”I dag har jag så mycket att göra, att jag måste be extra mycket”


Jag vet faktiskt inte hur vanligt det är att folk ber. Det görs ju under-sökningar på det ibland. Men jag har inte sett någon aktuell under-sökning som visar hur många som ber regelbundet.

Jag kan i alla fall tänka mig att det är betydligt färre idag än, för låt oss säga, 50 år sedan.

Det har hänt väldigt mycket de sista 50 åren. Framförallt har det blivit ett mycket högre tempo. Ibland känner vi oss jagade av allt som vi måste hinna.

För det är ju väldigt mycket vi skall hinna. Vi skall hinna med våra närmaste relationer. Vi skall hinna med vårt jobb eller vår skola. Vi skall hinna med vår idrott eller förening eller vad det nu kan vara för intressen som vi har.

Och många människor känner sig jagade, bundna, utsläpade.
Allt fler blir utbrända, därför att kraven blir för stora och tiden inte räcker till.

Många äktenskap och relationer brister därför att man inte har tid och ork att odla sin gemenskap och sin kärlek.

Men det är ju bönsöndagen idag. Vad har då detta med bön att göra? Ja – Martin Luther har sagt någon gång att ”idag har jag så mycket att göra, att jag måste be extra mycket”.

Bön. Foto Alex&Martin
Bön. Foto Alex&Martin

Vad betyder det? Jo, det finns ett erbjudande till oss som är så jagade att finna en vila, en vila som vi så väldigt väl behöver.

Vi behöver vila oss från alla människor för att orka vara något för några. Vi behöver vila oss från alla ord, för att orka lyssna.

Det finns ju vissa saker som man kan göra med sin kropp när man ber.
Man kan t.ex. sluta sina ögon och knäppa sina händer. Det är en hjälp för att kunna möta sig själv.

För det är först när man vågar möta sig själv och vågar vara ensam och för sig själv som bönen kan bli till en vila.

Så länge man är tillsammans med människor så finns det en möjlighet att bli falsk. I Jesu miljö kunde bönen vara något som man gjorde för att bli sedd av människor.

I vår tid är det väl inte det som är problemet, utan snarare tvärt om, att det vore förfärligt pinsamt om någon skulle se eller veta att jag ber.

Och det kan leda till att man inte vågar erkänna varken för männi-skor eller för sig själv att man har ett djupt behov av en andlig kontakt, av en vila inför Guds ansikte.

Och en verklig vila blir bönen när jag vågar vara ensam och öppna mig för ett Du.
Det är då som bönen kan bli en avspänning från alla krav och alla förväntningar.

Bönen kan också få bli en vila från orden, både de många och de fina. Om du inte kan finna ordet som du söker, så ta ett annat. Gud vet i alla fall vilket ord som du menar.

Eller låt orden vara. Ord är ju bara hjälpmedel. Gud behöver inte en massa ord. Det är dig han vill möta och inte dina ord.

Den verkliga vilan i bönen kan man inte minst finna när bönen blir ordlös. När man bara är sig själv hos Gud och inget annat.

Och Gud är ju den som ser och vet. Det är egentligen själva grun-den för vilan. Och med detta kan vi lära oss något mycket viktigt om bönen och om Gud.

Gud ser och vet. Vi vilar alltid i hans blick, han vet i varje ögon-blick vad vi innerst inne längtar efter.

I Bönen får vi släppa allt.

All anspänning, som ändå aldrig kan dölja något. Alla masker som vi gömmer oss bakom inför män-niskor, alla attityder och kulisser.

Jan-Åke Larsson. Foto Carina Etander Rimborg
Jan-Åke Larsson. Foto Carina Etander Rimborg

När vi ber får vi bara finnas till hos Gud, som unnar oss sin vila.
Amen.

Jan-Åke Larsson
präst

————————–

I dag är det Jan-Åke Larssons avskedsgudstjänst innan han går i pension. Kl 10:00 i Valla kyrka. Då tas också den nya nattvardssilvret i bruk. Varmt välkommen. Efteråt blir det förstärkt fika i församlingshemmet.

En kommentar

Gunnar Palmgren säger
22 maj 2017 – 06:39

Hej Jan-Åke
Läser din predikan i Toscana, fin tycker jag.
Med vänlig hälsning, Gunnar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.