I 40 dagar…

Kyrkoherde Johan Ernstson predikar på Kristi Himmelsfärdsdag på Härön kl 8:00 och Klövedal kl 11:00.

Herre över allting Apg. 1:1-11 (se nedan)

Vi är uppståndelsens folk! Detta är sant och namnet, epitetet, är givet till oss i påskens glädjebudskap. Och i det kan vi möta himmelsfärdens oförutsägbara och, kanske för några av oss, omskakande händelser.

Vi kanske inta kan förstå allt, men vi kan och får vila tryggt i att vi – trots allt och mot alla odds egentligen – får vara uppståndelsens folk!

Det Apostlagärningarna (och evangelierna) ganska summariskt berättar om är också i realiteten – föreställer jag mig – ett ögonblicks verk. Det handlar om ett ögonblick som inte efterlämnar några spår – inga synliga – små eller stora märken – för oss att dyrka. Inga idoler eller bilder!

I detta öppnar sig ett fantastiskt tillfälle för oss alla att släppa fixeringen vid det vana, synliga och rationella i tillvaron. En möjlighet att bara släppa taget om det – som emellanåt kan bli till falsk trygghet – släppa och helt öppna oss mot det oväntade.

För det är bara en sak som är absolut säker i det andliga livet och det är att det oväntade alltid inträffar…
—————————————————-

”Varför ser ni mot höjden? Himlen är inte där! Anden fyller vårt inre
och himmelriket är här!”

En målning av Domingos Antonio de Sequeira (1768-1837))

En målning av Domingos Antonio de Sequeira (1768-1837))

Vad himmelsfärden är, det är sannolikt en fråga som sysselsätter kristenheten, och många andra, särskilt idag. Och det enda som är säkert, det är att det inte är säkert. Vi kan inte veta. För oss är det sannolikt i bästa fall en smula mystiskt och gåtfullt, men kanske också problematiskt. Och det kan störa oss moderna människor en hel del.

Frågan hänger där i luften: Vad hände egentligen? Hur gick det till? Svaret är, som sagt, inte givet. Men den situationen är på intet vis unik i vår livsresa tillsammans med Gud och Jesus.

Det finns otaliga exempel i evangelierna på saker vi inte hittar logiska och mänskligt rimliga förklaringar till. Så är det ändå från början av berättelserna om mötet med Gud och det heliga – och så tror jag att det kommer att fortsätta. Det finns inte alltid svar.

Och frågan är då om det är svar vi ska söka? Om det är svaret, logiken och förklaringen vi ska söka? Är det poängen? Jag tror inte alltid det är det – jag tror öppenheten för det okända är mycket av poängen. Och beredskapen att omvärdera verkligheten och se det oväntade…
———————————————-

Det finns en berättelse:

Tänk er att ni har bokat en resa till Italien. Ni har läst på om allt det märkliga och särskilda. Ett stort kulturarv, lämningar från Romarriket, Colosseum. Läst om maten, människorna och vyerna. Lite smakat på språket. Höga berg, som stupar ner i ett blått medelhav med pittoreska byar vid stranden! Förväntansfulla bordar ni planet.

Och så landar ni i, … Holland. Platt, gröna ängar genomflutna av hundratals kanaler, en Nordsjön (som i bästa fall kan ses som blå), ett helt annat språk, träskor, väderkvarnar…det var inte riktigt vad ni tänkt!

Men, om ni ger det en chans så händer det saker. Nu är ni i Holland. Språket liknar lite mer vårt, maten här är inte italiensk, men god. Här finns också historia…och, när den första förvirringen släppt så är ju tulpanerna på våren är helt fantastiska!

Dörrar stängs – men andra dörrar öppnas. Talesättet att när Gud stänger en dörr så öppnar Gud alltid ett fönster – det borde vi tänka oftare!
—————————————————

Talesättet med dörrar och fönster gäller inte minst Kristi himmelsfärd.

Vi var inte där, vid himmelsfärden, men tycker ändå att det verkar förvirrande (med viss rätt). Lärjungarna var där och borde rimligen tycka att det är mer ogripbart. Det som händer är oförklarligt och borde, på nära håll, vara nästan skrämmande. Men vad gör de närvarande?

Jo, lärjungarna varken söker eller ger svar. De hyllar sin ledare som just lämnat dem och de återvänder till Jerusalem under glädje. För att i den glädjen påbörja ett intensivt arbete med att gå ut och predika överallt. Detta utan alla svar eller en färdig plan.

Det ger oss ledtrådar. Det ger ett förhållningssätt till oss nutida efterföljare och lärjungar. Det handlar om tillit och bekräftelse.

Lärjungarna bärs av tilliten till löftena. Löftet om ”kraft från höjden” och av löftet om närvaro mitt i den fysiska frånvaron. Himmelsfärden må vara svårbegriplig, men den bekräftar nånstans Jesu gudomlighet.

Himmelsfärden ger tyngd åt löftena och den ger faktiskt svar på en hel del funderingar som lärjungarna (och säkert vi också) måste ha haft under vandringarna tillsammans med Jesus. Han är Guds son, och då – då är ju himmelsfärden på ett vis bara följdriktigt.

Löftena står där bergfast att lita till, de gäller oss också. Men de är inte juridiskt prövbara eller logiskt verifierbara. Det enda sättet att förhålla sig till dem är med tro och tillit.

Precis som vi aldrig vill, eller kan för den delen, begära prövbara bevis för kärleken eller en väns förtroende – så är de saker som vi bygger stora delar av vår tillvaro på. Vi gör det i…just tillit.

