charlotte Frycklund
präst
Texten har hämtats från Svenska kyrkans webbsida ”Inför helgen”>>
Här kan du läsa söndagens texter Söndagens före domsöndagen. ”Vaksamhet och väntan”.
Bibeltexter
Gammaltestamentlig läsning
Jesaja kapitel 51, vers 4 – 6
Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken. Snabbt nalkas min rättfärdighet, min hjälp är på väg, med mäktig arm skipar jag rätt bland folken. Fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt. Lyft blicken mot himlen, betrakta jorden därunder. Himlen skall lösas upp som rök, jorden slitas ut som en klädnad och dess invånare dö som flugor. Men min hjälp varar i evighet, min rättfärdighet går aldrig om intet.
Epistel
Till de kristna i Korinth kapitel 13, vers 5 – 9
Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet? Jag hoppas ni skall inse att jag för min del har bestått det. Jag ber till Gud att ni inte skall göra något som är ont, inte för att jag skall visa mig hålla måttet, utan för att ni skall göra det som är gott; sedan får det gärna se ut som om jag inte höll måttet. Jag kan inte skada sanningen, bara främja den. Jag gläder mig när jag själv är svag och ni är starka. Just det ber jag om, att ni skall bli alltmer felfria.
Evangelium
Evangeliet enligt Lukas kapitel 12, vers 35 – 40
Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare — saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”
Psaltaren
Psaltaren kapitel 139, vers 1 – 18
För körledaren. Av David, en psalm. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus. Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för dina mäktiga under, förunderligt är allt du gör. Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald. Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos dig.