Jun 16

Frälsarkransen goes Sydafrika

Två medarbetare från Härnösands stift, Maria Wålsten och Åsa Sjöberg, diakon i Härnösands domkyrkoförsamling har gjort en resa till vårt vänstift för att introducera frälsarkransen. Marias berättelse om resan kan du läsa här.

Apr 12

Reseminne från Rut

Det finns många reseminnen från denna fantastiska resa, men det jag fick uppleva och se i Steinkopf finns fortfarande kvar på näthinnan (för mina foton är utsuddade).Den fantastiska sången som mötte oss när vi kom fram efter 60 mil i buss. Hembesöket hos vår familj i Steinkopf, jag var med besökte Doreen och hennes familj, bestående av hennes sjuke make och dottern med två barn (5 år resp 9 månader). Dottern var arbetslös för tillfället, men behövdes hemma för at ta hand om barnen.
Doreen jobbade som sjuksköterska på äldreboendet som fanns i Steinkopf. De var så glada och lyckliga över att de hade betalt huset,så de utgifter de hade var elräkningingen per månad. Den gästfrihet man möttes av bland människorna i församlingen .Den 3 timmar långa fantastiska högmässan (invigningen) av kyrkan i Steinkopf på söndagen var en fantastisk upplevelse med musik och sång.Och förstås myggen och värmen får vi inte glömma. 
Safarin var för mig helt fantastiskt med de BIG FIVE. Vi var ute på savannen i 3 timmar,helt ofattbart och mycket trevlig och snygg guide.
Med vänliga hälsningar
Rut Persson

Apr 5

Afrikas verkliga storlek

När vi satt på planet hem från Sydafrika slog det mig hur stort Afrika är. Efter att ha sovit en natt på planet hade vi ”bara” passerat Afrika och hade hela Europa kvar att korsa innan vi var hemma.  Det tänker man inte på när man ser kartor. Jag tror bestämt att Afrika måste vara förminskad på världskartor. Visste du att Afrika är större än USA, Kina, Japan och Europa tillsammans?  (klicka på bilden för att se den i större format)

Mar 24

Sjukvården i Sydafrika

Tisdagen 8 mars fick jag en akut bronkit. Det vill säga andningssvårigheter. Jag fick inte ut luften jag andats in. Fick med hjälp av vår underbare chaufför Raylin hjälp till en privatpraktiserande läkare. Där fick jag inhalera, men det hjälpte inte. Han uppmanade oss att uppsöka sjukhus.

Resan gick till ett privat sjukhus. De hade mycket att göra och kostnaden var 15 000 rand (ungefär 15 000 svenska kronor) för ett besök, ett vårddygn. Då åkte vi till ett Goverment Hospital (allmänt sjukhus.) Ruth följde med som moraliskt stöd. Vi blev hänvisade till några stolar inne på medicinakuten. De satte på mig en syrgasmask på full speed. Försökte att ta av mig den, men då var de där och såg arg på mig, så jag fogade mig snabbt.

Allt var slitet. En enorm hierarki rådde. Tre läkare jobbade febrilt. Vakter kom och höll ordning på anhöriga vilket resulterade i att Rut blev utskickad till ett annat väntrum. Vi kom dit vid 17.30-tiden. Patienter strömmade till och eftersom jag var minst sjuk hamnade jag hela tiden sist. Efter cirka 1,5 timme kom det en man som tog tempen och blodtryck. Jag hann iaktta en hel del. Bårarna som fanns där var mycket slitna. Skruvar och muttrar lossnade. Akutrummet var ett jättestort rum med en kort vägg emellan. Där fick plats med 20-25 bårar. Ett tvättfat mitt i rummet. Bårarna kunde avskiljas med skynken, där det fanns något. De såg inte så rena ut. De flesta av patienterna var färgade. Allt från cirka 14 år upp till 100 år. Alla var blandade, det fanns ingen speciell barnavdelning.

Sent om sider fick jag också en bår och blev inklämd i raden av de andra. Fick efter lite övertalning inhalera två gånger, men blev inte bättre. Toaletter fanns långt bort i en annan korridor, och de var inte rena, men nöden har ingen lag.

