Kristus är uppstånden och du är krossad.

Predikan från Janåke Hansson – du kan höra den i Rönnängs kyrka kl 11.00.

Mark 16:1-14

När sabbaten var över köpte Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande kryddor för att gå och smörja honom. [2] Tidigt på morgonen efter sabbaten kom de till graven när solen gick upp. [3] Och de sade till varandra: ”Vem skall rulla undan stenen från graven åt oss?” [4] Men så fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. [5] De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. [6] Men han sade till dem: ”Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. [7] Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ‘Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’ ” [8] Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.

[ [9] När Jesus hade uppstått på morgonen efter sabbaten visade han sig först för Maria från Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner. [10] Hon gav sig i väg och berättade det för dem som varit tillsammans med honom och som nu sörjde och grät. [11] När de fick höra att han levde och att hon hade sett honom trodde de inte på det.

[12] Därefter visade han sig i annan skepnad för två av dem medan de var på väg ut på landet. [13] Också de gick bort och berättade det för de andra, men inte heller de blev trodda.

[14] Sedan visade han sig också för de elva medan de låg till bords, och han förebrådde dem deras otro och halsstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden.

Påskliljor. Foto: Anna Skoog

Påskliljor. Foto: Anna Skoog

I den tidiga morgonen går några kvinnor ut ur staden. De är på väg mot sin väns grav. Morgonljuset är obarmhärtigt. De tre tomma korsen från fredagen vittnar om det ingen av dem kunde förhindrat. Deras kärlek till sin vän Jesus hade stått sig maktlös mot massan. Knektarna som korsfäst honom hade hållit dem på avstånd. Av hans lärjungar hade alla utom Johannes flytt. Men vad hade de och Johannes kunnat göra. De kunde bara se på. På avstånd.

Nu är helgen över och de går ut till graven. Hur hade de inte längtat efter att komma ut till sin väns grav. Men vad skulle de göra. Ingenting fanns längre att hoppas på.

Vi känner igen oss i deras vanmakt. När vi efter en begravning för första gången går ut till en älskad väns grav, då är stegen tunga. Vi vill ju inte att det skall vara så här. Men vi kan inte få våra döda tillbaka. Vi måste gå. Måste få se. Få gråta tillsammans. Sätta våra blommor på graven.

Tomheten de kände var fruktansvärd. Skulle de någonsin igen kunna bli glada? Han som gett deras liv mening var död. Hur skulle de bli nu? Inget kunde ju bli som förut.

Morgonljuset var obarmhärtigt. Det avslöjade det de hoppats inte var sant, hade hänt. Jesus var död. De som hoppats så. Ända in i det sista, tills hans sista andetag hade de hoppats att Gud skulle gripa in. Sända sina änglar honom till hjälp. Nu var de inne på tredje dagen efter hans död. Sin vanmakt till trots går de ändå vidare. De bara måste.

Men morgonljuset avslöjade något mer. Där i deras vanmakt, i deras livs bottenläge, hade något hänt. Graven var tom. Stenen för hans grav var bortvältrad. Medan de var på väg ut till hans grav hade det skett. Gud hade visat sin makt.

Korset och Jesus. Foto: Bibelskolan.com

Korset och Jesus. Foto: Bibelskolan.com

Kärlekens makt hade inte kunnat hålla honom kvar i graven. Synden var sonad. Guds lamm som offrats för världens synd var framburet. Döden kunde inte längre behålla sitt byte.

Kristus är uppstånden! Tom är graven. Han är inte där. Han lever!

Gör det någon skillnad för oss att Kristus har uppstått? Blir vår sorg mindre när våra nära och kära dör? Har det ändrar på den världsordning som säger att döden är den makt som har sista ordet med oss?

Nej, sorgen blir inte mindre när döden skiljer oss från varandra. Saknaden är lika stor. Men, som aposteln säger vi behöver inte sörja som de andra, de som inte har något hopp.

Det är den stora skillnaden. Kristus har genom sin uppståndelse gett oss ett hopp. Dödens udd är synden, Men när vår synd nu är sonad på korset och Kristus som sonade den har uppstått. Då kan hans seger bli vår. Han är inte den ende som kommer att uppstå från de döda. För han är den förste av många!

Därför kan vi säga med aposteln Paulus: Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus.

Vänner, vi lever i ljuset från uppståndelsens sol. Vår väg går genom död till liv. I Kristus lever vi redan nu uppståndelsens nya liv. Kristus har öppnat Paradisets portar och han kallar oss ”att leva i alla somras sommar”.

Om påskens glädje skrev Johannes Chrysostomos (344-407) i en predikan.

Träd därför alla in i er Herres glädje …. Låt ingen beklaga sina synder, förlåtelsen har stigit upp ur graven.

Låt ingen frukta döden, Frälsarens död har befriat oss. Han fällde den när den höll honom fast. Han som nedsteg till helvetet har plundrat det. Han förstörde helvetet för att det ville ha hans kropp.

Jesaja hade förutspått det: Helvetet greps av förvirring inför honom. Helvetet förvirrades ty det gjordes om intet. Det förbittrades därför att det blev överlistat. Det hade gripit en kropp och fann sig stå inför Gud. Det hade gripit det synliga och kastades omkull av det osynliga. Död, var är din udd? Var är din seger, du helvete?

 Kristus är uppstånden och du är krossad.

Kristus är uppstånden och demonerna har fallit.

Kristus är uppstånden och änglarna jublar.

Janåke Hansson. Präst i Rönnängs församling. Foto Carina Etander RImborg

Janåke Hansson. Präst i Rönnängs församling. Foto Carina Etander RImborg

Kristus är uppstånden och livet härskar.

Kristus är uppstånden och de döda befrias från gravarna.

Ty Kristus som uppstod från de döda är förstlingsfrukten bland dem som sover. Honom vare ära och makt i evigheternas evigheter. Amen.

