Vill du följa mig?

doveDet var en helt vanlig dag, Maria fixade med tvätten. Plötsligt kommer någon in i rummet.
-Tjena Maria, du skall föda ett barn.
Maria tittade på honom.
-För det första är jag 13 år och för det andra har jag inte haft sex, att föda barn är liksom helt utanför mina planer.
Han står kvar och tittar på Maria.
-Gud har sagt att du skall föda en son, och han skall heta Jesus.
-Och jag säger att du inte är klok, jag har planerat mitt liv och det inkluderar inte att föda barn nu. Först skall jag skaffa mig en karriär och sedan tänkte jag att jag skulle gifta mig. Så gå härifrån, jag har mycket att göra nu.
-Men…?
-Du hörde mig.

Tänk om det här varit början på julevangeliet – det hade samtidigt varit slutet på julevangeliet. Valet var hela tiden Marias. Hon kunde tacka ja till uppgiften – men också nej.

Vi pratar sällan om kvinnor i Bibeln. Bara 148 kvinnor omnämns med namn. Men kvinnor får möjlighet, gång på gång, att ändra historien.

Solen sken över landet. Noa var ute och arbetade. Hans fru Johanna, (har inget namn i Bibeln), satt och väntade vid matbordet. In kommer Noa.
-Har det hänt något roligt idag?
-Ja, det kan man väl säga… Gud talade till mig. Noa tittar ner i bordet när han säger det.
-Så vad sa han? Noa harklar sig och fäster blicken ännu hårdare i bordet.
-Vi skall bygga en båt.
-Nej vad kul, att fiska ifrån, eller är det för semestern?
-Nja, kanske inte riktigt så.
-Nähä?
–Ja, så båten måste vara ganska stor. Och – eh – byggas på ett berg. Och… Gud har… Det finns inget lätt sätt att säga det. Vi ska ta med två djur av alla sorter.
-Va?
-Ja….
-VA?
-Nu åker jag hem till min mor. Du kan ringa när du lugnat dig.

I Bibeln gick Johanna med på att bygga en båt i Stena Line-storlek, uppe på ett berg. Hennes vänner trodde nog hon var lika galen som Noa men hon trodde att Gud talat med Noa, och följde honom.

Även i Nya Testamentet lyfts kvinnor. Kvinnor kommer först till graven, får sprida budskapet om Jesus. En kvinna förstår vem Jesus är, smörjer honom med olja. En kvinna tvättar hans fötter, en bild av att vilja tjäna. En kvinna tar tag i tofsen på hans mantel för hon vet att hans krafter är stora.

Vi får alla en möjlighet att följa Jesus, oavsett vilka vi är och var vi kommer från. Jesus vill ha kontakt med oss. Bibeln är tydlig med att vi alla är viktiga. I Galaterbrevet står det ” Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Gud gör inte skillnad på oss. Oavsett vad vi identifierar oss som älskar Jesus oss precis som vi är. Du har möjlighet att följa honom, det är enkelt. En dag kommer frågan till dig.

Plötsligt hörs en röst i ditt inre som säger.
-Tjena! Vill du följa mig?
-…

Svaret är ditt, du får välja. Om du väljer att följa Jesus hoppas jag att du tar kontakt med någon kristen församling i din närhet så att du får gemenskap med andra kristna. Om du följt Jesus länge, säg ja igen och igen. Gud ger oss nya uppdrag hela tiden.

Guds frid!
/Daniel Jansson, präst

Tillit till det oförklarliga

horizon-768759_1920Det viktiga är att vi är människor som tror.

I Bibeln möter Jesus en man som kommer med sin son. Sonen verkar ha en allvarlig sjukdom, idag kanske den skulle diagnostiseras som autism eller grav utvecklingsstörning, men i texten talas om onda och orena andar. Världsbilden såg lite annorlunda ut då, och även om det fanns gott om kunskap om sjukdomar och botemedel så fanns också tanken på onda andar.