Mitt emot mig låg en man med stroke. Hans bår var så sned och ranglig, så när han rörde sig så vickade den och mannen rullade ut på golvet. Då bytte de ut båren. Många av personalen kom och tittade, men det var bara två av dem som fick lyfta upp den stackars mannen.

Vid 23.15 var jag less. Räknade snabbt ut att detta skulle ta hela natten och det orkade jag inte med. Sms:ade till Jan som tog med sig Raylin och hämtade mig. Jag var rätt skakig efter inhalationerna, så de var tvungna att komma in på avdelningen för att hämta mig. Vi tog mina papper och smet ut. Ingen brydde sig. Bara vakten och då sa vi att det var klart. Raylin körde oss till ett annat privat sjukhus där jag blev omhändertagen omgående.

Ny inhalation. Ännu mera skakis. Sen fick jag antibiotika och en stor dos kortison intravenöst. Efter en timme så var jag bättre och då fick jag på nåder fara hem med tabletter i min hand, och löfte om att återkomma om jag blev sämre.

Där var rent och snyggt. Personalen var trevliga och mycket tillmötesgående. Jag blev inte lämnad ensam utan de verkligen brydde sig. Rena toaletter. Det privatsjukhuset var inte så dyrt heller. Vid 01-tiden lämnade vi sjukhuset. Jag var helt slut, men många erfarenheter rikare. Jag blev sämre igen på torsdagen men fick då hjälp av den första läkaren vi besökte.

Konstaterar bara att vår svenska sjukvård är det inget fel på. Den är väldigt bra. I Sydafrika gäller regeln: Bra sjukvård kostar pengar, ur egen ficka!

Träffade en kvinna senare och berättade om mina erfarenheter. Hon berättade att hon aldrig skulle besöka ett allmänt sjukhus. Hon sparade så hon alltid hade pengar till eventuell akut sjukvård hos privata läkare och sjukhus. Jag förstår henne fullständigt.

Med vänlig hälsning och nu snart frisk Ing-Marie

Mar 23

Andra resan till Sydafrika

För mig var det inte första resan till Cape Orangestiftet i Sydafrika, vilket det var för de flesta andra i gruppen. År 1996 deltog jag i en liknande stiftsresa. Min största önskan efter den var, att jag skulle få åka tillbaks efter några år. Nu har 15 år gått sedan dess. Jag är så glad, att jag fick återvända.

1996 präglades av det första fria valet, som hade ägt rum två år tidigare. Man hade börjat byta ut de vita tjänstemännen mot färgade och svarta och allt fungerade inte bra!

Innan valet var invånarna tvungna att registrera sig. Pastor Rick Damon, som jag hade förmånen att få tillbringa påsken 1996 hos i Keimos nära gränsen till Namibia, var en av registratorerna. Han berättade, att han fick köra många mil till byar långt ute i ödemarken. Det var inte lätt att förklara, vad registreringen och sedan valet innebar, för de människor, som inte hade så god kontakt med civilisationen. Ibland fick han åka tillbaks till samma by flera gånger innan han fick människornas underskrifter eller fingeravtryck.

Pastor Rick var en mycket fascinerande person, som tog oss med på diverse upptåg. Under dagarna i Steinkopf fick jag tillfälle att hälsa till honom genom pastor Dewee, som tjänstgör i Keimos och Steinkopf och flera andra församlingar. Han berättade, att pastor Rick är väldigt sjuk och numera bor i Bloemfontein.

Något, som grep mig starkt, var besöket på iThemaba Labantu och dess hospice för Aidssjuka. Det blev inte precis som jag tänkt mig. När vi kom in i den ljusa korridoren, sjöng vi först en sång på svenska. Sedan ställde personalen upp sig och sjöng en afrikansk sång för oss. Det var en riktig afrikansk sång med många olika stämmor och riktigt gung i sången.

Vi gick in i ett rum med två sjuka män. De såg ut att vara i trettioårsåldern. Vi hälsade på dem och pratade litet med dem. De såg svaga ut men glädjen i deras ögon kunde man inte ta miste på. De var så glada för att vi besökte dem!