Janåke Hansson
präst Svenska kyrkan Tjörn

Kampen mot ondskan

Dagens predikan kommer från Janåke Hansson. Du kan höra den live i Klädesholmens kyrkan kl 11 eller i Rönnängs kyrkan kl 17. 

Vi har nu kommit ett stycke in i fastan. Den inleddes med Askonsdagen. Under de tre följande söndagarna är det kampen ur några olika perspektiv det handlar om. Idag den tredje söndagen i fastan är överskriften: ”Kampen mot ondskan”.

Att vi människor står i en sådan kamp är inte svårt att se. Dagligen blir vi påminda. Den finns i våra egna liv, i vår oro för vår hälsa, i vårt sökande efter trygghet, mening med våra liv. Vi kan göra stora uppoffringar för att få det onda att vika undan så att vi kan få leva det goda livet tillsammans. Jag kan se det till exempel då många på kort tid, efter en vädjan via sociala media, generöst kan ge pengar för att bekosta en dyr operation för att hjälpa en svårt sjuk.

Flykting Foto Gunnar Menander/GMPP/Ikon

Flykting Foto Gunnar Menander/GMPP/Ikon

Vi ser också ondskan i de konflikter som får miljontals människor att fly från krig i sina hemländer. Men även här mobiliserar ondskan motkrafter. Vi vill göra något för att hjälpa offren för ondskan och driva det onda på flykt. Ondskan väcker vår kamplust.

Men samtidigt känner vi vår maktlöshet. Det fortsätter ju bara. Krigen tar inte slut. Bara fler och fler tvingas fly. Så därför kan vi känna igen oss i lärjungarnas maktlöshet när de inte kunde hjälpa mannen som kommit med sin sjuke son.

Men som om det inte var nog. Deras maktlöshet inför ett lidande de inte rådde på väckte människors kritik. Det står att några skriftlärda diskuterade med dem. De hade förväntningar på Jesu lärjungar. Men de kunde inget göra. Vilka som anklagelserna var och vad lärjungarna sa till sitt försvar vet vi inte. Säkert var de själva förvånade och förskräckta över sin maktlöshet. Jesus hade ju gett dem makt över demonerna. Så hade han sagt då han sände dem ut att predika (Mark 3:13-15). Men det fungerade inte.

Deras erfarenhet är också vår erfarenhet. Hur ofta känner vi oss inte maktlösa inför det onda? Hur mycket god vilja vi än har, så räcker den inte till. Utan istället fastnar vi i ändlösa diskussioner om ondskans grymhet och vad vi skall göra eller låta bli att göra (för det är ju ändå ingen idé) för att lindra världens nöd.

Mitt i lärjungarnas dispyt med de skriftlärda kommer Jesus. Han undrar vad som står på. Snabbt sätter han sig in i situationen och det hela avslutas med att Jesus hjälper den sjuke och helar honom.

Men ser det inte lite väl lätt ut? Vi som känner vår maktlöshet inför flyktingkrisen, cancern, våldet i förorterna, barnen ingen bryr sig om, religiösextremism, vi tänker; ”Så där lätt är det väl ändå inte? Vi ropar på Jesus och han fixar det.”

Nu säger inte heller Jesus det. Tvärtom säger han, när lärjungarna frågar varför de inget kunde göra, att deras ansträngning inte varit tillräcklig. Det fattades bön. Viljan till handling fanns där, också försöken att göra något. Men det fattades bön.

Royne Mercurio /Ikon

Royne Mercurio /Ikon

”Bed och arbeta”, på latin heter det Ora et labora”. Det är en uppmaning som ljudit genom hela kyrkans historia. Både bön och arbete behövs i kampen mot ondskan och det börjar med bön. B kommer före A. Bön kommer före arbete. Det är därför kyrkan alltid firat sin främsta gudstjänst inte den sista dagen i veckan, även om det ser ut så i våra almanackor numera. Nej, söndagen är den första dagen i veckan. I den tidiga kyrkan var det verkligen så. Lördagen var vilodagen och söndagen var den första arbetsdagen. Tidigt på söndagmorgon innan arbetet började, bad man och tog emot Kristus i bröd och vin i nattvarden, sedan gick man ut i arbete.

Sådant är mönstret för kyrkan. Vårt arbete i Guds rike, i kampen mot ondskan, börjar med bön. I mässan får vi ta emot Kristus för att därifrån ”stärkta av måltidsrasten” sändas ut i världen i vår Herres tjänst för att föra ned himmelens vilja på jorden.

Den tjänsten har vi främst i våra vanliga uppgifter. Var annars skulle vi ha den? Och kraften, fantasin och uthålligheten, i vår tjänst, den har vi i vår Herre och Skapare, Frälsare och Hjälpare! I Guds namn kan vi vinna seger!

Att det finns kraft att få i Gudsmöte ser vi också i evangeliet idag. Markus har med en detalj som indikerar något viktigt, nämligen, det finns kraft att få i Gudsmötet. Det står att när Jesus kom till folket så ”greps de av bävan”. Men inte på det sättet att de blev rädda. Tvärtom de ”skyndade fram” till honom.

Bävan som fick folket att skynda fram till Jesus berodde på att han strax innan, tillsammans med sina lärjungar Petrus, Jakob och Johannes i ett omtumlade Gudsmöte på Förklaringsberget, varit inneslutna i ett gudomligt ljus (läs om händelsen i Mark 9:2-8). Fortfarande påverkade av denna gudomliga urladdning kliver de rakt in, i en för lärjungarna nedanför berget, hopplös kamp. Men när Jesus kommer sker det som såg omöjligt ut.

Nu sker inte allt som vi ber om. Ondskan förmeras ofta snabbare än den kan drivas på flykten. Cancern dödar, människor skjuts ihjäl i förorterna och vi förblir likgiltiga inför människor i nöd. Tron svalnar, hopp byts ut mot hopplöshet. Jesus själv skulle strax efter denna händelse, avrättas som en förbrytare, på ett kors i Jerusalem. Men inte ens då Jesus död tas ner från korset är hoppet ute.