Pojken hade varit i detta tillstånd sedan han var liten. Troligen var hans föräldrar desperata eftersom inte bara sonen utan hela familjen led av att pojken var sjuk. Pappan berättar för Jesus att han försökt få lärjungarna att bota pojken men de kunde inte. Så frågar han Jesus om han kan. Jesus blir förvånad och lite ilska finns i rösten också. ”Om jag kan!” säger Jesus. Det doftar lite He-man om Jesus.

Idag har vi inte samma världsbild som de som skrev ner denna händelse. Men Gud möter oss i denna världen, inte i nån annan värld. Därför måste texter och berättelser som lyfts in i vår tid helt enkelt kläs i nya kläder. En verkligt äkta syn på Bibelns ord är att förstå dem i ljuset av det vi vet nu. Bibelns berättelser handlar om oss.

Vi får förstå att det som händer i texten och det Jesus försöker säga till oss ligger på ett djupare plan. På samma sätt som många sagor och berättelser vill ge oss mer än bara information. Genom att försöka förstå, tolka, så kan vi beröras på ett djupare plan.

Vi är bundna av tid och rum, vi ser födelse och död som de två yttre ramar inom vilka vi får leva våra liv. Men det gör inte Jesus. Gud är inte en människa – Gud är kärlek. Gud finns som luften vi andas. Gud kanske är just luften.

När pojken var botad och folket förmodligen började jubla och hylla Jesus så ber Jesus dem vara tysta och hålla händelsen hemlig. Jesus har alltså ett större uppdrag att utföra än att ”bara” fixa till en människas liv. Pojken blev frisk, men precis som när ett sjukvårdsteam planerar en väldigt komplicerad och svår operation finns det mer att göra, större uppgifter som väntar.

I fallet med pojken tror jag att Jesus menar att alla inklusive föräldrarna har fel fokus, de tror på fel sätt eller inte alls. Om pojken blir frisk eller inte är inte det viktiga i denna text. Det viktiga är att vi är människor som tror.

För att föra kampen mot det som faktiskt är ont och sjukt i vår tillvaro måste vi börja med att förstå att det är tron som är nyckeln till att livet kan bli helt igen. Att tro är att ha tillit till det oförklarliga, det som vi kallar Gud. Jag måste tro på att när min partner säger att hen älskar mig så är det så. Tro är mycket, mycket djupare än att veta. Tro är universell, det vill säga att skillnaden mellan människor går mellan dem som inte tror och dem som tror snarare än mellan olika religioner eller livshållningar.

Det viktiga är att vi är människor som tror.

Det finns ett hav som ingen ser
Det finns en grav där ingen dör
Det finns en sol som ej går ner
Det finns en strand i varje själ

________________
Larsa Rännar, präst

Gåvan vi bär

17204398_10154356430913837_102598690_nEn kvinna kommer fram till Jesus och häller ut en hel flaska dyrbar balsam över hans huvud. Så står det i Markusevangliet i en av texterna för andra söndagen i fastan. Några i omgivningen blir förargade och tycker att kvinnan slösar, hon borde ha sålt flaskan och gett pengarna till de fattiga istället.

Om vi bortser från det faktum, att alla som någon gång haft en tonårsdotter vet exakt vad slöseri med balsam är, så tror jag att vi alla kan känna igen oss i texten. Vi anstränger oss och gör vårt yttersta men det är alltid någon som säger ”Varför gjorde du så här? Kunde du inte ha gjort så här i stället?” Antingen får vi höra att vi ansträngt oss för mycket – överdrivit – eller ansträngt oss för lite, varit snåla helt enkelt. Eller varför inte bara helt enkelt gjort fel. Och antingen blir vi då arga och svarar kanske något snäsigt, eller så lommar vi kanske därifrån med svansen mellan benen. Kanske dröjer det då också ett litet tag, eller rentav en längre tid, innan vi försöker anstränga oss igen.