Utan tilliten skulle vår tillvaro och verklighet nästan helt raseras, bli oerhört mycket mer arbetsam och definitivt mycket ”fattigare”. Mänskligt liv bygger på interaktion, på samspel och förtroende.

Om vi tänker efter bara det minsta så inser vi att mycket lite av det som är grundbultar i vår tillvaro är ”bevisbart”.

Om vi kan hänga upp delar av vår tillvaro på mänsklig tillit så borde ju steget inte vara så långt att våga göra det i en större och mer övergripande dimension i förhållande till det gudomliga.

Vi ska inte ta fasta på frånvaron av svar. Vi ska ta fast på tilliten.

Vi var inte där, men lärjungarna var där och deras glädje, förtröstan och frimodighet är det som står i fokus i himmelsfärdstider. Där finns det som bär, men vi måste våga se det och bejaka det.
—————————————————-

Det lärjungarna upplevde präglade dem på djupet. Det talade till andra sinnen i en annan dimension, bortom förklaringar.

Tillvaron är full av saker som vi inte kan förstå eller förklara. Men det är långt ifrån alla eller allt som vi registrerar, och ännu färre som förmår förändra oss. Förmår betyda det där extra av ett tidlöst ögonblick.

Den tidlösa stunden, då något på allvar berört oss, bär vi alla inom oss. Det som för alltid förändrat vårt liv och gett det ny riktning.

Himmelsfärden får på ett sätt kvarstår som något som ligger bortom, men ändå, och just därför, vara en tydlig bild för tilliten till en Gud som förmår gripa in i vår verklighet, när och var som helst.

Vi får förlika oss med att detta återges i vad som kan tyckas var naiva och otillräckliga termer. Och också inse att om vi söker för oss alltid begripliga svar på himmelsfärden, och många andra delar av vår tro för den delen, så slutar det oftast i fler frågor.

Om vi istället, lite oftare, törs lita på våra egna signaler om det ofattbara, det oförklarliga, det himmelska, då kan det öppna upp vårt inre för en verklighet som ingen kan beskriva men som bär vårt liv.
———————————————

Jesus har avslutat sitt jordiska uppdrag och återvänt till sin Fader. Från nu är han alltings Herre, självaste döden har han ju besegrat. Från nu ”till tidens slut” är han alltid hos oss.

Det är först nu, när han lämnat jorden med sin fysiskt konkreta närvaro, som hans närvaro blir något som sträcker sig till allt och alla. Först nu när närvaron på ett sätt byts till frånvaro, genom himmelsfärden, så övergår närvaron till att bli total och obegränsad.

Närvaro blir frånvaro, som i sin tur är förutsättningen för den eviga närvaron. Det är trons paradox. Det är Jesu frånvaro som möjliggör hans obegränsade närvaro. Jesus lämnade vår jordiska värld för att kunna vara hos alla alltid.

I 40 veckor låg han i Marias mage.
I 40 dagar fastade han i öknen.
I 40 timmar låg han i graven innan uppståndelsen.
I 40 dagar var han absolut närvarande i uppståndelsen inför himmelsfärden.

Han gick från ett sätt att leva till ett annat. Nu delar han glädje, sorg, arbete, vila, närhet, förtvivlan och övergivenhet med oss. Nu får vi vila i tilliten att han är här och att han alltid har varit dit vi färdas före oss.

”Varför ser ni mot höjden? Himlen är inte där! Anden fyller
vårt inre och himmelriket är här!”

Vi ber:

Herre, när vår blick söker sig mot himlen,
vänd då på nytt våra blickar ner på jorden:

genom vänners kärlek, genom sörjandes klagan,
genom förtrycktas och hungrigas blickar.

När vi ber om ditt ingripande i världen,
upptänd då i oss viljan att göra något själva.

Herre, fyll oss med din kärlek,
styrk oss med din nåd och uppfyll oss
med tilliten och modet så att vi kan tjäna dig.

Amen.

Kyrkoherde Johan Ernstson. Foto Carina Etander Rimborg

Kyrkoherde Johan Ernstson. Foto Carina Etander Rimborg

Johan Ernstson
Kyrkoherde
Svenska kyrkan Tjörn

Jesu sista befallningar och hans himmelsfärd

11I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde 2fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. 3Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. 4Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. 5”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.”

6De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” 7Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. 8Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” 9När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. 10Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. 11”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”

Gudstjänst för de morgonpigga

Foto: Nordiska museet.

Foto: Nordiska museet.

I morgon, på Kristi himmelsfärdsdag, finns det flera möjligheter att få fira gudstjänst tidigt och höra texterna om hur Jesus lämnar det jordiska livet, men lovar att skicka en hjälpare. För den som inte orkar upp till kl 8:00 finns det gudstjänster senare också.

Våra gäster från Tanzania, Musomi och Acton medverkade vid Ko-släppet. Foto Kerstin Pihl.

Våra gäster från Tanzania, Musomi och Acton medverkade vid Ko-släppet. Foto Kerstin Pihl.

Dels har vi en gudstjänst kl 8:00 ute på det vackra Härön. Medtag gärna kaffekorg. Gudstjänsten hålls i skolhuset (skyltar visar). Vid gudstjänsten medverkar också våra gäster från Tanzania Msomi Chacha och Acton Lwankomezi. De kommer snart att lämna Tjörn och detta är något av de sista verksamheterna som de är med på.

Sen är det gudstjänst kl 8:00 i Skärhamns kyrka.

Kl 9 är det gudstjänst på Dyrön (Sandeviksbacken). Medtag kaffekorg.

Kl 10:00 kan du gå på gudstjänst i Valla kyrka och kl 11:00 i Klövedals kyrka.