Sådant är också vårt hopp i tron på Kristus. Döden har inte sista ordet. Livet i Kristus slutar inte i nederlag. ”Jag skall uppstå igen”, sa Jesus till sina lärjungar. Så kan också vi tro på en uppståndelse efter vår död och en tillvaro där kampen mot ondskan är över. I Kristus har vi det hoppet och det ger oss kraft redan nu i vår kamp mot ondskan.

/Janåke Hansson
präst

Söndagens texter

1 Kung 18:26-29

Baalsprofeterna tog den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: ”Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest. [27] Vid middagstiden hånade Elia dem. ”Ropa högre!” sade han. ”Han är ju gud, men han har väl sitt att sköta, han kan ha gått avsides eller vara ute i något ärende. Kanske han sover och måste vakna först!” [28] De ropade ännu högre och sargade sig med knivar och spjut som de brukade, så att blodet flöt. [29] Hela eftermiddagen fortsatte de i profetisk extas, ända till tiden för matoffret. Men det kom inget ljud, inget svar, inget tecken.

När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. [37] Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” [38] Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.

[39] Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”

 

Upp 3:14-19

Skriv till ängeln för församlingen i Laodikeia:

Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, början till Guds skapelse. [15] Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! [16] Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. [17] Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. [18] Jag råder dig att hos mig köpa guld som har renats i eld så att du blir rik, och vita kläder så att du kan klä dig och dölja din skamliga nakenhet, och salva att smörja dina ögon med så att du kan se. [19] Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd om!

Mark 9:14-32

När Jesus med Petrus, Jakob och Johannes kom tillbaka till lärjungarna fann de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. [15] Men när folket fick se honom greps de av bävan och skyndade fram för att hälsa honom. [16] Han frågade: ”Vad är det ni diskuterar?” – [17] ”Mästare”, svarade en i mängden, ”jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. [18] Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte.” [19] Han sade: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!” [20] De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. [21] Jesus frågade hans far: ”Hur länge har det varit så här med honom?” Fadern svarade: ”Sedan han var liten, [22] och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.” [23] Jesus sade: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” [24] Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!” [25] När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” [26] Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. [27] Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp. [28] När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” [29] Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.” [30] Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt [31] eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: ”Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.” [32] Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.

Satt han verkligen på axeln?

lutherelementVarifrån kommer uttrycket ”Luther på axeln”? Ja, inte är det från Martin Luther i alla fall! Utan detta är ett typiskt svenskt uttryck.

Biskop Mikael Mogren skriver i ”Dagboken – en kyrkoalmanacka” om Martin Luther och berättar (sid 115)

”I en rad svenska kyrkor tog Martin Luther rent konkret rygg på prästen när han stod i predikstolen. Det finns flera bevarade Luthermålningar som har varit monterade bakom prästen, alltså på predikstolens bakstycke. Länsstyrelsen i Västmanlands län har just beviljat tillstånd till Tillberga kyrka för att där återställa Luther i ryggen på den som står predikostolen. Det kan behöva i ett land där opinionsbildare sedan 1980-talet hävdat att Luther skulle sitta på axeln. I den gamla svenska traditionen satt inte Luther på axeln. Luther hade man i ryggen.”

Det finns massor med spännande saker att berätta och veta om Martin Luther och hans idéer som ledde till reformationen och splittringen av kyrkan.

I år är det 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina teser, det som drog igång allt. Högtidlighållandet av detta startade i oktober när katolska kyrkan och dess påve Franciskus kom till Lund och mötte Lutherska världsförbundet. Men hela det här året kommer det att hända saker.

Här på Tjörn kommer Luther att uppmärksammas på olika sätt. Bland annat kommer flera samtalsgrupper att prata om Luther.

Nu startar två olika samtalsgruppen som har tema Luther.

Redan i kväll kan du i Rönnängs församlingshem kl 18.30 få vara med och tala om Luther under rubriken ”Luther och reformationen”. Samtalsgruppen leds av Janåke Hansson och träffas under åtta onsdagar i vår.

Den andra samtalsgruppen är i Skärhamns församlingsgård. Åtta torsdagar kl 13.00-15.00 under våren är det Rundabords-samtal om Luther under ledning av Jaana Pollari Lindström. Anmälan till henne. https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1564381

Läs mer om Luther och reformationsåret på Svenska kyrkans webbsida:

https://www.svenskakyrkan.se/reformationsaret2017

http://popularhistoria.se/artiklar/den-levnadsglade-luther/

/Carina Etander Rimborg
kommunikatör

Messy Church i Rönnäng 25 januari

Official Messy Church logo - white background - 1535 pixels wide - 300dpiSå var det återigen dags för Messy Church i Rönnäng. Den 25 januari öppnar Rönnängs församlingshem portarna kl 16:00 då du kan komma in och fika. Sen blir det pyssel, lekar och mat tillsammans och vi svslutar med en stund andakt.

Vi är klara 18:30. Ingen anmälan. Det kostar 30 kronor per vuxen för maten, barnen äter gratis.

Varmt välkomna!

Uppenbarelsen

Dagens predikan i dag på första söndagen efter Trettondagen kommer från Janåke Hansson. Du kan höra den live om du kommer till Klädesholmens kyrka klockan 11:00 eller Dyröns missionshus kl 15:15.

Den tid som nu är inne kallar vi för trettondedagstiden. Men det vanliga namnet internationellt är Epifania. Epifania betyder ”uppenbarelse”. Denna tid i kyrkoåret handlar om hur Guds härlighet uppenbaras i Kristus.

Den närmsta tiden kommer vi alltså att få höra om hur Gud på olika sätt i Kristus uppenbarar vem han är. Idag handlar det om Jesu dop.

Jesus dop. (Bibliska figurer i Björkekärrs kyrka. Foto Carina Etander Rimborg).

Jesus dop. (Bibliska figurer i Björkekärrs kyrka. Foto Carina Etander Rimborg).

Så frågan vi idag få ställa är. Vad är det som avslöjas med att Jesus döps av Johannes? En annan fråga som också väcks genom berättelsen om Jesu dop är. Hur hänger hans dop ihop med vårt dop?