Men – och nu kommer det fina i kråksången – i texten får ”ifrågasättarna” en tillrättavisning av Jesus. ”Låt kvinnan vara! Varför gör ni henne ledsen”, säger han. Han tar emot hennes gåva, han säger inte att den är fel, för dyr eller för onödig. Han tar emot det hon vill ge, för han förstår att hon gjort sitt allra bästa. Jag tror att det är precis så Gud fungerar. Gud säger inte ”du ber fel”, ”du gör fel” eller ”du är fel” när vi kommer till Gud med vår uppriktiga gåva. Gud säger ”Tack för att du har ansträngt dig”. Ja, jag tror att det är precis så.

Gud vet att det inte alltid är så förjordat lätt att vara människa och kämpa med sin relation till Gud, kämpa med sin tro.  Gud tar emot oss, Gud tar emot vår tro och Gud tar emot vår kärlek. Vi behöver inte vara oroliga för att formulera oss fel eller bete oss fel i vår kontakt med Gud. Så länge vi gör vårt bästa och kommer till Gud i kärlek så tar Gud emot oss med öppna armar. För vi ska komma ihåg att den som söker Gud egentligen redan har hittat Gud. Redan i viljan att söka Gud finns Gud.

Krångligare än så behöver det inte vara. Om vi sedan kommer och överöser Gud med vår allra dyraste balsam från parfymaffären på Fina gatan eller om vi har köpt en tvåliters balsamflaska för 10 kronor på Billiga Varor– det spelar absolut ingen roll. Och är inte det alldeles fantastiskt? Jag tycker det!

Kjell Dellert, präst

Om Gud och godis

tih170305-Godis?
– Nej!
-Vill ha godis!
– Nej! Det är inte lördag idag!
– GODIS! GODIS!! GOOOOODIS!!!

Kampen är stenhård mellan barnet och föräldern och pågår för öppen ridå med oss andra som åskådare i butiken. De små godisbitarna är placerade just i ögonhöjd för barn och just där man är som tröttast och blodsockret är som lägst.

När en liten bebis för första gången anar denna makt: när jag ler mot min förälder får jag ett leende tillbaka, när jag gurglar får jag mamma eller pappa att prata, när jag skriker blir jag omfamnad eller matad – då börjar den intuitiva känslan att det går att styra och forma sin omgivning efter sin vilja.

Det är därför föräldrar så småningom måste säga emot och begränsa sitt barn. Forskaren Susan Hart berättare i en undersökning att föräldrar till barn i åldern 12–17 månader kom med ett förbud var 9e minut: ”Nej.” ”Nej!” ”Neeej. Du får inte…” Detta kräver en vilja av stål, både från föräldrar och barn.

Det gör ont att inse och lära sig att man inte kan bestämma allt, inte kan få allt, inte kan styra allt, att inte få godis direkt när man är så sugen.

Föräldrar har i alla tider gjort detta jättejobb. Utan denna begränsning är risken att vi fortsätter tro, även i vuxen ålder, att värden finns till endast för vår egen skull. Man kunde bli omnipotent och narcissistisk.

Föräldrarnas nej och begränsningar blir tillslut vårt eget nej och vi lär oss att detta att vara människa är att inte vara Gud.

Berättelserna om hur Jesus frestas finns med i tre av evangelierna. Markus konstaterar bara kort och gott att han prövades. Lukas och Matteus berättar om tre prövningar; obegränsad tillgång till föda, makten över all världens riken och rikedom och att kunna kasta sig skadeslös nerför en mur. Och det handlar om omedelbar behovstillfredsställelse, att få alla sina begär tillfredsställda och att vara osårbar, orädd – att vara odödlig.

Jesus avstår från det. Att vara människa bland människor innebär att han, som vi, får vänta, sträva och kämpa för att få saker, och ibland får vi dem alls. Han får, som vi, arbeta och vänta för att tillgodose sin längtan, fast många krafter lockar med snabba resultat. Livet levs utan säkerhet, även i ett samhälle där vi alla blivit något av trygghets- och säkerhetsnarkomaner.