Kl 16:00 är det ekumenisk gudstjänst på Klädesholmen. Är det vackert väder så blir det ute i parken (vid badplatsen), blir det regn så blir det i Betel. Medtag kaffekorg.

Varmt välkomna till någon av våra gudstjänster på Kristi Himmelsfärdsdag.

https://www.svenskakyrkan.se/tjorn/kalender

/Carina Etander Rimborg
kommunikatör

”I dag har jag så mycket att göra, att jag måste be extra mycket”

Jag vet faktiskt inte hur vanligt det är att folk ber. Det görs ju under-sökningar på det ibland. Men jag har inte sett någon aktuell under-sökning som visar hur många som ber regelbundet.

Jag kan i alla fall tänka mig att det är betydligt färre idag än, för låt oss säga, 50 år sedan.

Det har hänt väldigt mycket de sista 50 åren. Framförallt har det blivit ett mycket högre tempo. Ibland känner vi oss jagade av allt som vi måste hinna.

För det är ju väldigt mycket vi skall hinna. Vi skall hinna med våra närmaste relationer. Vi skall hinna med vårt jobb eller vår skola. Vi skall hinna med vår idrott eller förening eller vad det nu kan vara för intressen som vi har.

Och många människor känner sig jagade, bundna, utsläpade.
Allt fler blir utbrända, därför att kraven blir för stora och tiden inte räcker till.

Många äktenskap och relationer brister därför att man inte har tid och ork att odla sin gemenskap och sin kärlek.

Men det är ju bönsöndagen idag. Vad har då detta med bön att göra? Ja – Martin Luther har sagt någon gång att ”idag har jag så mycket att göra, att jag måste be extra mycket”.

Bön. Foto Alex&Martin

Bön. Foto Alex&Martin

Vad betyder det? Jo, det finns ett erbjudande till oss som är så jagade att finna en vila, en vila som vi så väldigt väl behöver.

Vi behöver vila oss från alla människor för att orka vara något för några. Vi behöver vila oss från alla ord, för att orka lyssna.

Det finns ju vissa saker som man kan göra med sin kropp när man ber.
Man kan t.ex. sluta sina ögon och knäppa sina händer. Det är en hjälp för att kunna möta sig själv.

För det är först när man vågar möta sig själv och vågar vara ensam och för sig själv som bönen kan bli till en vila.

Så länge man är tillsammans med människor så finns det en möjlighet att bli falsk. I Jesu miljö kunde bönen vara något som man gjorde för att bli sedd av människor.

I vår tid är det väl inte det som är problemet, utan snarare tvärt om, att det vore förfärligt pinsamt om någon skulle se eller veta att jag ber.

Och det kan leda till att man inte vågar erkänna varken för männi-skor eller för sig själv att man har ett djupt behov av en andlig kontakt, av en vila inför Guds ansikte.

Och en verklig vila blir bönen när jag vågar vara ensam och öppna mig för ett Du.
Det är då som bönen kan bli en avspänning från alla krav och alla förväntningar.

Bönen kan också få bli en vila från orden, både de många och de fina. Om du inte kan finna ordet som du söker, så ta ett annat. Gud vet i alla fall vilket ord som du menar.

Eller låt orden vara. Ord är ju bara hjälpmedel. Gud behöver inte en massa ord. Det är dig han vill möta och inte dina ord.

Den verkliga vilan i bönen kan man inte minst finna när bönen blir ordlös. När man bara är sig själv hos Gud och inget annat.

Och Gud är ju den som ser och vet. Det är egentligen själva grun-den för vilan. Och med detta kan vi lära oss något mycket viktigt om bönen och om Gud.

Gud ser och vet. Vi vilar alltid i hans blick, han vet i varje ögon-blick vad vi innerst inne längtar efter.

I Bönen får vi släppa allt.

All anspänning, som ändå aldrig kan dölja något. Alla masker som vi gömmer oss bakom inför män-niskor, alla attityder och kulisser.

Jan-Åke Larsson. Foto Carina Etander Rimborg

Jan-Åke Larsson. Foto Carina Etander Rimborg

När vi ber får vi bara finnas till hos Gud, som unnar oss sin vila.
Amen.

Jan-Åke Larsson
präst

————————–

I dag är det Jan-Åke Larssons avskedsgudstjänst innan han går i pension. Kl 10:00 i Valla kyrka. Då tas också den nya nattvardssilvret i bruk. Varmt välkommen. Efteråt blir det förstärkt fika i församlingshemmet.

Nya nattvardskärl i Valla

I  morgon söndag är det avtackning av Jan-Åke Larsson, som slutar som präst i Valla församling efter när 30 år. Samtidigt är det invigning av Valla kyrkas nya nattvardskärl som den lokala konstnären Emelie Wijk har tagit fram.

Jag var och hälsade på Emelie och hon berättade om hur stolt hon var över uppdraget. Det är inte vanligt att silversmeder får sådana här uppdrag.

Så här såg kannan ut innan Emelie började hamra ut den. Kannan är gjord i ett stycke. Det ligger många, många timmar bakom varje föremål. Det var bara en silverplatta.

Vallas  nya kyrksilver Foto Carina Etander Rimborg

Vallas nya kyrksilver Foto Carina Etander Rimborg

Otroligt vackra är de och det ska blir roligt att Jan-Åke får inviga dessa under sin sista gudstjänst innan han går i pension.

Jag hoppas att vi ses där.

/Carina Etander Rimborg
kommunikatör

Läs mer här>>

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jesus ber för oss

Bön. Foto  Royne Mercurio

Bön. Foto Royne Mercurio

Dagens predikan kommer från Jan-Åke Larsson. Du kan höra den live i Valla kl 10:00.

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina.