Ett ord vi kan använda för att förstå varför Jesus vill döpas av Johannes är ”solidaritet”. Genom att göra det ”solidariserar” sig Gud med oss människor. Jesus behövde ju inte Johannes dop. Johannes döpte dem som ville göra bättring. De som kom var människor som ångrade att de med sina handlingar, tankar och ord sårat andra människor. Läser vi hela berättelsen om Johannes döparen så ser vi hur han vänder sig till människor som missbrukat sin maktställning, soldater som med våld tvingat till sig saker, tullindrivare som lurat till sig pengar. Men han vände sig också till alla dem som fått sina samveten väckta och som nu ville bättra sig och börja leva ett nytt bättre, kärleksfullare liv till sina medmänniskor.

Så kan man beskriva Johannes dop. Men ett sådant dop behövde inte Jesus. Han var ju sann Gud och sann människa. Han var fullkomlig Gud och fullkomlig människa. Ändå ber han om ett dop som var ämnat syndare.

Varför? Jo, Jesus solidariserar sig med oss människor. Men när det gäller honom så handlar det inte så där i allmänhet ett sätt att visa lite medkänsla på. Nej, Jesu solidaritet är hel och hållen. Han gör det så till den grad att han identifierar sig också med våra synder.

När Jesus föddes var det Gud som identifierade sig med vår mänskliga natur. Skaparen blev den människa han själv skapat. Bara det är så stort att det är omöjligt att fatta. Hur kan Gud bli människa? Men när Jesus döps tar Gud ytterligare ett steg i sin identifikation med oss. Han gör våra synder till sina.

Gud går steget vidare i sin kärlek till oss. Han byter plats med oss. När vi solidariserar oss med andra som vi känner medkänsla med går vi sällan så långt. Den som solidariserar sig med en fattig byter sällan plats med den fattige. Inte heller flyktingen eller krigsfången.

Men Jesus gör det som är mer än solidaritet, plåster på såren och uppmuntrande ord. Han gör sig till en av alla de syndare som stod på rad för att döpas av Johannes. Han gör sig till en sådan som mig, som dig som dagligen behöver be: ”Förlåt mig!”, ”Herre, förbarma dig!”

Redan vid Jesu dop avslöjas det som skall hända sedan. Med sin totala identifikation med oss människor som också infattar vår fallna natur, stiger han så långt ner han kan. Genom en sådan total identifikation med oss människor slår Jesus in på en väg som skulle leda honom till ett annat dop.

I Jordanfloden döps Jesus i vatten med bättringens dop. I slutet av sin tid på jorden blir han döpt med sitt blods dop. Båda dessa dop hänger ihop. Med sitt dop i vatten visar Jesus vad han slutgiltigt skall göra. Han skall ta konsekvenserna av sin totala identifikation med oss människor. Han skall också dö för att köpa oss fria från döden och ge oss tillbaka det liv vi skapades att leva.

Detta är vad som avslöjas då Jesus döps. Det är ”epifanian” med Jesu dop.

Vår andra fråga var. Hur hänger Jesu dop ihop med vårt? Kort svar på den frågan är; Om Kristus vid sitt dop tog vår plats får vi hans plats när vi döps. Det vi får vid vårt dop är att vi inför Gud får samma ställning som Jesus själv. Guds Son blir vår broder. Jesu Fader blir också vår Fader. Inte bara som av honom skapad. Vi hans jordiska barn blir också hans himmelska barn.

När vi döptes blev vi iklädda en vit dräkt. Den är en symbol för det dopet ger oss. Vi får del av Kristi rättfärdighet, som det heter på kyrkans språk.

Att få del av Kristi rättfärdighet betyder inte att nu är vi fullkomliga människor i den meningen att nu finns inga egoistiska tankar längre. Synden är borta. Vi orsaker inget ont mer. Nej, dopet gör oss inte fullkomliga i den meningen. Men i dopet tar vi syndare emot Kristi rättfärdighet.

Luther har ett uttryck för detta. (Nu kommer ”dagens Luther”. Jag hoppas det skall bli fler av ”dagens Luther” under reformationsåret) Om man säger det på latin så heter det Simula iustus et peccator. Det betyder som kristen är jag på samma gång både rättfärdig och syndare. Luther menar att människan här på jorden aldrig kan bli en icke-syndare. Nej, människan är syndare. I tankar, ord, handlingar och underlåtelser missar hon ständigt målet med att vara den människa Gud skapade henne att vara. Men genom dopet har hon blivit rättfärdiggjord i Kristus. Hon är gjord till ett med Kristus. Hon är rättfärdig men också fortfarande syndare.

Då kommer den klassiska invändningen. Om vi inget kan göra för att bli rättfärdiga inför Gud, utan det är bara Gud som kan. Då behöver vi inte ta så mycket ansvar för våra liv. Förlåtelsen kan vi ju ändå aldrig förtjäna. Men då Kristus redan har gjort allt för att den skall bli vår, då är den ju lätt att få.

På det svara Luther. Det är rätt att vi inget kan göra för att bli rättfärdiggjorda. Men att i dopet bli iklädd Kristi rättfärdighet får för konsekvenser med sig. Den helige Ande föder oss på nytt och ikläder oss Kristi rättfärdighet. Men nu fortsätter livet i dopet, ett liv där den helige Ande vill förvandla oss, vi som är Guds avbild så att vi kan bli Kristus allt mer lik. Denna förvandling kallas för helgelse. Helgelsen är en process som består av att den gamla människan i oss dagligen dör så att den nya människan kan mogna och växa till. Helgelsen är något som pågår hela livet och når först sitt slutmål i himmelen.

Så på vår vandring som döpta får vi för varje dag ta emot det Kristus har gett oss genom sin död och uppståndelse. Dagligen får vi vända oss mot honom så att vi kan få höra hur älskade vi är och att vi tillhör honom. Så får vi rättfärdiggjorda av Kristus leva med honom för att genom den helige Ande förvandlas till hans likhet. Vi får söka honom så att den helige Ande genom Ordet och nådemedlen (dopet, nattvarden och boten) kan förvandla oss.