Detta är att vara människa. Vi får lära oss det av våra oändligt tålmodiga föräldrar. Frestelsen är alltid att välja bort min mänsklighet, att tro att allt skall böjas efter min vilja, att greppa makten och forma världen efter mina behov, begär och min rädsla – och så lämna Gud. Och så tro mej själv vara en gud.

Och även Jesus måste fått lära sig detta, lära sig att vara människa av sina föräldrar, där på torget i Nasaret en vanlig dag.

– Dadel?
– Nej, Jesus.
– Vill ha dadel!
– Nej det får du på fredag kväll.
– DADEL! DADEL!! DAAAAAADEL!!!
– Nej Jesus….

Felix Egegren
präst

Kärlekens vägar

IMG_0910

Att vara kristen är det enklaste som finns. Ingen specialregel avgör din status.

Jag har glädjen att få jobba med och för unga i kyrkan, ungdomar som har olika uppdrag för andra människor. En del är gruppledare och andra har praktiska uppgifter i församlingen. På frågan om varför de vill engagera sig ideellt, så svarar de att det känns meningsfullt att hjälpa andra eller att de får bättre självförtroende, eller att de vill ge åt andra något som de själva fått.

Jesus ber att vi ska omvända oss. Vänd dig mot andra och tjäna dem. En förälder gör det naturligt till sina barn och barn till sina föräldrar, men att vilja hjälpa någon vi inte redan känner, eller vet att vi får något i retur från. Det är ett val vi gör. Gör valet, säger Jesus. – Oj plötsligt blir det stort och lite svårt. Men läs vidare så ska du se att det inte är en högre moral, som du ska ha, utan snarare bejaka det som är djupt mänskligt.

Vi söker, nästan alla, efter status. Status inför vänner och på arbete, skola eller andra platser. Det är en drivkraft som leder till utveckling. Så något gott finns i detta. Men jakten på status leder ofta till stress och till ett samhälle som inte ser människans värde.

För oss är det kolossala bygge som vi gör av status och samhällsklasser viktigt. Men det Jesus säger till sina lärjungar, som just diskuterat status med honom, är: så är det inte hos er. Vill du få en VD-post i Guds rike så ska du tjäna andra människor. Då är du främst.

Socialt sett så är det ett radikalt krav. Kanske menar Jesus att människor inte får räknas bort, för att de tillhör fel grupp. De bör räknas in, för att de är människor. Vi är alla en del av vårt sociala spel, men uppmaningen är att inte stanna i spelet, utan att bejaka varje människa. Att finnas för andra är inte bara meningsskapande för en själv, utan det som Jesus menar är en livshållning som skapar något värdefullt. Det är det enda och rätta.

Kärlekens väg är närvaro. Närvaro och tjänande är något som inte går att göra moral av, men som en älskandes blick frågar efter. Att faktiskt välja att hjälpa andra, för deras skull, det är kärlekens väg. Detta är en riktigt stor utmaning och måste komma från en längtan inifrån. Denna längtan tror jag finns innerst i varje människa. Att lyssna till den är att bekräfta samhörigheten med Gud och varje människa. Vänd mot din medmänniska är du också vänd mot Gud.

Anders Fachs
präst

Ord som får liv

TIH1702192

-Hur många språk kan du? Jag blir lite överrumplad över frågan och dröjer på svaret.
-Jag talar svenska. Är ju trots allt mitt modersmål. Sedan kan jag väl engelska ganska bra, svarar jag dröjande
-Ja, men du bor ju i Österrike, då kan du väl tyska också?
-Nja….så mycket tyska kan jag nog tyvärr inte. Jag dröjer på svaret. Skäms lite över att jag inte lärt mig mer på snart fem år.

När vi skiljs åt funderar jag vidare. Hur många språk kan jag egentligen? Och vad är ett språk? Det är ju så mycket mer än bara orden som sägs. Nyanserna, meningen i dem spelar roll. Jag tar mig fram på tyska. Kan fråga efter vägen, beställa mat på restaurangen. Prata om vädret. Men när språket skall fyllas med mening. Bli levande, så sviker orden mig och dör. Känsligheten finns inte där.

