”Jag vet ej om fullare fröjd står att nå
än när läpparna skälva av gråt,
om någonsin leva så gränslöst som då,
när pannan av ångest är våt.
Då kom frestaren och sa till Jesus:
Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd. Jesus svarade: Det står skrivet: Människan ska inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur ur Guds mun.
Sen tog djävulen honom med högst upp på tempelmuren och sa: Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han ska befalla sina änglar och de ska bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten. Jesus sa till honom: Det står också skrivet: Du ska inte sätta, Herren din Gud, på prov.
Nu tog djävulen honom med sig upp på ett högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sa: Allt detta ska jag ge dig om du faller ner och tillber mig. Då sa Jesus: Gå din väg, Satan!
Matt.1:12-13 (Matt. 4:1-11)
Och ingen kom så hel och ren
Till lyckans vardagssal,
som den som var med sig själv allen
en natt i skakande kval.
(Till smärtan – Dan Andersson)
—————————————————————-
Jag tror de flesta av oss kan känna igen oss i Dan Anderssons ord, som jag låtit omsluta berättelsen om hur Jesus frestas av Satan, och i bilden som Matteus frammanar i sin beskrivning. En beskrivning som, till skillnad mot dagens korta, karga ord ”sattes på prov av Satan” ur Markusevangeliet, ger bild och känsla – ja, smak och lukt åt Jesu vånda!
Jag tänker vidare att Dan Anderssons ord tydligt fångar innersidan av berättelsen OCH fångar hela fastans innersta väsen, en vandring i begrundan och vånda fram emot påskdagsljuset. Orden är också i stor utsträckning en bild av livets ständigt pågående brottning.
Kanske var det så också för Jesus efter de fyrtio dagarna i öknen – det vet vi inte – men vi kan ana och se att Jesus, att Gud!, redan från början går in under, in i, det mänskliga och delar vår vardag och vår verklighet.
Dialogen mellan Jesus och Satan, som återfinns i den mer fylliga texten i Matteusevangeliet är en bild av våra frestelser och vår kamp är inte främmande för Gud – Gud vet och kan i den kunskapen upprätta oss…
——————————————————
Överskriften för vår söndag är prövningens stund och dagens texter stämmer till eftertanke på en mängd olika sätt. Inte minst i den tid vi just nu lever där rykten, faktaresistens och fördomar alltmer berder ut sig.
Kanske kan en adekvat, en passande, tidsanpassad parallell till rubriken prövningen stund bli ordet källkritik…att noga pröva varifrån det vi hör, läser och ser kommer ifrån? Noga fundera över vilka syften detta kan tänkas ha och vem som sänder budskapet. Är det Satan som talar? Eller är det an sanning i ordets verkliga bemärkelse för allas bästa?
Prövningens stund…
Jesus hör rösten vid sitt dop som säger ”Detta är min älskade son” bara för att efteråt av Anden föras ut i öknen under fyrtio dagar. Här möter han djävulen – han som splittrar och river ner – och han ger honom förslag efter förslag. ”Vi skulle bli ett oslagbart par – tillsammans kan vi erövra världen. Allt du vill kan du få”
Rösten känns igen – an offer You can´t refuse – ett erbjudande omöjligt att säga nej till. Ligger lite i tiden…nu som då…men vem är avsändaren?
Men Jesus säger nej! Lyssnar inåt och väljer – han består provet.
Prövningens stund…
Varför sker detta då överhuvudtaget? Varför blir Jesus förd ut i öknen?
Kanske är det inte så svårt att se. Det handlar om, tänker jag, att han (precis som vi!) måste säga sitt ja. Människans moraliska grund ligger i friheten att välja och som sann människa måste Jesus själv avgöra vems väg han vill följa. På samma sätt som var och en av oss!
Jesus kamp i öknen är förutsättningen för en fortsatt vandring.
Kampen är nödvändig för den fortsatta vandringen mot Jerusalem och påsken. Och det är heller inte den enda gången som kampen står i fokus – det återkommer så sent som i Getsemane på Skärtorsdagen.
Vem är den människa som vet sin egen styrka i prövningens stund? Det vet ingen förrän hon blivit prövad – och det finns mycket som lockar och förför oss. Inte minst snabba slutsatser, snäva tolkningar, fördömanden, och förenklade verklighetsbeskrivningar…
Ansvaret för våra val – och våra övertramp – bär vi själva. Därför känner sig en människa aldrig så övergiven och utlämnad som i den stund hon inser att hon inte orkar stå emot.
Då är det tungt, då är det mörkt – men det behöver inte förbli så… Ondskan känner inte den förlåtande kärleken – men vi får ta del av den.
Psalmisten skriver: ”Till dig Herre tar jag min tillflykt – Ja, du är min klippa och min borg” Gud känner oss människor. Den som ber blir förlåten. Ingen är ensam. Ingen ska gå förlorad.
Prövningens stund…
Luther säger: Inte bara frestelsen utan också grämelsen är Satans påfund, ett sätt att skrämma människan bort från Gud.
I åkallan och svar finns nya lösningar – om vi förväntar detta – och vi kan göra det med gott mod. ”Vi har inte en överstepräst (i Jesus) som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en räddare, som prövats på alla sätt och varit som vi…”
Den största katastrofen i våra liv är inte att vi kan falla för frestelser – utan att vi kan riskera förlora kontakten med vårt inre liv!
Men i kontakten med Gud finns alltid ett ljus vid horisonten – finns alltid en möjlighet till upprättelse och vidare liv – liv i överflöd.
I det hoppet får du och jag ta oss tid att möta och brottas med alla våra prövningar under fastetiden för att sedan åter komma ”hela och rena till lyckans vardagssal” på påskdagens morgon.
Vi ber:
Nu, Herre Jesus Kristus,
nu när det åter heter: Upp till Jerusalem!
Nu ber jag: Ta mig med! Jag har ofta genomlevt
fastan, utan att egentligen vara med. Visa vad
jag ska försaka, säg vad jag ska avstå åt min nästa.
Lär mig be litanian – fastebönen för människor i nöd.
Led mig genom ditt jordelivs sista, svåra veckor.
Låt mig stava på hemligheten: Det skedde för mig!
Ha mig till sist med på knä vid ditt kors, herre Jesus Kristus.
Amen.
Johan Ernstson,
Kyrkoherde
Svenska kyrkan Tjörn
Vill du höra den här predikan live så är du välkommen till Skärhamns kyrka kl 11:00 den 5 mars.