Janåke Hansson
präst Rönnängs församling

Här hittar du söndagens texter>>

En röst från en tyst dag

Det är tyst i rummet. Man hör bara lite tassande steg från någon som rör sig från det ena rummet till det andra och ljudet av en kvinna som vänder blad och boken hon just läser. Anne-Marie dukar upp för middag på serveringsbordet. Katrin går omkring och ser till att alla har det bra, hon tänder en lampa för att ge lite extra belysning till kvinnan som sitter i fåtöljen och läser. I rummet utanför sitter en annan kvinna med fötterna i ett skönt och varmt fotbad. På nedervåningen förbereder sig Martina för att ta emot sin första gäst som ska få en taktil massage. Allt sker i tystnad, ingen pratar.

Vi är 15 kvinnor i olika åldrar som ska tillbringa en dag i tysthet tillsammans. Vi är på retreatdag.  Retreat är ett ord från engelskan som innebär att dra sig tillbaka i stillhet. Att tillbringa en tid, en dag som i idag eller en längre tid, i tystnad.

Katrin, Anne-Marie och Janåke har gemensamt planerat dagen så att vi som deltar ska kunna koppla av. I ett av rummen finns akvarellfärger och papper uppdukat om man vill måla. Det finns böcker att läsa eller bläddra i för den som så önskar. Vill man koppla av med ett skönt fotbad kan man göra det eller vill man bara sitta i stillheten i kyrkan så gör man det. Vill man, så kan man liksom jag, ta en promenad och njuta av stillheten i de närliggande omgivningarna eller på kyrkogården som ligger naturskönt alldeles bredvid kyrkan i en vacker dalgång.

Rönnäng. Foto Maria Eliasson

Rönnäng. Foto Maria Eliasson

Rönnäng. Foto Maria Eliasson

Rönnäng. Foto Maria Eliasson

Dagen börjar med en gemensam fika och därefter går Anne-Marie igenom hur dagen är upplagd. Vi presenterar oss med förnamn. Det är allt vi behöver veta om varandra. Var och en av oss har av olika skäl valt att tillbringa en dag i gemensam tystnad på retreat. En dag för reflektion och eftertanke. En dag då vi ges tid att tänka och meditera.

En avslappningsövning är en bra ingång för att ställa in hela kroppen på ett lugnare tempo. Katrin instruerar de av oss som vill delta i övningen. Senare är det några av oss som tar chansen att få taktil massage. Allt för att må bra och stanna upp en stund från vardagens olika åtaganden.

Innan vi äter middag samlas vi till en gemensam middagsbön i kyrkan. En enkel andakt där vi i text och bön får med oss några ord att tänka på i vår tystnad. Den goda middagen, bestående av fiskgratäng och potatismos, avnjuts i tystnad vi medan vi lyssnar till stilla musik.

Mobilen har varit avstängd under dagen men under promenaden fuskar jag lite och sätter på den för att kunna ta några foton på den fantastiska utsikten från det närbelägna berget.

Rönnäng. Foto Maria Eliasson

Rönnäng. Foto Maria Eliasson

På eftermiddagen samlas vi för en gemensam meditation i kyrkan. Janåke visar hur man sitter på ett bekvämt sätt för att kunna sitta stilla länge och inleder sedan en tyst meditation.

Rönnängs kyrka. Foto Maria Eliasson.

Rönnängs kyrka. Foto Maria Eliasson.

Dagen avslutas med en Taizegudstjänst i kyrkan. Gudstjänsten är öppen för alla i församlingen.

I Svenska kyrkan på Tjörn har det ordnats dagsretreater vid några tillfällen tidigare. Jag har deltagit i ett par gånger. Det är ett härligt sätt att tillbringa en dag, att få tid till sig själv och bara få vara. Ta chansen att själv prova på att tillbringa en dag i tystnad. Det kommer fler tillfällen. Håll dig uppdaterad på svenskakyrkan.se/tjorn.

Maria Eliasson

—————————————

Maria Eliasson är ordförande i församlingsrådet i Stenkyrka församling och aktiv i Skärhamns kyrka. Hon skriver här om sin erfarenhet av retreatdagen i Rönnängs församlingshem den 30 oktober.

Friheten i Kristus

Dagens predikan kommer från Janåke Hansson. Du kan höra honom live i Klädesholmens kyrka kl 9:30 eller på Kvarnbacken kl 14:30.

Friheten i Kristus 12:e söndagen efter Trefaldighet

Frihet Foto Vännäs Bjurholm pastorat.

Frihet Foto Vännäs Bjurholm pastorat.

Frihetens gåva och gränser handlar det om denna söndag. Finns något mer vi längtar efter än just frihet? Hur kämpar vi inte livet igenom för att vinna vår frihet och behålla den. Denna längtan efter frihet delar vi med allt skapat. Paulus talar i episteltexten om att hela skapelsen längtar efter befrielse från det som sätter gränser och hindra ett liv i frihet. Livets korthet är i sig ett hinder (se ex med kung Hiskia i GT-texten). Sjukdom hindrar också vår frihet. På så vis kan vi aldrig bli fria. Livets korthet, sjukdom, fattigdom, brister av olika slag hör alla till det tomhetens välde som Pauls talar som vi tillsammans med hela skapelsen längtar att befrias från.

Men trots tomhetens välde som hela tiden försöker begränsa vår frihet så är det ändå meningsfullt att tala om frihet. I rubriken för den här söndagen finns det ett litet ord som trots sin korthet kan hjälpa oss att tro på frihetens möjlighet trots allt. Det står ”Friheten i”. Ofta tror vi att friheten är frihet från det ena eller andra, från fattigdom, från sjukdom, från bundenhet till andra människor osv. Men nyckelordet till att finna vår frihet är inte ”från” något eller ”till” något idealtillstånd som vi målar upp utan friheten har vi mycket närmare än så. Vi har den ”i”.