Men engelska då? Läser ju både romaner och kurslitteratur på detta språk. Det kan jag väl? Men nej, även här sviker språket mig. Orden blir trubbiga. Det blir svart eller vitt och nyanser och skiftningar går förlorade.
Det är först när jag talar mitt hjärtas språk, mitt modersmål, som orden blir levande, får liv. Som jag verkligen kan förklara vad jag menar. Som jag kan göra mig förstådd.

Eller är det alltid så? Att när vi talar samma språk så förstår vi varandra?

Vi talar båda svenska. Den upprörde mannen och jag. Har samma modersmål. Ändå förstår vi inte varandra. Vi talar förbi varandra. Jag biter tillbaka de hårda ord som bränner på min tunga. Tystnar. Börjar lyssna. Vad säger han?? Varför förstår han inte? Hör han inte vad jag säger? Sakta börjar jag inse. Vi kanske använder samma ord, men vi menar helt olika saker. Vi lägger helt olika värderingar i orden. Det där ordet som för mig uttryckte uppskattning och glädje, var för honom nedvärderande, överlägset, fel. Vi äger samma ord, säger samma ord, men talar inte samma språk.

Vilket språk talar Gud? Med vilka ord talar Gud till mig? Jag förbereder predikan och letar efter orden. Var hittar jag orden som beskriver det jag vill säga? Som fångar höjd och bredd. Som tränger ner i djupet? Som blir levande och skapar liv? Vilket språk skall jag använda? Vilket språk talar Gud?

Vi tittar på varandra. Den förut så upprörde mannen lugnar ner sig. Börjar lyssna. Vi frågar varandra vad vi menar med våra ord. Ber varandra förklara. Samtalet fylls med innehåll i takt med att orden får struktur och mening. Nyanser och färgskiftningar. Vi delar inte längre bara samma språk, utan även samma värld. Orden används inte längre som vapen för att tvinga, utan som verktyg för att skapa. Orden får liv och börjar leva.

Hur många språk kan jag?
Hur många språk kan Gud?
Med vilka ord talar Gud till mig? Jag lyssnar, försöker förstå. Sakta trevar jag mig fram. Ber om förklaringar. Mitt liv fylls med innehåll i takt med att Guds ord får struktur och mening. Orden slår rot, får liv, växer och jag växer med dem, med det levande ordet. Det som ger nyans, färg och struktur till mitt liv.

Hur många språk kan du?

________________________
Maria Scharffenberg, kyrkoherde

Den gränslösa kärleken

IMG_0811

”Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.” Det är vad Jesus svarar när lärjungarna frågar hur det ska bli för dem, när de nu har lämnat allt och följt Jesus. Frågan är en reaktion på det samtal Jesus haft med en rik ung man som undrar vad han ska göra för att få evigt liv. När han får rådet att gå bort och sälja allt han äger och ge åt de fattiga, och sedan komma och följa Jesus, blir han bedrövad och går sin väg, och Jesus säger då att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.

Lärjungarna blir bestörta, och vill förstås försäkra sig om att de har gjort rätt, för de har ju gjort precis som Jesus säger. De har lämnat allt och följt honom, och att de undrar vad de ska få som belöning för den uppoffringen är inte särskilt konstigt. Det är mänskligt att tänka att man gärna vill få något i gengäld för det man gör. Och det är inget dåligt tack de får av Jesus. Han lovar att de ska få sitta på varsin tron, få makt att döma och, inte minst, få evigt liv. Vad mer kan de begära?

Men så kommer de där knepiga slutorden. Jesus gör ju så rätt ofta – säger något som är begripligt och klokt, om än kanske ganska svårsmält, och så vrider han till budskapet genom en vändning som kan göra alltihop ganska obegripligt.

