Texten är hämtad från Svenska kyrkans webbsida ”Tankar inför helgen” och är skriven av Maria Bergius, universitetspräst i Malmö
”Herre, kom innan mitt barn dör.”
De träffar mig mitt i mellangärdet, de orden. Ni förstår, jag bor i Malmö. Här dog just en pojke, och hans pappa får aldrig tillbaka honom. Hans pappa kommer aldrig få höra ”Gå hem, din son lever.”
Det finns mycket som är fint och bra med min stad. Jag trivs här, har aldrig känt mig otrygg. Här blandas språk från alla världens hörn med malmöitiskans melodi, här möts himmel och hav, här skavs och möts religioner och ideologier mot varandra. Det är liksom väldigt mycket liv med Malmö. Vanligtvis. Men inte just nu. Just nu ligger det som en dimma av bedrövelse över stan.
Jag kan inte föreställa mig hur det är att förlora mitt barn. Bara att försöka tänka tanken gör att fantasin stänger ner. Det finns ingenting där. Och jag tror inte att det finns någonting som jag inte skulle göra för att rädda mitt barn. Jag skulle söka upp vilken galen profet som helst om det så bara fanns en gnutta av en chans. Jag skulle be vem som helst som kanske möjligtvis kunde hjälpa. Jag skulle klamra mig fast vid minsta halmstrå, minsta lilla gnutta av hopp.
Jag skulle vägra att tro dem när de kom och berättade att mitt barn blivit skjutet.
Ett barn som dör. Det är så långt från hur livet ska vara att det är svårt att föreställa sig om en inte har varit med om det. Det är så fel, så trasigt. Det skakar människor, byar, städer och länder. Det ställer allt vi tror på, och allt vi hoppas, på ända. Livets inneboende godhet, Guds omtanke och närhet, var finns de när en pojke ligger döende? Herre, kom innan mitt barn dör.
En pojke levde, en annan dog. En far vände sig lättad till Gud med sin tacksamhet, en annan lämnar sin tunga sorg i Guds famn. En får jubla, en annan bryts ner. Det är fruktansvärt orättvist, fasansfullt och så oändligt ledsamt.
I Malmö samlades människor på olika platser för att demonstrera mot våldet. En flicka, vars storebror mördades förra året, sade: Allt jag vill är att vi ska fortsätta drömma.
Våldet dödar drömmar.
Men drömmar tar ifrån våldet dess makt.
Vi tror på en Gud som mördades. Vi tror på Jesus, en son som dog före sin mamma. Vår Gud plågades och led och dog, som människor i alla tider har gjort. Därför vet vi också att när vi gråter, gråter Gud med oss. När vi mister någon, vet Gud hur det är. Och när döden drabbar, när våldet verkar vinna, då är Gud där i mörkret med oss. Och Guds dröm besegrar döden.
I Malmö drömmer vi om fred. Våra gator har sett för mycket våld, våra mammor och pappor har känt för mycket rädsla. Vår vackra stad, vår öppna och toleranta stad har väts ner av alldeles för många tårar. Det måste vara slut nu.
Herre, kom innan våra barn dör.
Och jag tycker mig höra Guds stilla svar: ”Gå hem. Ditt barn lever. Gå hem och dröm, gå hem och kämpa, gå hem och lev den fred och det liv som jag dog för att ge er. Gå hem till Malmö, eller var du än är, och älska dem du möter. Gå hem, freden väntar.”
Maria Bergius, universitetspräst i Malmö
Texterna för 3:e söndagen efter Trettondagen>>