Visst behöver vi frihet från mycket. Och vi har också blivit befriade från mycket som förtryckt oss. Vi lever i en demokrati. Individens rättigheter att utvecklas efter sina förutsättningar är ideal som står högt i våra demokratier, även om mycket ytterligare finns att önska. Men räcker det med en sådan frihet? Är vi så fria som vi tror? I en diktatur eller i ett väldigt auktoritärt sammanhang är det lätt att se vad som binder och åt vilket håll vi kan söka friheten. Men när vi lever i den ”friaste” av alla världar. När vi nästan få göra vad vi vill bara vi inte skadar andra, som det heter och ändå inte känner oss fria. Vad är det då som fattas oss?

Nej, friheten finner jag inte automatiskt då jag blivit befriad från det som binder. Friheten är istället något som kommer inifrån. Faktiskt kan jag äga den även då jag är bunden av yttre bojor. Den finns där, när jag är trygg med mig själv, i mig själv. Jag får den inte när jag sneglar på andra för att göra och tycka ungefär som alla andra gör. Nej, där finner vi inte friheten. Inte heller finner jag min frihet i det som är politiskt korrekta att tycka just i dag, för det skiftar. Den åsikt jag idag har min ”trygghet” i är i morgon en annan. Nej, friheten sitter djupare än i det yttre, i åsikter, i att spegla mig i andra.

Men allt för ofta söker vi vår frihet på ytan, trots att den tycks vara svår att finna där. Men behovet av frihet är ju så stort. Därför lockas jag så lätt av alla dem som säger, ”kom, här är den”. ”Sök den här. Unna dig det så bli du fri, skön och avslappnad.” Köp dig friheten är vår tids melodi. Visst är den som äger mycket fri att köpa både saker och upplevelser. Men frågan är, blir vi fria genom att ha och samla på upplevelser? Nej, är det inte snarare så att friheten är något som är bortom detta att ha och äga, något som kommer före upplevelserna. Friheten är inte att söka sig till något där borta som sägs ge mig frihet och oberoende.

I bokstavenFriheten är ”i”. Jag finner den snarare i mig själv än långt borta. För den finns i, i mig själv. Då jag får vara mig själv då närmar jag mig den. Den finns i mina relationer och när jag tillåter mig vara i dem. När jag verkligen lever i dem. Inte ser den andre som medel, utan då jag verkligen delar den andres liv, lever i mina relationer. Har ni förresten tänkt på att när vi talar om våra djupaste relationer så använder vi ordet ”i”. Vi lever ”i äktenskap”, ”i en familj” och ”i en församlingsgemenskap” (det säger ju en del vad en församling är ämnad att vara). Friheten finner vi ”i”. Det är det som det lilla ordet ”i” vill hjälpa oss att se.

Men nu har vi ett ord till i rubriken – Kristus. ”Friheten i Kristus”, står det. Varför Kristus? Räcker det inte med det vi redan sagt? Nej, för det är bara i honom som jag kan bli mig själv, komma till ro med mig själv, vara mig själv, utan att behöva förställa mig. ”I Kristus” börjar vägen till mitt sanna jag. För han som är sann Gud, blev sann människa för att du och jag skall kunna bli sådan han är. I Kristus går vi fria mot vår frihet.

I gemenskapen med honom tar han sig an mig sådan jag är, för mig till de källor där jag kan komma till ro.

”I Kristus” öppnas mina öron så att jag kan höra de andra, de som jag lever i relation till. I Kristus löses min tunga så att jag våga tala, tala orden om honom, tala hans ord, till mig själv, till andra, tala hans ord som befriar.  I Kristus är vi fria.

Vägen till vår frihet och hela skapelsens frihet går genom Kristus. I honom kan vi finna vägen till det vi alla söker och längtar efter.

O döm oss, Herre, frisäg oss i domen.
I din förlåtelse vår frihet är.
Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar
Bland alla mänskor, folk och raser här.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

Sv ps 289:4

Janåke Hansson
Präst Svenska kyrkan Tjörn

Här kan du läsa alla texterna för 12 söndagen efter Trefaldighet>>

Var går gränsen för förlåtelsen?

I dag kommer predikan från Janåke Hansson. Dagens överskrift är ”Nådens gåvor” och texterna för dagen hittar du längst ner i blogginlägget. Vill du höra Janåke live i dag kan du göra det i Klädesholmens kyrka kl 9:30, på Dyrön kl 15:15 eller i Rönnängs kyrka kl 19:00.

I folkskaran, som samlats kring henne, såg hon en man tränga sig fram mot henne. Nyss hade hon berättat om sina erfarenheter av Tysklans ockupation av Holland under andra världskriget. Om hur hon tillsammans med sin familj gömt judiska flyktingar i sitt hem i södra Holland och hur de blev upptäckta och hamnade i koncentrationsläger. Hon hade överlevt men hennes far och syster hade dött.

Nu såg hon en man hon kände igen från kocentrationslägret tränga sig fram mot henne. Det var en av vakterna som hon lärt känna som cynisk och grym. I den stunden ville hon helst fly därifrån. Men det var försent. Hon såg hans leende ansikte och framsträckta hand. Skulle hon fatta den och möta hans blick eller lämna platsen? Skulle hon klara det? Efter en viss tvekan gör hon det. Hon sträcker också fram sin hand.
(Fritt efter Corrie ten Booms berättelse)

Corrie ten Boom

Corrie ten Boom

Idag handlar det om att förlåta och om Kristi kyrka som den gemenskap som alldeles speciellt har uppdraget att vara ett försoningens tecken och en försongens plats i världen. Corrie ten Boom var kristen och det var hennes tro på Kristus som gav henne kraft, trots alla motstridiga känslor, att ta emot den f d lägervaktens utsträckta hand. Hur kunde hon förlåta och hur kan kyrkan förverkliga sin kallelse i en värld där så mycket strider finns också innanför hennes egna väggar? Det är frågan vi får ställa oss.