Jesus ber för oss. Bara det är ju spännande. Jesus bad en gång den här bönen för sina lärjungar alldeles innan han skulle möta sitt lidande och sin död. Men det är en tidlös bön.

Den gäller för alla som vill vara hans lärjungar. Och inte bara för dem, utan egent­ligen för alla människor, för han vill att alla människor skall dras in i hans gemenskap.

Jesus ber alltid för oss in­för Fadern, så står det på flera stäl­len i Bibeln. Och nu vi får allt­så en inblick i den bönen.

Och då kan det ju vara väl värt att se vad hans bön innehåller, den som han alltså alltid ber för. Först ett par förutsättningar för Jesu bön.

Guds kärlek genom hans ord.

Guds kärlek genom hans ord.

Jesus ber för oss därför att vi hör samman med Gud. Det gör vi på två sätt.

  1. Han har skapat oss. Han ville våra liv. Han vill att vi ska vara nära honom. Han följer oss alltid. Ibland med glädje, men ibland med sorg när vi gör illa eller det går illa för oss.
  2. Vi tillhör Gud när vi vill hö­ra ihop med Jesus. Det är ge­nom honom som vi kommer i livsförbindelse med Gud. Och Jesus säger att han har fått oss av Fadern.

Fadern har alltså gett oss till honom. Han har ansvaret för oss. Det är han som skall leda oss. Det här är liksom en förut­sättning för Jesu bön.

Och så är det två saker som Jesus ber för oss om:

  1.  Att vi skall bli bevarade från det onda och hos honom.
  2.  Att vi skall få hans glädje helt och fullt, som han säger.

Vi behöver verkli­gen bli be­va­rade från det onda.

Jesus ber inte att alla som tror skall isolera sig i sin egen lilla värld. Det vore kanske en­kelt, då skulle vi ju vara skyd­dade från allting.

Men lika lite som en vet­tig förälder låser in sitt barn för att skydda det från fara, vill Jesus låsa i oss.

Istället kallar han oss ut i världen, ut bland människor. Han behöver ögon och händer på jorden som redskap för sin kärlek.

Och där ber han att vi skall bli beva­rade från det on­da. Han vill hål­la fast oss. Vi tillhör ho­nom.

Hans ord är sanning, säger Jesus. Det betyder inte att Hans ord en uppräkning av en massa san­ningar. Det be­tyder att han själv är sanning­en.

San­ning­en är nå­got levande, för han är levan­de. Och när vi hör eller läser hans ord blir vi levande. Hans ord är ande och liv, säger han.

Jesus säger att värl­den hatar hans lär­jungar. Egent­ligen är det ett un­derligt feno­men.

Man kan vara tolerant mot mycket under­ligt, men ibland möts man som kris­ten av ett löje och vrede t.o.m. hat som verkar vara helt irratio­nellt.

Där­för be­hövs Jesu bön. Och därför be­höver vi hans ord. Och därför är han med oss mitt i verkligheten

Och så var det Jesu bön om glädje. Det finns ju alltid en or­sak när vi är glada. En händelse, en gåva, ett vänligt ord, nån som uppmuntrar oss.

Ibland kan vi ju få uppleva en alldeles överväldi­gande glädje. När vår kärlek blir besvarad, eller när vi få ta emot ett litet barn.

Men med lite livserfarenhet vet vi, att händelser går fort förbi, saker går sönder och människor kan svika.

Vi kan förlora det dyr­baraste och käraste vi har. Och många kan minnas med bitterhet hur glada de var en gång.

Men när Jesus ber om att hans lärjungar ska få glädjen helt och fullt så är det en djupare glädje han talar om.

Det är hans egen glädje, som han vill ge åt dem som tror på honom.

Och den är Guds egen glädje, som kommer ur Guds eget väsen. Det är den enda glädje som varar helt och fullt.

Den kan aldrig ta slut där­för att dess orsak aldrig kan ta slut. Den har en källa som aldrig sinar.

Den källan finns bara hos Gud, för han är fullkomlig. Den gläd­jen vill Jesus alltså ge åt sina vänner och lärjungar.

Det är han som kallar sina lär­jung­ar för vänner. Det finns mycket glädje i det ordet.

Jan-Åke Larsson. Foto Carina Etander Rimborg

Jan-Åke Larsson. Foto Carina Etander Rimborg

Och mycket kärlek. Kärlek, vänskap och gläd­je hör ihop. Allt detta vill ha ge oss, när vi vill vara hans lärjungar.

Amen

Jan-Åke Larsson
Präst

Bibeltexter

GAMMALTESTAMENTLIG LÄSNING

Jesaja kapitel 57, vers 15 – 16

Så säger han som är hög och upphöjd, han som tronar i evighet och vars namn är heligt: Jag tronar upphöjd och helig men finns hos den modlöse och försagde. Jag ger de försagda mod, ger de modlösa kraft. Jag skall inte ständigt hålla räfst, inte vredgas för evigt — då skulle livsanden förgås, de levande väsen jag skapat.

EPISTEL

Till de kristna i Galatien kapitel 5, vers 13 – 18

Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: ‘Du skall älska din nästa som dig själv.’ Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra. Nej, säger jag, låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär. Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen.

EVANGELIUM

Evangeliet enligt Johannes kapitel 17, vers 9 – 17

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.

PSALTAREN

Psaltaren 98: 1-8

Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, ty han har gjort underbara ting. Han vann seger med sin starka hand, med sin heliga arm. Herren har visat att han räddar, folken fick skåda hans seger. Med godhet och trofasthe har han tänkt på Israels folk. Hela jorden har sett att vår Gud räddar. Hylla Herren, hela världen, brist ut i jubel och sång! Sjung till lyra för Herren, låt lyrans strängar klinga! Blås i trumpeter och horn, hylla konungen, Herren! Havet skall brusa och allt det rymmer, världen och alla som bor i den. Floderna skall klappa händer, bergen skall jubla tillsammans.