Lärjungarnas tankar och känslor är helt naturliga. De oroar sig för hur det ska bli, för vilka konsekvenser deras val ska få, de oroar sig för om de har gjort rätt, och de frågorna har vi nog alla vid olika tillfällen ställt oss, och vi kan känna igen oroskänslorna. Hur ska det bli? Kommer mina ansträngningar att märkas? Räknas jag överhuvudtaget?

Att vara människa är på många sätt att vara upptagen av sådana tankar, att längta efter bekräftelse på att vi hör till, att vi duger, och ofta är det våra prestationer som står i fokus, det är utifrån dem vi bedöms och bedömer oss själva.

Tänk om det Jesus vill säga är att det finns ett annat sätt att se, ett annat sätt att leva. Gud värderar oss inte utifrån våra prestationer, utan värdesätter oss för dem vi är, och ger oss del av sin nåd. Nåden, som vi får utan att behöva eller kunna förtjäna den, som vi aldrig kan förfoga över, utan som bara kommer till oss.

Gud drar inte upp gränser för sin kärlek. Gud vill inte att några – de lyckade och duktiga – ska vara innanför medan resten får stå utanför och titta på. Sådant kan vi människor ägna oss åt, och vi gör det kanske oftare än vad vi skulle vilja erkänna, men Jesus uppmanar oss att se hur Gud vänder upp och ner på våra föreställningar och inte låter sig inordnas i våra försök att kategorisera och dela upp.

I Guds ögon är våra uppdelningar i lyckad och misslyckad, bäst och sämst, först och sist helt ointressanta, för Gud låter sin nåd flöda över var och en av oss utan att fråga efter vad vi har gjort eller inte gjort. Nåden är den plats där vi får vila – den öppna famn där Gud möter oss med kärlek och barmhärtighet.

Emma Hedlundh
präst

Mannen som bar Gud

_Q4A3471Kurt har varit aktiv i församlingen rätt länge nu. Han började komma till oss när han var i sextioårsåldern. Jag vet inget om hans tidiga år, anar att de inte var lyckliga. Ungdomen förde med sig den sortens utanförskap som ingen väljer, en nedförsbacke som aldrig ville ta slut. Någon gång när han var i sextioårsåldern hittade vår diakon honom, eller så hittade han vår diakon. Hos oss fann han en slags gemenskap.

Kurt är alltid snäll, alltid tacksam, alltid hjälpsam. Aldrig helt avslappnad, men aldrig helt spänd heller. Aldrig helt utanför, aldrig helt med. Trots alla människors vänliga ansträngningar kan han aldrig tvätta av sig själv stämpeln som utanför. Men här är han, ändå, verksamhetens praktiske man. Det finns en iver i hans hjälpsamhet som är berörande.

Och idag bär han Jesus. Ja, faktiskt.

En stor, broderad tavla, två meter hög, en och en halv meter bred, på Jesus som herde, omgiven av får. Broderad av en syförening har den hängt på församlingssalens vägg i åratal. Nu måste den ut, för lokalen ska bli ungdomarnas.

Ingen annan del av församlingsverksamheten vill ha tavlan. Någon har arbetat hårt med den, lagt ner mycket tid. Men den passade egentligen inte in någonstans, så vad som skulle vi göra? Inte kan vi slänga en gåva? Vi räddades av att Kurt lite blygt sade att om ingen annan ville ha den, så hade han ett hem åt den. Han fick den med varm hand. Vi erbjöd honom att hjälpa till att forsla den till hans lilla lägenhet, men han kunde själv. ”Vaktmästarna har annat att göra än att hjälpa mig!”

Nu stannar han upp och pustar lite. ”Tung ram,” konstaterar han. Ja, det måste det vara. Tungt, guldmålat trä. Stort, överdådigt broderi. Jag erbjuder honom en kopp kaffe, men han har inte tid.