Låt oss se till våra möjligheter att leva upp till vår kallelse som det beskrivs för oss idag.

När aposteln, i Romarbrevet (som är dagens episteltext), beskriver den kristna församlingen gör han det med bilden av en kropp. I kroppen är alla lemmarna med sina olika uppgifter till för varandra. En kropp får inte vara i strid med sig själv utan den måste vara en enhet i sin mångfald. Så skall det också vara i kyrkan, säger aposteln. Jag tjänar kroppen/kyrkan med mina gåvor. Jag blir betjänad av mina ”medlemmar” med deras gåvor. Varje del kommer till sin rätt i helheten och kyrkans enhet synliggörs. Så kan kyrkan bli det hon ämnad att vara i världen, ett försoningens tecken som väcker tro på Kristus (Johannes 17:18-23).

För att vara ett försoningens tecken och en försoningens plats i världen är det viktigt att kyrkan har sin grund i Kristus och det han gjort för oss. Vårt förhållande till varandra och vår förmåga att förlåta varandra har ett ofrånkomligt samband med vårt förhållande till Gud.

Det vi för det första måste vara på det klara med är att Jesus har klarat upp vårt förhållande till Gud vår Fader. Gud som är helig och som har kallat oss att vara heliga har inte vänt oss ryggen. Trots allas vår del i världens bortvändhet från Gud är inte hans blick bortvänd från oss. I sin barmhärtighet sände han sin Son till oss och han klarade upp vårt förhållande till Gud Fader på korset då han försonade oss med Gud. Vi är förlåtna. Genom det Kristus gjort för oss är Guds avbild i oss återställd! Sådan är den kristnes ”status” inför Gud.

Korset och Jesus. Foto: Bibelskolan.com

Korset och Jesus. Foto: Bibelskolan.com

Detta är försoningens vertikala dimension. Men så har vi den horisontella dimensionen. Vi är försonade med Gud till att leva i försonlighet med varandra. Om den undervisar Jesus sina lärjungar idag. Tre saker säger han då.

Det första Jesus säger kan till synes motsäga det han senare säger. För innan han talar om en förlåtelse utan gräns så säger han att ibland måste vi låta bli att förlåta. Han säger t o m att de i kyrkan som är anförtrodda uppgiften att på hans uppdrag tillsäga förlåtelsen (biskopen och prästen) kan binda någon i hans synd. Men detta skall bara göras när någon inte vill kännas vid sin skuld utan fortsätter att handla orätt. Nåden är inte billig i dess vertikala dimension. Den kostade Jesus hans liv. När den då skall förverkligas i sin horisontella dimension kan vi inte tvinga på förlåtelsen på den som inte vill ta emot den.

Men även om det är så skall vi inte ge upp. Det är det andra som Jesus säger till oss. När hinder finns för att leva försonade med varandra. Då människor fortsätter i sitt orätta handlande och vi glider från varandra i oförsonligheter. Då vi är långt från den enhet Jesus bad om skulle råda i hans kyrka. Då får vi be. Om ni bara är två eller tre som är överens om att be om kraft till att förlåta, uthållighet i att söka enhet, så finns det hopp, säger Jesus. Ni skall få det ni ber om av min himmelske Fader, säger han. För när vi ber så, ber vi med honom.

Men finns det ändå inte ens gräns för hur länge vi kan be och hoppas? Hur många skall vi behöva säga; ”Du är förlåten”? Petrus som är jordnära och praktisk för ner Jesu resonemang på ett konkret plan med en fråga. Hur fungera det? undrar han? ”Om någon gör orätt mot mig gång på gång. Räcker det med att förlåta honom sju gånger och sedan sätta stopp?” Det kan vi också undra. Var går gränsen för förlåtelsen? Vi får vara tacksamma för Petrus fråga. För den ger oss möjlighet att lära oss himmelens matematik. Vilket svar ger då Jesus oss? ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

Kanske blev Petrus först konfunderad över det svar han fick. ”Finns det ändå en gräns? Visserligen mycket längre bort än jag satte den. Inte sju gånger utan sjuttiosju.” Men sen förstår Petrus. Det antal gånger Jesus säger vi skall förlåta den som gör mig orätt är en symbol för ett oändligt antal gånger. Själva sättet som Petrus tänkte på var felaktigt. Det Jesus underkänner är själva räknandet. För det vill Jesus ha sagt. Då vi ber om kraft att förlåta, om försoning och enhet, då ber vi verkligen i hans namn. Då får vi inte heller då det kommer till kritan, även om det skulle kosta i egen prestige, sätta en gräns för förlåtelsen. Bland er är det himmelens matematik som skall gälla, säger Jesus till Petrus.

Det är kyrkans uppdrag att låta det som gäller i den vertikala dimensionen, alltså i vårt förhållande till Gud, också få gälla i den horisontella dimension, det vill säga i vårt förhållande till varandra. Och är det inte det vi ber om i Herrens bön? Att himmelens vilja skall ske också på jorden. ”Låt din vilja ske på jorden så som i himlen” och så lägger vi till ”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”

Det hänger ihop vårt förhållande till varandra och Gud. Men korset ritas alltid först med dess vertikala linje. Guds förlåtelse kommer först. Men för att det skall bli ett kors, tecknet för försoningen, behövs också den horisontella linjen. Därför ber vi om hjälp att förlåta varandra inte sju gånger, utan sjuttiosju gånger.

Janåke Hansson
präst Svenska kyrkan Tjörn

10 söndagen ef Nådens gåvor

2 Mos 19:3-8

Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: ”Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: [4] Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. [5] Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – [6] och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk.”

[7] När Mose kom tillbaka kallade han samman folkets äldste och förelade dem det som Herren hade befallt honom att säga. [8] Folket svarade med en mun: ”Allt vad Herren har sagt vill vi göra.” Och Mose gick tillbaka till Herren med folkets svar.

Rom 12:3-8

I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom. [4] Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, [5] så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. [6] Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, [7] tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, [8] tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.