Med Jesus får livet en riktning. Vägen genom livet blir också vägen till livet

Jan-Åke Larsson delar med sig till oss av sin predikan som du kan höra i Valla kyrka kl. 10:00.

En del av det här är nog ganska lätt att förstå. Jesus bud om att de som tror på honom skall älska varandra är väl rätt så självklart.

Men när han talar om förhärligandet blir det lite svårare. Han upprepar ordet flera gånger och vi kan undra vad han menar.

När vi tänker på något härligt, så är det inte det som Jesus menar. I själva verket talar han om sitt lidande och sin död, men också om sin uppståndelse.

Det finns ofta flera skikt i det som Jesus säger. Det som han sade till sina lärjungar hade naturligtvis sin mening just i den situation som han sa det.

Jesus talade ju om att de skall söka honom och att dit han går skall de inte kunna följa honom. Men det har också en vidare betydelse, för oss också.

Det som Jesus talar om är den process som en människa måste gå igenom om hon vill höra samman med Gud.

Foto: Carina Etander Rimborg

Foto: Carina Etander Rimborg

Då måste det födas något nytt. Och det är smärtsamt. Det är något som måste dö för att det nya skall födas. Så var det för Jesus och så är det för dem som vill följa honom.

Men det är både livets allvar och mening, att det händer. Ur det liv som måste dö skall det födas ett liv som inte kan dö, det är Jesu budskap.

Om det skall bli något nytt, så är det mycket gammalt som måste dö. Det kostar något att bli godare, det kostar något att bli mänsklig, kan vi också säga.

Om vi verkligen vill bli det, så kommer vi att misslyckas ofta och på många sätt.

Och det är smärtsamt, inte bara att misslyckas, utan också för att vi tillfogar andra smärta, när vi inte gör det goda.

Och därför måste vi be om förlåtelse om och om igen, både till människor och till Gud. Och det är jobbigt. Men det är något särskilt med Guds förlåtelse. Den ger oss mod, mod att försöka.

Vi kan försöka att vara goda människor därför att vi har tryggheten att Gud förlåter. Hade vi inte den tryggheten, så skull vi inte våga.

Och det är så Gud vill arbeta med oss, med sin kärlek och förlåtelse.

Men det är också så, att vi om och om igen måste klamra oss fast vid Guds kärlek när livet hanterar oss hårt.

Men om vi gör det så kommer vi att finna att han är där, även i de mörkaste djupen. Han släpper inte taget, inte ens om vi gör det.

Men Jesus talar ju inte bara om sorg och smärta. Det finns ett gammalt namn på den här söndagen och det är Jubilate som betyder att jubla.

Det finns en glädje som lyser igenom, trots att Jesus talar om sitt lidande och sin död. Det som skall hända lyser igenom. Det skall komma något nytt och bryta ner det gamla. Sorgen skall vändas i glädje.

Den uppstånde Jesus besöker lärjungarna.

Den uppstånde Jesus besöker lärjungarna.

Och så blev det för hans lärjungar. När Jesus led och dog var deras smärta och sorg och hopplöshet bedövande. Men det varade inte så länge, knappt 2 dygn.

Och sedan fick de uppleva den oerhörda glädjen när Jesus uppstod igen och de fick möta honom.

Den glädjen kunde ingenting ta ifrån dem. Inte hot, inte misshandel, inte ens tortyr och död kunde ta deras glädje ifrån dem. Den bar dem genom allt.

Och den glädjen får vi söka. Den finns bara hos Jesus. Det är den enda glädjen som kan bära oss igenom allt som är mörkt och svårt i våra liv.

Det finns en djup, mänsklig glädje som vi skall vara tacksamma för.

Men den glädjen räcker inte i sorg och lidande.

Men hos Jesus och i livet med honom finns en glädje som bär. Den är ofta ganska tystlåten av sig, men den bär.

Den bygger inte på en massa tankar och teorier och filosofier, utan den bygger på fakta och verklighet.

Den verklighet som hans vänner och lärjungar fick erfara och som de levde och dog för.

Och det är en verklighet som man fortfarande kan finna och som håller att både leva och dö på.

Vi finner den hos Jesus. Han visste vilken riktning hans liv hade. Han visste vart han gick. Och han ber för oss: och då ger han oss riktningen och målet för våra liv; att vara med Jesus, i liv och död, nu och i evighet.

Med Jesus får livet en riktning. Vägen genom livet blir också vägen till livet. Vårt liv får präglas av den stora meningen.

I livet möter vi både glädje och sorg. Men allt kan vändas till nytt liv och i djupet av våra liv finns det en glädje, för där finns Jesus.

Amen.

Jan-Åke Larsson
präst

Fjärde söndagen i påsktiden

Bibeltexter

GAMMALTESTAMENTLIG LÄSNING

Andra Moseboken kapitel 13, vers 20 – 22

De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.

EPISTEL

Till de kristna i Thessalonike kapitel 5, vers 9 – 11

Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden utan till att vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover. Därför skall ni trösta och bygga upp varandra, så som ni ju också gör.

EVANGELIUM

Evangeliet enligt Johannes kapitel 13, vers 31 – 35

När Judas hade gått sade Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”

PSALTAREN

Psaltaren kapitel 147, vers 1 – 7

Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig. Herren bygger upp Jerusalem och samlar det skingrade Israel. Han ger läkedom åt de förtvivlade, han helar deras sår. Han bestämmer stjärnornas antal och ger dem deras namn. Vår Herre är stor, hans kraft är väldig, hans vishet är utan gräns. Herren stöder de svaga, de gudlösa slår han till marken. Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra,

Gud, se inte till mitt tvivel utan till min längtan och min tro.