I nästa rum låg tre kvinnor. Vid en av sängarna satt en mamma. Hon berättade, att dottern, som var 29 år, hade två barn. Själv hade mamman 6 barn, men hon gav sig tid att sitta hos sin dotter i timmar. Alla tre kvinnor såg väldigt fräscha ut och de pratade gärna med oss. En av dem uttryckte att, nu när vi hade besökt henne, så skulle hon besöka oss i Sverige! Det var med glädje, som jag lämnade sjukhuset. Det fanns hopp för de sjuka. Tänk, om jag skulle kunna göra något för dem!

Sista dagen i Kapstaden besökte jag tillsammans med fyra andra ur gruppen högmässan i S:t Peters-Ravensmead Lutherska kyrka. Vi kom dit redan en timme innan gudstjänstens början. Gårdsplanen utanför kyrkan började fyllas av söndagsskolebarn och konfirmander. Där kom de två försiktiga systrarna i tyllklänningar och silversandaler, den lille spelevinken med den nyfikna uppsynen, storebrodern, som försökte hålla ordning på sin lillebror, ja, man kände igen de olika typerna (efter 40 år som lärare). Det som skilde dem från svenska barn var, att de sprang omkring och lekte fritt utan att bry sig om, att vi såg på. De var helt fria och glada. Ögonen lyste på dem. Det var en glädje att titta på dem.

Det finns många minnen att berätta om. Ju mer man tänker på dagarna där nere, desto mer kommer man ihåg. Det skulle kunna bli en lång berättelse.

Några reflektioner när jag jämför 1996 med 2011 är att bilarna har blivit bättre, flera kåkstäder har bytts ut mot permanenta hus, levnadsstandarden verkar ha ökat för den stora massan, men de fattiga är fortfarande fattiga och de rika kanske rikare. En sak är densamma: glädjen, som vi har fått uppleva i mötet med människorna.

 Ulla Thorsell Östlund

Mar 21

Frälsarkransen

-Varför har alla likadana armband? Är det något särskilt svenskt?
Vad betyder det? Jaså, ett böneband, men hur då?

Ja frågorna var många när vi kom till det lilla samhället Steinkopf i västra Sydafrika inte långt från den namibiska gränsen. Att vi alla 25 deltagare från Sverige bar samma armband var något som våra afrikanska vänner hade uppmärksammat. När de sedan förstod att detta pärlband hade något med vår tro och vår bön att göra så ville alla veta mer.

Gudspärlan, doppärlan och alla andra pärlorna hade följt oss under vår resa till Sydafrika. Det började förstås redan hemma i Härnösand under utbildningen inför resan. Och vid våra aftonböner och morgonböner under resan har vi använt oss av Frälsarkransen. För några i gruppen var dessa bönebandet en ny bekantskap, medan andra har använt sig av pärbandet i sin egen bön eller i församlingsarbetet därhemma.
Innan vi åkte till Sydafrika pratade vi om vad vi kunde ta med oss för småpresenter, och några föreslog bönebandet. Men inte visste vi då att vi skulle få dela ut alla vi hade med oss, och vi hade säkert kunna dela ut ännu fler.

Församlingsmedlemmarna i Steinkopf ville veta mer, och sista kvällen där gavs en möjlighet att berätta om detta fantastiska hjälpmedel. Kvällen var sen men alla lyssnade andäktigt och ville bara veta mer.
-Tänk att vi lutheraner också kan få använda oss av ett böneband, var det många som sade.
Ungdomarna lyssnade och när kvällen var slut ville de alla få var sitt böneband. Tyvärr var alla redan utdelade, men vi lovade att skicka ner några extra tillsammans med böcker som de kunde använda på ungdomssamlingar.

Tänk att vi med Frälsarkransens pärlor som utgångspunkt på ett konkret och tydlig sätt får höra om Guds kärlek, varje människas värde, dopets gåva, Jesu kärlek! Och för oss nordbor, att hålla om ökenpärlan mitt i ett landskap som är öken, det kändes speciellt.
Tack Martin Lönnebo för att du gett oss detta böneband.

När vi åkte hem kände vi att vi fått nya vänner, och att vi fått lära känna vår systerkyrka lite mer,men att vi även har fått lämna efter oss många böneband. De kommer säkert att användas flitigt av våra nya vänner.