Matt 18:18-22

Jesus sade: ” Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. [19] Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. [20] Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” [21] Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” [22] Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

 Bibelfrågan ”Sjuttiosju eller sjuttio gånger sju?>>

 

 

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen…”

Predikan i dag kommer från Janåke Hansson. Du kan också höra den live om du kommer till Rönnängs kyrka kl 11.00 (då det också är vernissage efter gudstjänsten i Rönnängs församlingshem med Sara Hanssons verk) eller Klädesholmen kl 17.00.

4 sönd e trefaldighet Att inte döma

Texterna är hämtade från Sakarja 7:8-10, Rom. 14:11-14,

Joh. 8:1-11

Jesus gick till Olivberget. 2 Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. 3 De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom 4 och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. 5 I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” 6 Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. 7 När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” 8 Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. 9 När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. 10 Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” 11 Hon svarade: ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”]

 

...skriver i sanden...

…ritade på marken med fingret…

Predikan

I Jesu samtid fanns det människor som på olika sätt försökte komma åt Jesus. Varför de vill klämma åt honom står inte alltid klart och entydigt för oss. Men man var överens om att han skulle tystas. Det var inte lämpligt att hans röst hördes i det offentliga rummet. Han var helt enkelt alltför obekväm. Man tyckte att han umgicks med fel sorters människor. Många tålde inte heller det han sa. Avslöjade kunde man inte förneka sanningen i det han uttryckte men samtidigt var det sådant man inte ville höra. Men den främsta anklagelsepunkten handlade om hans anspråk. Det var ju också för det som han slutligen blev fälld. När han efter att blivit gripen och under det förhör som följde erkände att han ansåg sig för att vara Guds Son, då behövde man inte tveka längre. Nu hade man skäl nog för att döma honom till döden.

Men när vi idag möter Jesus i templet har hans kritiker inte kommit så långt att de kunde få honom fälld. Fortfarande visste man inte hur man skulle komma år honom. Men denna dag hade de fått en chans de inte kunde missa. Lägligt nog hade de på bar gärning lyckats ertappa en kvinna när hon begick äktenskapsbrott. Ett brott som kunde leda till att man blev dömd med lagens strängaste straff. Nu kom man med henne till Jesus. Nu skulle man testa Jesus.

Mose lag sa att hon skulle bestraffas med stening. Men hur tänkte Jesus? Skulle Jesus förneka det och fria kvinnan? Ja, då skulle han åsidosätta att rättvisa skipades och förneka den lag Gud gett Mose och Israels folk. Men om Jesus skulle döma henne, då skulle han sätta barmhärtigheten på undantag och förneka det budskap han förkunnade.

Oavsett vilket svar Jesus skulle ge dem så hade de honom i fällan. Trodde de. Svarade han: ”stena henne” då förnekade han barmhärtigheten. Svarade han istället: ”fria henne” då skulle han sätta sig upp mot Guds lag.

Nu är vi inte så olika hur människor var då. Också vi kan tycka att Jesus är obekväm. För att inte behöva lyssna på honom sätter vi in honom i ett fack.

De två vanligaste falska bilderna av Jesus, som vi människor kan ha har varit ungefär de samma genom tiderna. Så kan vi tänka, han är domaren som alltid har något att anklaga oss för, den som vi aldrig riktigt duger inför. Den bilden kan vi också utnyttja genom att åberopa Jesu auktoritet då vi vill få andra människor dit vi vill. Så styr vi andra genom att ge dem dåligt samvete. Den andra falska bilden är ”snäll Jesus”. En Jesus som vi aldrig kommer riktigt in på livet för det enda vi hör är att han älskar oss.

Nu är det sant att han älskar oss. Det visar han också i mötet med kvinnan som man släpat in i templet. Han visar det också när han avslöjar hennes anklagare och låter dem förstår att de sitter i samma båt som kvinnan och att i likhet med kvinnan var i behov av hans kärlek.

Men låt oss se hur Jesus visar vad sann kärlek är. Jesus menar att vi måste hålla ihop Guds helighet och barmhärtighet. När Gud älskar oss så gör han det utifrån sin helighet och sin barmhärtighet. Därför urskuldar Jesus inte kvinnan. Hon har syndat. Men Gud är inte bara helig i bemärkelsen att han vill att vi, hans avbild, skall vara heliga liksom han är helig. Gud är också barmhärtig och denna barmhärtighet är vi alla beroende av. För att kunna leva upp till vår kallelse att vara heliga liksom Gud är helig behöver vi hans barmhärtighet.

För att få kvinnans anklagare att förstå att de satt i samma båt som henne blir Jesu svar ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne”. Resultatet blir att de släpper sina stenar. De som var äldst gjorde det först. Åren hade gett dem insikter. Men till slut hade alla släppt sin stenar och tysta gått därifrån. Ingen kunde säga att han var utan synd.

Så står kvinnan ensam kvar inför Jesus. Nu är allt ställt på sin spets. Kvinnan står inför den ende som hade rätt att kasta ”den första stenen”. Som Guds Son, som Gud själv, finns i honom ingen synd. Men inte heller Jesus dömer henne.

Kvinnans anklagare kunde inte döma henne för då hade de dömt sig själva också. Han som kunde gjort det gör det inte heller men av helt andra skäl. Hans barmhärtighet hindrade honom.

Inte långt efter denna händelse ställde sig Jesus själv på kvinnans plats. Men också på hennes anklagares plats. De som kom till insikt och släppte sina stenar. Som också kunnat få höra om Guds barmhärtighet om de stannat kvar. På korset tog Jesus deras plats, ja, allas vår plats också din och min. Han tog vår plats för att Guds barmhärtighet skulle kunna upprätta oss och befria oss från vår skuld.

Men Jesus sa något mer till kvinnan. Han sa inte bara: ”Inte heller jag dömer dig” Han sa också: ”Gå nu, och synda inte mer.”

Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.

Sv psalm 217:4

 

Janåke Hansson
präst Rönnängs församling