Gud, se inte till mitt tvivel utan till min längtan och min tro.

Idag får vi fira gudstjänst i påskens ljus och det är gott. Vi har levt i påskens berättelser om vad som hände där och då i Jerusalem. Vi har levt med i lärjungarnas liv. Deras rädsla och tomhet och också förvissning och glädje. Påsken som rymmer liksom allt. Långfredagens mörker och död och påskdagens ljus och liv. Och så fortsätter livet nu efter den stora helgen och idag så får vi fortsätta lära känna lärjungen Tomas.

Tomas tvivlaren. Målning av Caravaggio. Källa Wikipedia.

Tomas tvivlaren. Målning av Caravaggio. Källa Wikipedia.

Tomas som också kallades tvillingen och som har blivit känd genom historien som ”Tomas tvivlaren”. Han var inte med där på påskdagen då Jesus visade sig första gången för lärjungarna. Vi vet inte var han var då men det har ingen betydelse egentligen. Kanske var han inlåst i ett annat hus och var rädd. Rädd för att bli fängslad och dödad han också. Så många visste vem han var. Att han hade hört ihop med Jesus från Nasaret. Nu skulle kanske soldaterna också komma och hämta honom, fängsla och döda honom. Jesus dog på korset och det blev inte som han hade hoppats. Den mästare som han hade följt i så många år, det blev fiasko. Död på korset. Likt ett lamm som förs till slakt. Tomas formulerar ett ultimatum;

”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” Så säger Tomas. Han måste ha bevis. Han måste få se Mästaren med egna ögon framför sig. Då kan han tro på uppståndelsen. Då kan påskdagens ljus komma in i hans liv.

Gud, se inte till mitt tvivel utan till min längtan och min tro.

Tomas tvivlar. Hans tvivel har fått ge röst till alla tvivlande människor. Alla som brottas med tvivlets mörker. Är det möjligt? Finns Gud? Är kärleken starkast? Kunde Jesus uppstå? Tvivlets frågor som kan gnaga hål i vårt inre. Under åren har jag flera gånger fått frågan; ”Linda – hur kan man tro på en god Gud när det finns så mycket ondska i världen? Jag får det inte att gå ihop? Är Gud god?” Och människan som ställer den grundläggande frågan är inte ensam. Hela mänskligheten har ställt den genom årtusenden. Vi kallar den för teodicefrågan; ”Hur kan man tro på en god Gud när det finns så mycket ondska i världen?” Frågan ÄR viktig.

Ett sätt att svara på den är; Gud är god. Gud är kärlek. Gud vill gott. Så skapar Gud människan av kärlek och i det ingår det att vi skapas fria. Vi får en egen fri vilja. Vi får möjlighet att välja gott eller ont. Och verkligheten i vår värld är att det är många människor som tyvärr väljer onda handlingar. Det är människor som startar krig. Det är människor som bryter ned och väljer destruktiva vägar. Det är människor som roffar åt sig och är egoistiska. Vi får vara en motpart och sänds ut att göra kärlekshandlingar. Vi sänds ut att älska vår nästa. Vi sänds ut att medla fred och frid i världen.

En bild är att Jesus besegrade allt det onda på korset likt en drake som dödades men draken har fortfarande dödsryckningar. Ett annat svar är från en kristen man som var ombord på fartyget Estonia och överlevde. Journalisten frågade hur han fortfarande kunde tro på en god Gud när så många hade dött. Hans svar var; ”Det var inte Gud som byggde Estonia. Det var inte Gud som byggde bogvisiret. Det var inte Gud som tog beslutet att lämna hemmahamnen och ge sig ut i den värsta stormen på havet.”

Vi kan tvivla på Gud och Guds kärlek till skapelsen och det får vi göra. I tvivlets mörker behöver vi prata och få med oss andra perspektiv på tillvaron. Vi behöver dela tvivel och tro med varandra.

Gud, se inte till mitt tvivel utan till min längtan och min tro.

Tomas kallas tvivlaren men låt oss också komma ihåg vad som hände och vad han sa när han träffade mästaren; ”Min Herre och min Gud.” MIN Herre och MIN Gud. Tomas svar blir till en trosbekännelse där och då. Tomas förändrades där och då. Han blev sänd till Indien och blev den allra mest hängivna missionären. Än idag kallar sig kristna i Indien för Tomaskristna. Han predikade han och vittnade om sin tro. Här levde han sitt liv och fick möta så många som blev kristna. Här blev han också dödad för sin tro, han blev martyr då han fick ett spjut genom sin kropp.

Tomas. Vi kallar honom för tvivlare och han var också övertygad kristen och ivrig missionär.

Gud, se inte till mitt tvivel utan till min längtan och min tro.

En stund i tystnad i uppståndelsens ljus;

Gud, se inte till mitt tvivel utan till min längtan och min tro. Amen

Linda Lindblad. Präst i Klövedals församling. Foto Carina Etander Rimborg

Linda Lindblad. Präst i Klövedals församling. Foto Carina Etander Rimborg

/Linda Lindblad
präst

Lindas predikan kan du höra när hon är i Klövedals kyrka kl 11.00 och i Valla kyrka på Taizegudstjänsten kl 17.00.

Var inte rädd!