Han tar ett nytt tag om ramen, går några meter till. Steg för steg, närmare dörren. Han bor i nästa trappuppgång, det är inte långt, men tungt. Det är Kurt i ett nötskal, vi vill ge honom hjälp, men han vill jobba själv.  Jag inser plötsligt att han, om någon, känner igen värdet hos det som ingen ville ha. Och det når rakt in i ryggraden på mig: Han stod inte ut med att tavlan skulle bedömas värdelös för han vet hur det känns att bedömas värdelös. Därför har han rum för tavlan, den behöver få en plats.

Det går långsamt, men han närmar sig sitt mål. Jag ler mot honom. Han stannar upp för att kunna le tillbaka. Torkar sig i pannan. Jag vill hjälpa honom att bära men han skakar på huvudet, ler finurligt: ”Det här är mellan Jesus och mig.”

Och där, plötsligt, stannar världen upp. Det är klart att det är mellan Jesus och honom. Det jag ser som en man som bär en tung tavla, är i själva verket ett möte mellan två som känt livets smärta. En har räddat den andre ur ett liv utan mening, och nu räddar den andre tillbaka honom. Det här är Kurt, som bär Jesus, eftersom Jesus bär Kurt.

En barnledare på väg in öppnar dörren för honom, han tackar varmt och bär ut Jesus i solen. Och nu flödar uppenbarelsens ljus in i lokalen, in i varje skrymsle. Så är det: Gud bär oss. Men ibland, när vi behöver det, så får vi bära Gud.

Charlotte Frycklund, präst

Hoppets och gemenskapens tecken

Leonardo Shinagawa

Vid årsskiftet var jag på ett Taizémöte i Riga. Där samlades ungdomar från olika delar av världen. Vi kom från olika traditioner för att mötas i bön, meditation och samtal. Vi delade gudstjänstliv med de lokala församlingarna i den Taizéanda som präglas av vänskap trots olikheter.

Varje morgon bad vi morgonbön och därefter hade vi diskussioner eller reflektioner tillsammans i smågrupper. I min grupp var deltagarna mellan 17 och 28 år från olika länder i Europa. Vi hade rötter i romersk-katolska och lutherska kyrkan och vi pratade om tro och liv tillsammans.

En morgon samtalade vi om vad som håller oss tillbaka i vår öppenhet mot Gud och våra medmänniskor. Jag tänkte tillit… och försvann för en stund in i mina egna tankar.

Den yngsta personen i min grupp sa plötsligt ”det är svårt att vara öppen mot Gud när Gud inte talar till mig på ett sätt som jag förstår”. Jag studsade till. Inte för att det var konstigt, utan för att jag kände igen mig. Hur många gånger har inte jag tänkt att det vore lättare om jag ställde en fråga och Gud gav ett rakt och tydligt svar på en gång? Jag känner igen mig i den unga människans vilja att tro på något större som ger livet mening. Det som stundtals hindrar mig i min öppenhet mot Gud och mina medmänniskor är en bristande tillit.

För när över 65 miljoner människor är på flykt på vår jord, när politiska ledare inte står upp för mänskliga rättigheter, när det stormar runt om i världen kan det som ung idag vara svårt att känna och lyssna till Guds röst. Det är lätt att hoppet brister.

Jag tänker märkligt nog på figuren Tiger i Nalle Puh som alltid studsar runt på sin svans. Tiger har nästan en övertro på att hans spänstiga svans kan hjälpa honom i alla lägen. Även om det ibland inte alls blir som Tiger tänkt litar han på att svansen aldrig brister.

När jag nu ser tillbaka på Taizémötet i Riga fylls jag av förundran. Några av de som jag mötte i Riga var på sitt andra, sjätte eller åttonde Taizémöte och någon annan var precis som jag på sitt första. För några var det första gången som de lämnade sitt hemland för att i några dagar dela liv med andra. Jag fylls av förundran över deras stora engagemang i viktiga frågor, över deras vilja att möta andra ungdomar och tillsammans utvecklas i tro och som människor -deras hopp om att få bidra till en bättre värld. Jag fylls av förundran över alla de familjer som öppnade sina hem så att vi alla skulle ha någonstans att sova under vår vistelse. Vi möttes nämligen i hoppets och gemenskapens tecken.

