Nu är det vi! Så skrev en kamrat på Facebook efter det fruktansvärda som hände i Stockholm i fredags. Nu är det vi!
Låt oss inte förledas att tro att det vi:et är beroende av ett dom! Det är det helt omvända som min kamrat och jag menar! Nu är det vi – nu finns det inte plats för något som skiljer och pekar ut. Nu finns det inte rum för det andra, för dom! NU måste vi hålla ihop – för kärlekens skull!
Nu måste det vara vi, alla vi!, som ger ljuset, kärleken och den öppna gemenskapen ett ansikte! Precis som många, många människor gjorde och gör i spåren av den ondska som drabbade oss alla i fredags. Nu är tid för kärlekens perspektiv på allt i tillvaron.
———————————————-
Påsken, som vi nu går in i med Stilla veckan, bidrar i den tanken och det förhållningssättet av öppenhet, hopp och framtidstro.
Vi är uppståndelsens folk och tron på uppståndelsen är att bidra till ljusets seger i tillvaron – det ljus som blir möjligt genom att Guds kärlek och närvaro föds på nytt i en tom grav!
————————————————–
Muminpappan i Tove Janssons berättelse säger: ”Det oväntade inträffar alltid” och fortsätter ”och det är det som gör mig så trygg”.
En fantastisk livshållning och något att bära med sig för påsklivet. Det oväntade inträffar alltid, det kan ske…det är möjligt!
Och inte nog med det, det är livets trygghet. En öppen och, i visst mått, härligt naiv inställning. En syn som går på tvärs mot våra kontrollbehov och vår rädsla. För det är den, rädslan, åtminstone för mig, som styr mitt/vårt behov av kontroll och förklaring. Och vi kan aldrig låta rädslan segra – allra minst i spåren av fruktansvärda händelser. Rädslan är ondskans vapen – men vi måste stå emot! Nu är det vi!
Det är rädslan som Muminpappan vägrar härbärgera och det är vår rädsla som ängeln alltid adresserar i orden: ”Var inte rädd!”
———————————————————-
Det är glädjen och insikten, uppvaknandet, att ”det oväntade alltid kan inträffa”, ja faktiskt inträffar, som är kärnan i det som påsken står för. Det som ska forma våra liv, allt är möjligt, det finns ett hopp.
Vi behöver inte försvara påskens under. Att med alla till buds stående medel försvara den tomma graven och uppståndelsen eller att till varje pris göra alla folk till lärjungar, det är och förblir vantro. Vi behöver inte försvara eller förklara, men vi ska ropa ut vår glädje.
Vi ska ropa ut vår glädje och vår tro på det goda, på livet:
”Ropa ut, gör världen uppmärksam: Uppstånden är Guds son! Släpp in ljuset, Guds mysterium”
Det öppnar för omvälvande händelser, det oförutsägbara, för möten och brobyggen!
Livet har ingen särskild hemortsrätt vare sig geografiskt i Jerusalem eller på någon annan plats, inte heller i en särskild kontrollerad och påtvingad övertygelse. Livet, kärleken, Gud är bra mycket större, mer oväntad och långt mer okontrollerbar än så.
Glädjen över det oväntade är sann, äkta och oförfalskad. Det är den glädjen som förmår att besegra tvivel, kontroll och maktbehov och, inte minst, rädslan. Det är den glädjen som gör oss till lärjungar.
Att leva i påsken är att leva lite mer för nuet. Vara uppmärksam, vaken och förvissad om möjligheter även om de inte just nu syns. Att leva i påsken är att leva förvissad om livet bortom alla gränser och att längta efter sol, jus och värme – även när mörkret är som svårast.
Det är något att fira! Något att fira och nu gå vidare in i framtiden och med Muminpappan säga: ”Det är det som gör mig så trygg”
Vi ber:
Gud, du som genom din Ande uppväcker Kristus ur döden,
ropa fram oss ur dödens rum, befria oss från lindorna
som hindrar oss att leva.
Hjälp oss att se och uppskatta de enkla tingen:
kärleken, skrattet, brödet, vinet och drömmarna.
Ge oss ett livskraftigt och spirande hopp.
Gör oss till ett folk vars sång är Halleluja,
vars namn är Kärlek och vars kallelse är frid och fred.
Tag oss vid handen och låt oss få vandra med Dig
genom död till liv. Amen.
Johan Ernstson
Kyrkoherde Svenska kyrkan Tjörn