Predikan av Linda Lindblad. Du kan höra den live på annandag påsk i Klädesholmens kyrka. 2017kl 11.00

Gudstjänsten är sammanlyst för Svenska kyrkan Tjörn. Först är det gudstjänst. Sedan förstärkt kyrkfika. Därefter får de som vill gå med på pilgrimsvandring (ca 8 km både på stigar och asfalt) från Klädesholmens kyrkan till Rönnängs kyrka. På vägen firas mässa på Klädesholmens nya kyrkogård ca kl 13.30. Du kan vara med på alla momenten, eller välja det som passar dig. 

Lärjungarna är rädda. De hade låst in sig. Rädslan är en oerhört stor kraft. Det vet både du och jag. Rädslan förminskar oss. Rädslan tar fram de allra sämsta sidorna hos oss. Rädslan är destruktiv. Rädslan gör att vi skakar och vi sluts i vårt inre. Lärjungarna då var rädda för judarna. Det hade hänt något oerhört, något som de absolut inte hade kunnat förutse. Deras mästare hade blivit fängslad, pryglad och korsfäst. Skulle samma sak hända med dem nu? Många visste att det var de var Jesu närmsta vänner som kände Jesus sedan många år. När skulle soldaterna komma för att fängsla dem? Rädda, så rädda att de låser in sig i ett rum. De låser också in sig själva. De sätter ett lås på sitt eget hjärta så att det inte kan fungera fritt som det ska göra.

Det är många som är rädda idag i världen, i Sverige, här på Tjörn. Terrordådet i Stockholm skapar mycket rädsla. Terrrodåden i Syrien skapar rädsla. Rädslan att få ett sjukdomsbesked skapar rädsla. Rädslan att jag också en dag ska dö. Rädslan att det ska hända barnen något otäckt. Vi blir rädda och vi låser in oss i vårt eget inre rum.

Ikon på Jesus Kristus

Ikon på Jesus Kristus

Då kommer mästaren. Han går genom stängda dörrar. Han är där. Med hela sin kropp. Kroppen är verklig och han talar och han äter och dricker – ändå är det något som har hänt. Han kan gå genom stängda dörrar. Det är en uppståndelsekropp. Den är förvandlad för att LIVET har vunnit. Guds goda skaparande har vunnit över den onda döden. LIVET vinner och vi firar påsk!

”Frid åt er”. De rädda lärjungarna ges Guds frid och allting förändras. Rädslan blåser ur dem var och en. Deras inre befrias i mötet med den uppståndne. Nu går det inte att tvivla på att mästaren har uppstått. De blir vittnen. De möter honom och han visar sina sår i händerna. Såren efter de mardrömslika spikarna som hade naglat honom på korset. Han visar sin sida där soldaten med svärdet hade borrat sig in så att blod och vatten rann ut. Såren är läkta och de berättar om långfredagens mörker och död.

Det ÄR han. Det är han som hängde där. NU lever han.

Precis som han hade berättat för dem men då förstod de inte. Han hade talat om sin egen kropp som ett tempel. Nu förstår dem att han visste. Det fanns med i Guds plan för världen. Försoningen. Guds försoning med människan. Genom död till liv.

”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er” sedan andades han på dem och sa; ”Ta emot helig ande”. De får Guds frid och ett uppdrag att sändas ut i världen. Och de är inte ensamma. Guds gode Ande ges till dem som en resekamrat på vägen. De sänds inte ut ensamma. Guds gode Ande omfamnar dem helt och fullt. Den rädsla som fanns i rummet har helt lämnat och dess motsats har tagit plats. Frid. Guds frid som övergår allt förstånd.

Vi som är kyrka idag har ett fantastiskt evangelium att leva i. Ett rum utan rädsla. Ett rum med Guds frid och Guds uppdrag att vi sänds ut. Livet blir meningsfullt. Det finns en mening med mitt liv. Jag har ett uppdrag att berätta om den uppståndne. Alla vi som lever i kyrkan får uppdraget att berätta om den uppståndne Jesus. Inneslutna, omfamnade, burna,  genomborrade av Guds frid sänds vi ut och  vi bärs av helig Ande i vårt uppdrag.

En stund i tystnad inför den uppståndne Mästaren –

Linda Lindblad. Präst i Klövedals församling. Foto Carina Etander Rimborg

Linda Lindblad. Präst i Klövedals församling. Foto Carina Etander Rimborg

Bön; Tack att vi får fira påsk. Vi firar uppståndelsen och att Livet vinner! Tack att du ger oss din frid och sänder oss ut att berätta om dig. Våra liv får en mening då. Vi är inte ensamma utan vi bärs av din Ande. Amen

Linda Lindblad
präst

Kristus är uppstånden och du är krossad.

Predikan från Janåke Hansson – du kan höra den i Rönnängs kyrka kl 11.00.

Mark 16:1-14

När sabbaten var över köpte Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande kryddor för att gå och smörja honom. [2] Tidigt på morgonen efter sabbaten kom de till graven när solen gick upp. [3] Och de sade till varandra: ”Vem skall rulla undan stenen från graven åt oss?” [4] Men så fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. [5] De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. [6] Men han sade till dem: ”Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. [7] Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ‘Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’ ” [8] Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.

[ [9] När Jesus hade uppstått på morgonen efter sabbaten visade han sig först för Maria från Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner. [10] Hon gav sig i väg och berättade det för dem som varit tillsammans med honom och som nu sörjde och grät. [11] När de fick höra att han levde och att hon hade sett honom trodde de inte på det.

[12] Därefter visade han sig i annan skepnad för två av dem medan de var på väg ut på landet. [13] Också de gick bort och berättade det för de andra, men inte heller de blev trodda.

[14] Sedan visade han sig också för de elva medan de låg till bords, och han förebrådde dem deras otro och halsstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden.