Och om några veckor (28/4-8/5) åker jag och stiftspedagogen Maria Wålsten tillbaka Sydafrika för att ge ett par workshops om Frälsarkransen. Då hoppas vi få dela detta böne-hjälpmedel med ännu fler. Vi ber att det skall bli till välsignelse även i vårt vänstift i Sydafrika.

Vi återkommer med rapporter från vår nästa resa, be gärna för oss och vårt uppdrag.

Åsa Sjöberg
diakon
Härnösands domkyrkoförsamling

Mar 18

Snödjup

Jag lovade att ta en före och efterbild på snödjupet i Härnösand. Snön har faktiskt sjunkigt undan en hel del under vår resa. Se själva.

Före-bilden hittar du här

Mar 18

Prosten David Dinale säger adjö

David Dinale tillsammans med sin son och Chris Hendricks

Strax före vår avfärd till Sverige fick vi ett avskedstal av prosten David Dinale. Här kommer det i sin helhet:
Dear brothers and sisters from our partner Diocese of Harnosand. It is with great pleasure that we can today assemble in this manner and bid farewell to each other. Last year when Jan started communicating with me on this visit, it seemed as if it was going to be long before you come to us. And today we don’t speak of your visit to South Africa, but your leaving from South Africa.

When I welcomed you here on the day of your arrival, I told you that you will be fascinated by the beauty of this part of our country called western Cape, but also warned you about some unfortunate experiences that you might be exposed to, such as criminal activities, but I am glad that you were never victims of such. You came here, and we sent you back home and your families back home will see that we took care of you.

Take our greetings to all the people of your congregations and let us keep this partnership candle burning.

I hope you will agree with me when I say that we were successful with our programme with you, especially the study ones at the schools, with our candidates for ordination and with all the pastors of the Circuit. You have seen one project in which we are involved, iThemba labantu and I believe you have seen how involved we are in uplifting our impoverished communities.

I wish you a safe journey home and may God of peace bless and keep you.
Dean David Dinale

Här är en översättning på svenska:
Kära bröder och systrar från vårt vänstift Härnösands stift. Det är med stor glädje som vi idag samlas och tar farväl av varandra. Förra året när Jan började kommunicera med mig om detta besök, kändes det som om det skulle dröja länge innan ni skulle komma till oss. Och idag talar vi inte om ert kommande besök utan er avfärd från Sydafrika.

När jag välkomnade er här på ankomstdagen, jag sa att ni kommer att fascineras av skönheten i denna del av vårt land, som kallas Western Cape, men varnade er också för några olyckliga erfarenheter som ni kunde utsättas för, såsom brottslig verksamhet, men jag är glad att ni aldrig varit offer för sådana. Ni kom hit, och vi skickar hem er välbehållna. Era familjer kommer att se att vi tog hand om er.

Ta med våra hälsningar till alla människor i era församlingar och låt oss hålla partnerskapets ljus brinnande.

Jag hoppas att ni håller med mig när jag säger att programmet under resan varit framgångsrik, speciellt studiebesöket i skolorna, med våra prästkandidater och mötet med prästerna i stiftet. Ni har sett ett projekt där vi är inblandade, iThemba labantu och jag tror att ni har sett hur engagerade vi är i att lyfta upp de fattiga i vårt samhälle.

Jag önskar er en säker resa hem och att fridens Gud välsignar och bevarar er.
David Dinale, kontraktsprost

Mar 16

Hemma igen

Nu är stiftsresan slut och vi är hemma i Sverige igen. Vi kom hem i måndags kväll och har hunnit sova två nätter i egna sängar vilket har varit mycket välgörande. Som resans ledare måste jag säga att jag är mycket glad och tacksam över resan. Allt har gått bra utom att jag och några till varit lite krassliga. Programmet har funkat, inga missöden har skett, inga väskor har kommit bort. Gruppen har fungerat som en enda storfamilj och alla har varit otroligt öppna och engagerade i det vi gjort och upplevt. Jag tror att vi nu kommer att få mycket inspiration tillbaka till våra församlingar. Tack gode Gud!

Resans sista dagar var intensiva, även de. På fredag kväll bjöds vi helt överraskande till en fin måltid anordnad av Athlones församling, alltså församlingen som härbärgerar Lutheran Youth Centre där vi var förlagda. Kvällen gav oss fina tillfällen till samtal med engagerade kyrkorådsledamöter och frivilliga. Våra ungdomsrepresentanter gick sedan för att vara med på ungdomsgruppen och fick där höra hur de arbetade och hur de hade det.