Broder Alois sa i en av sina kvällsreflektioner under mötet ”Tro, tillit till Gud, kan inte vara någon marginell verklighet för oss.” Precis som Tiger litar på att hans studsiga svans bär honom, får vi lita på att Gud bär oss. Vi får öva oss i att ha tilliten till Gud och våra medmänniskor i centrum av våra liv.

Vi har till uppgift att likt Tiger fortsätta hoppa och hoppas.

Josefine G Franzén
Pastorsadjunkt i Hedemora-Garpenbergs församling

Gå hem, freden väntar

IMG_0767

”Herre, kom innan mitt barn dör.”

De träffar mig mitt i mellangärdet, de orden. Ni förstår, jag bor i Malmö. Här dog just en pojke, och hans pappa får aldrig tillbaka honom. Hans pappa kommer aldrig få höra ”Gå hem, din son lever.”

Det finns mycket som är fint och bra med min stad. Jag trivs här, har aldrig känt mig otrygg. Här blandas språk från alla världens hörn med malmöitiskans melodi, här möts himmel och hav, här skavs och möts religioner och ideologier mot varandra. Det är liksom väldigt mycket liv med Malmö. Vanligtvis. Men inte just nu. Just nu ligger det som en dimma av bedrövelse över stan.

Jag kan inte föreställa mig hur det är att förlora mitt barn. Bara att försöka tänka tanken gör att fantasin stänger ner. Det finns ingenting där. Och jag tror inte att det finns någonting som jag inte skulle göra för att rädda mitt barn. Jag skulle söka upp vilken galen profet som helst om det så bara fanns en gnutta av en chans. Jag skulle be vem som helst som kanske möjligtvis kunde hjälpa. Jag skulle klamra mig fast vid minsta halmstrå, minsta lilla gnutta av hopp.

Jag skulle vägra att tro dem när de kom och berättade att mitt barn blivit skjutet.

Ett barn som dör. Det är så långt från hur livet ska vara att det är svårt att föreställa sig om en inte har varit med om det. Det är så fel, så trasigt. Det skakar människor, byar, städer och länder. Det ställer allt vi tror på, och allt vi hoppas, på ända. Livets inneboende godhet, Guds omtanke och närhet, var finns de när en pojke ligger döende? Herre, kom innan mitt barn dör.

En pojke levde, en annan dog. En far vände sig lättad till Gud med sin tacksamhet, en annan lämnar sin tunga sorg i Guds famn. En får jubla, en annan bryts ner. Det är fruktansvärt orättvist, fasansfullt och så oändligt ledsamt.
I Malmö samlades människor på olika platser för att demonstrera mot våldet. En flicka, vars storebror mördades förra året, sade: Allt jag vill är att vi ska fortsätta drömma.

Våldet dödar drömmar.
Men drömmar tar ifrån våldet dess makt.

Vi tror på en Gud som mördades. Vi tror på Jesus, en son som dog före sin mamma. Vår Gud plågades och led och dog, som människor i alla tider har gjort. Därför vet vi också att när vi gråter, gråter Gud med oss. När vi mister någon, vet Gud hur det är. Och när döden drabbar, när våldet verkar vinna, då är Gud där i mörkret med oss. Och Guds dröm besegrar döden.

I Malmö drömmer vi om fred. Våra gator har sett för mycket våld, våra mammor och pappor har känt för mycket rädsla. Vår vackra stad, vår öppna och toleranta stad har väts ner av alldeles för många tårar. Det måste vara slut nu.

Herre, kom innan våra barn dör.

Och jag tycker mig höra Guds stilla svar: ”Gå hem. Ditt barn lever. Gå hem och dröm, gå hem och kämpa, gå hem och lev den fred och det liv som jag dog för att ge er. Gå hem till Malmö, eller var du än är, och älska dem du möter. Gå hem, freden väntar.”

Maria Bergius
universitetspräst i Malmö