Påskliljor. Foto: Anna Skoog

Påskliljor. Foto: Anna Skoog

I den tidiga morgonen går några kvinnor ut ur staden. De är på väg mot sin väns grav. Morgonljuset är obarmhärtigt. De tre tomma korsen från fredagen vittnar om det ingen av dem kunde förhindrat. Deras kärlek till sin vän Jesus hade stått sig maktlös mot massan. Knektarna som korsfäst honom hade hållit dem på avstånd. Av hans lärjungar hade alla utom Johannes flytt. Men vad hade de och Johannes kunnat göra. De kunde bara se på. På avstånd.

Nu är helgen över och de går ut till graven. Hur hade de inte längtat efter att komma ut till sin väns grav. Men vad skulle de göra. Ingenting fanns längre att hoppas på.

Vi känner igen oss i deras vanmakt. När vi efter en begravning för första gången går ut till en älskad väns grav, då är stegen tunga. Vi vill ju inte att det skall vara så här. Men vi kan inte få våra döda tillbaka. Vi måste gå. Måste få se. Få gråta tillsammans. Sätta våra blommor på graven.

Tomheten de kände var fruktansvärd. Skulle de någonsin igen kunna bli glada? Han som gett deras liv mening var död. Hur skulle de bli nu? Inget kunde ju bli som förut.

Morgonljuset var obarmhärtigt. Det avslöjade det de hoppats inte var sant, hade hänt. Jesus var död. De som hoppats så. Ända in i det sista, tills hans sista andetag hade de hoppats att Gud skulle gripa in. Sända sina änglar honom till hjälp. Nu var de inne på tredje dagen efter hans död. Sin vanmakt till trots går de ändå vidare. De bara måste.

Men morgonljuset avslöjade något mer. Där i deras vanmakt, i deras livs bottenläge, hade något hänt. Graven var tom. Stenen för hans grav var bortvältrad. Medan de var på väg ut till hans grav hade det skett. Gud hade visat sin makt.

Korset och Jesus. Foto: Bibelskolan.com

Korset och Jesus. Foto: Bibelskolan.com

Kärlekens makt hade inte kunnat hålla honom kvar i graven. Synden var sonad. Guds lamm som offrats för världens synd var framburet. Döden kunde inte längre behålla sitt byte.

Kristus är uppstånden! Tom är graven. Han är inte där. Han lever!

Gör det någon skillnad för oss att Kristus har uppstått? Blir vår sorg mindre när våra nära och kära dör? Har det ändrar på den världsordning som säger att döden är den makt som har sista ordet med oss?

Nej, sorgen blir inte mindre när döden skiljer oss från varandra. Saknaden är lika stor. Men, som aposteln säger vi behöver inte sörja som de andra, de som inte har något hopp.

Det är den stora skillnaden. Kristus har genom sin uppståndelse gett oss ett hopp. Dödens udd är synden, Men när vår synd nu är sonad på korset och Kristus som sonade den har uppstått. Då kan hans seger bli vår. Han är inte den ende som kommer att uppstå från de döda. För han är den förste av många!

Därför kan vi säga med aposteln Paulus: Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus.

Vänner, vi lever i ljuset från uppståndelsens sol. Vår väg går genom död till liv. I Kristus lever vi redan nu uppståndelsens nya liv. Kristus har öppnat Paradisets portar och han kallar oss ”att leva i alla somras sommar”.

Om påskens glädje skrev Johannes Chrysostomos (344-407) i en predikan.

Träd därför alla in i er Herres glädje …. Låt ingen beklaga sina synder, förlåtelsen har stigit upp ur graven.

Låt ingen frukta döden, Frälsarens död har befriat oss. Han fällde den när den höll honom fast. Han som nedsteg till helvetet har plundrat det. Han förstörde helvetet för att det ville ha hans kropp.

Jesaja hade förutspått det: Helvetet greps av förvirring inför honom. Helvetet förvirrades ty det gjordes om intet. Det förbittrades därför att det blev överlistat. Det hade gripit en kropp och fann sig stå inför Gud. Det hade gripit det synliga och kastades omkull av det osynliga. Död, var är din udd? Var är din seger, du helvete?

 Kristus är uppstånden och du är krossad.

Kristus är uppstånden och demonerna har fallit.

Kristus är uppstånden och änglarna jublar.

Janåke Hansson. Präst i Rönnängs församling. Foto Carina Etander RImborg

Janåke Hansson. Präst i Rönnängs församling. Foto Carina Etander RImborg

Kristus är uppstånden och livet härskar.

Kristus är uppstånden och de döda befrias från gravarna.

Ty Kristus som uppstod från de döda är förstlingsfrukten bland dem som sover. Honom vare ära och makt i evigheternas evigheter. Amen.

Janåke Hansson
präst Svenska kyrkan Tjörn

Månadens psalm 16 april till 4 juni

Psalmsång. Foto Jim Elfström IKON

Psalmsång. Foto Jim Elfström IKON

Ja, ja, nu är det alltid någon lustigkurre som säger – ”men det är väl inte en månad heller?”.

Det stämmer. Men vi kallar det ändå för månadens psalm. Och nu har vi också två psalmer mellan den 16 april som är påskdagen och den 4 juni som är pingstdagen.

Psalm 743 Var glad, för Kristus lever. Text av Tore Littmarck och musik av Johann Steulein>>

Psalm 937 Han är hos er. Text Ylva Eggerhorn och musik Jan Ferm.>>

Läs gärna texterna. Så fina och så olika. Du kan också lyssna på melodierna. Vid alla våra huvudgudstjänster kommer du att stöta på minst en av dessa psalmer under perioden.

/Carina Etander Rimborg
kommunikatör