Som ni säkert läst i ett tidigare inlägg har alla präster och diakoner i Göteborg stift, samlats för ett stort möte i två dagar. Temat för mötet var Nåd.
Vi var i Domkyrkan och Posthotellet, det är mäktigt med så många 730 personer som sjunger på samma gång i en stor kyrka. Jag gillar verkligen gudstjänster när sången får ljuda mellan väggarna.
Vi hade innan mötet fått läst en bok av Jesper Svartvik, Förunderligt förtroende som han skrivit på uppdrag av Biskop Per Eckerdal med ämnet Nåd.
Jesper Svartvik föreläste för oss, så gjorde även Maria Ottesten som är redaktör för en ny bok som heter Nåd i Realtid, en antologi där Else Blomgren, Pekka Mellergård, Cecilia Nahnfeldt och Håkan Stenow skriver om Nåd ur olika perspektiv.
Det var mycket matnyttigt som kom fram under dagarna och för mig en hel del bekräftelse på hur jag själv tänker.
Det jag upptäckte att alla tänker inte som jag om Nåd, det visste jag egentligen men för mig är Nåd befrielse, upprättelse, hopp och förlåtelse. Det visade sig att många har en mörkare syn på Nåd som hör ihop med synd och skam. Det är något av arvet som Göteborgs stift dras med fick jag förklarat för mig.
Att prata om Nåd handlar också om Gudsbild, människosyn och bibelsyn. Och där har vi alla helt olika bilder.
Min bild av Gud är kärlek och hela tiden skapande och det genomsyrar allt jag gör. Han har också gett oss en fri vilja till att göra som vi vill. Vilket innebär att vi människor gör det som är ont, för att vi brister. Vi klarar inte av, orkar inte med att vara goda människor även om vi vill med hela oss. Vi försöker göra vårt bästa, och det duger.
Nåden finns där för oss alla, den flödar rikligt och ges till oss utan att vi förtjänar det. Det bara finns där, vi behöver inte prestera eftersom Gud älskar oss och ser oss djupt inne i våra hjärtan och ser vår strävan.
Jag gillar sången ”En fattig bonddräng” där det beskrivs så fint om vår strävan och att Gud ser det.
Står där, fattig bonddräng, invid himmelens port,
lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren Gud i himlen är väl missnöjd förstås.Men då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit!
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.Och jag, fattig bonddräng, står så still inför Gud,
och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu du, säger Herren är ditt arbete slut.
Nu du, fattig bonddräng nu får du vila ut.Text: Astrid Lindgren
Jesper Svartvik pratar om Nåd som tre olika saker; Att göra rätt, Nådens kärlek och att ödmjukt vandra med Gud.
Han menar att Nåd också är handling, att göra Nåd. Han sa bland annat ”fundera inte på om du skall älska din medmänniska, handla som om du gjorde det”.
Hopp är inte ett passivt väntande, det är ett aktivt handlande i hur världen verkligen är. Vi orkar mer än vad vi tror och klarar av mer än vad vi tror. ”Hoppet är det där med fjädrar, som slår sig ner i själen och sjunger en melodi utan ord…” skriver Emily Dickinson i en dikt. Fina ord tänker jag.
Svartvik menar att när vi möts öga mot öga så uppstår både Hopp och Nåd och ett möte mellan människor. På hebreiska heter ansikte Panim. Så han säger Panim mot Panim. Ansikte mot ansikte. Då kan vi också se varandra, acceptera våra olikheter och börja samtala med varandra. I Välsignelse orden vänder Gud sitt ansikte mot oss. Vi kan se Gud i den andra människan.
Han säger att vi skall bli vän med nåden, som för många är något negativt. Men den möter oss inte bara i nederlagen den möter oss i kärleken.
När vi blir helt odugliga så blir vi mottagliga för Nåden säger Svartvik. Nådens kärlek fyller oss.
Det blev ett samtal uppe på scenen mellan Jesper Svartvik och Joel Halldorf, Stefan Eklund, Katarina Redegard, Nina Karemo och där kom det en hel del kloka ord och en del provokationer.
Bland annat att vi i kyrkan är duktiga på kärleksfulla gärningar/handlingar utåt. I den undersökning som kom torsdagen 16 mars om hur Svenska kyrkan agerat under den stora flyktingströmmen visade sig att åttiotvå procent av församlingarna varit aktiva. Vilket bevisar ovanstående uttalande. Men hur är det med oss själva, internt? Mellan olika samfund och andra religioner? Finns Nåden och kärleken där? Handen på hjärtat, där fungerar det kanske inte så bra, eller?
Jag vill avsluta med orden om att se Gud i den andre människans ansikte i alla möten oavsett med vem du möter.
Jaana Pollari Lindström
präst