Dagens predikan kommer från Linda Lindblad. Du kan höra den live i Klövedals kyrka kl 11:00 eller Rönnängs kyrka kl 17:00.
Idag ska vi börja och sluta predikan med ett citat från Martin Luther;
”Du säger att de synder vi gör varje dag kränker Gud, alltså är vi inte helgon. Jag svarar; Moderskärleken är mycket starkare än barnets bajs och skorv. Så är också Guds kärlek till oss mycket starkare än vår lort. Fastän vi är syndare förlorar vi därför inte vårt barnaskap på grund av vår orenhet eller faller ur nåden för våra synders skull .”
Martin Luther är tydlig, ja solklar i sin teologi. Vi hamnar aldrig utanför Guds nåd! Det är så gott att det är så. Kärleksfull Gud omsluter oss alltid. Vi behöver komma ihåg det. Dagligen. Det är fundamentet och grunden i vår tro.
Och så tänker jag på det vi så ofta pratar om; att vi är fattiga och syndiga och att det stannar där. Jag har funnits med i kyrkans liv hela mitt liv och redan som barn hörde jag vuxna prata om det jobbiga i att det finns syndabekännelse i vår kyrka. Att det är det vi möts av i gudstjänsten och att många uppfattar att det är såå besvärligt. Och under åren har jag mött det många gånger. Av många människor. Gud som en dömande Gud hör jag ofta omnämnas i media och nyheter och det verkar helt klart som om den Gudsuppfattningen finns kvar. ”Gud ser mig” uppfattningen. Gud ser mig – och dömer mig. Det är många som bär med sig den Gudsbilden.
När det istället handlar om ”Gud ser mig – och älskar mig”.
Bilden av kyrkan, att där pratar vi om synd och nöd och att vi är usla människor. Och så har de jag pratar med inte kommit vidare. Det har stannat vid synden. Och det är djupt beklagligt. Mycket beklagligt. Där får vi som kyrka ta ett stort ansvar för att vi många gånger har brustit i vår undervisning. Att vi inte har lyckats förmedla fortsättning det vill säga läran om försoningen som hände på korset och kärleken från Gud som ALLTID är starkast. Vi hamnar aldrig utanför Guds nåd. För 500 år sedan predikade Luther om det och låt oss fortsätta.
Låt oss också fortsätta prata om synd för det är viktigt. Vi behöver definiera vad synd är främst av allt. Jag tänker att en bra beskrivning är ”att missa målet”. Vi får nämna det – och bli förlåtna! Så visst ska vi behålla vår syndabekännelse. Och vi ska noga undervisa om förlåtelsen och att vi får börja om igen. Av nåd. Av kärlek.
Evangelisten Johannes skriver till oss idag i vår evangelietext; ”Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom”. Det är viktiga ord att bära med oss idag från denna gudstjänst. Jesus har kommit för att rädda oss.
Johannes skriver också om kopparormen i öknen som Mose satte upp som tecken. Ett fälttecken för alla som hade blivit bitna av giftormar. Och den som tittade upp på kopparormen fick leva. Kopparormen som blev upphöjd och blev till ett tecken. På samma sätt ser vi på Kristi kors och korsfästelsen. Upphöjd för att var och en som tror ska ha evigt liv. Det är viktigt hur vi talar om korset och upphöjd är något annat än uppspikad. Upphöljd för att det är en del av Guds frälsningsplan för världen. Upphöjd för dig och mig. Upphöjd som ett tecken som reser sig över jordens höjder. Då blir inte korset bara lidande och död utan rymmer också försoningens läkande krafter.
Du ska nu få tänka dig en inre bild. Först innan begynnelsen, innan alla tider så fanns Gud skaparen. När tiden var inne så skapades den allra vackraste av världar. Växter, djur, blommor och bin, sol och hav och läkande vindar. Allt var gott i Guds skapade värld. Där skapades också Guds avbild, människan; skapelsens krona. Skapad för att likna Gud och göra gott.
Men något händer. Det blir en spricka för att människan vill leva utan Gud. Mäniskan tänker att livet går bra utan Gud. Sprickan blir djup och bred. Det blir en avgrund och det blir långt mellan människan och Gud.
Tänk dig nu ett stort kors i denna bergsspricka. En lodrät del och en vågrät del och då bildas det en bro mellan människan och Gud. Sprickan har helats och relationen har helats. Det är korset. Det är långfredagen. Det är försoningen. Det är försonaren som har kommit för att rädda världen.
Martin Luther säger;
”Du säger att de synder vi gör varje dag kränker Gud, alltså är vi inte helgon. Jag svarar; Moderskärleken är mycket starkare än barnets bajs och skorv. Så är också Guds kärlek till oss mycket starkare än vår lort. Fastän vi är syndare förlorar vi därför inte vårt barnaskap på grund av vår orenhet eller faller ur nåden för våra synders skull .”
Nu får vi vara en stund i nådens tystnad;
Bön; Gud, du som håller livet i din hand och visar oss ömhet. Tack för att du är nära och att vi får leva försonade – inte förskonade – men försonade med dig och varandra. Amen
Linda Lindblad
präst