På lördagen gjorde vi lite olika saker. Några åkte till Godahoppsudden, andra  träffade bekanta från förr och åkte linbanan upp till Taffelberget. En grupp åkte till en viltpark och fick se Afrikas vilda djur. De kom hem helt lyriska över att ha sett lejon, noshörningar, bufflar och elefanter helt nära, och även zebror, antiloper och giraffer. Den dagen som var en fritidsdag i vårt program gav förhoppningsvis det där lilla extra som man helst vill ha upplevt när man för en gångs skull reser till Afrika.

Vid middagen på kvällen tackade vi vår värd, kontraktsprosten David Dinale, och våra fantastiska bilförare Raylin, Johathan och Oscar samt våra duktiga kökstanter för all hjälp med att göra vår vistelse i Kapstaden så lyckad.

Därefter samlades hela gruppen och gjorde ett försök till att summera den två veckor långa resan. Det kändes nästan omöjligt. Så många intryck, så många överväldigande möten med människor och nya miljöer. Men vi tackade varandra och började se fram emot vår återträff i samband med Stiftets världsdag 21/5.

Söndagen grydde, vår avresedag. Vi delade upp oss i fem grupper och åkte till olika församlingar för att fira gudstjänst. Några av våra präster och diakoner predikade och framförde hälsningar.  En kort samling gjordes därefter hemma hos Jonathan som ville att vi skulle välsigna hans hem på hans och hustruns bröllopsdag.

Därefter vidtog operation packning och vägning. Och kl 17 åkte vi ut till flygplatsen, tog farväl av våra drivers och lämnade Sydafrika. Resan till London tog hela natten. De flesta av oss var så trötta att vi somnade ifrån våra filmer. Vi hade sett nog, så att säga. Och när vi landade på Arlanda vid tvåtiden i måndags, kunde vi konstatera att allt bagage var med, och att det var vårvinter ute.

Alla deltagare kommer gärna ut till församlingarna och berättar. Vänd er till mig så förmedlar jag kontakt. jan.sjoberg@svenskakyrkan.se

Tack Maria, vår webbredaktör ansvarat för vår reseblogg och även tagit ett par tusen bilder för stiftets räkning.

Äran åt Gud.
Jan

Mar 13

iThemba labantu

Vårt sista besöksmål i Sydafrika blev iThemba Labantu. I Svenska kyrkan brukar det vara känt som stället som tillverkar Aidsmärkena av pärlor som brukar säljas av kyrkan. iThemba labantu betyder hopp för människorna och är så mycket mer än tillverkning och försäljning av aidsmärken. För det första har de en sjukavdelning där de vårdar personer som har Aids i slutskedet av sjukdomen, men de behandlar även Hivsmittade med bromsmediciner.
Vi fick hälsa på dem som låg på sjukhuset just nu och det var väldigt berörande att se och prata med de sjuka personerna som låg där i sängarna. Man ville bara gråta hela tiden.
Centret har också ett soppkök som delar ut mat åt dem som ingen har i kåkstäderna runt om iThemba labantu. De gör utbildningsinsatser för att hjälpa människor att få sig ett bättre jobb och därmed ta sig från kåkstäderna. De undervisar bland annat i data, rörmokeri, hur man arbetar med solpaneler och bilmekning. Förutom allt detta har de också träningsmöjligheter som till exempel karate, fotboll och ett gym.  För att få iThemba labantu att gå runt gör de väskor, keramikmuggar och olika saker av pärlor som aidsmärkena, änglar och olika djur. En stor beställning gör att 20 kvinnor från kåkstäderna har arbete i tre månader.


iThemba labantu drivs just nu av en tysk man som heter Otto Kohlstock och han kom till Sydafrika för 26 år sedan för att arbeta som missionär, men har alltså de senaste åtta år sedan jobbat på centret.

Han hade många erfarenheter att berätta om sin tid som missionär, men den mest ögonöppnande erfarenheten var nog när han sa att han har lärt sig vad tro är i Sydafrika och att han trodde att han skulle missionera, men det visade sig att han blev mottagare av sydafrikanernas mission.