Herden, vår vän

IMG_1339Många av oss har kanske aldrig sett en herde, ändå samtidigt verkar bilden av herden ha fått fäste hos oss. Vi kan ta till oss den och förstå vad den står för utan att ha en verklig referens. Kanske kan vi det just för att flera av Bibelns texter så målande beskriver herdens uppdrag. Vi lär oss att herden är någon som vaktar och vallar, som vårdar och tar om hand, som känner sina får och ger dem allt de behöver, som letar upp den som är bortsprungen och som ger sitt liv för fåren.

Ibland känns herdebilden problematisk. Det främsta skälet kan vara att vi i dag inte har någon relation till vad det är att vara herde, men det lyfts också fram att dagens människor skulle ha svårt för bilden för att vi lever i en så individualistisk tid, där detta att höra till en flock som vallas runt, att bara vara en i mängden, är något av det värsta vi kan tänka oss. Det ligger nog något i det – vi vill bli sedda som de unika personer vi är – men jag tror att det inom de flesta av oss också finns en längtan efter att tillhöra en gemenskap, att få vara en del av något större och att få betyda något för andra.

Det finns en trygghet i vetskapen att vår herde, Jesus Kristus, känner var och en av oss, och att han alltid håller oss i sin hand. Han ger oss frihet, låter oss utforska okända marker och följa spår som leder bort från honom, men han tappar aldrig kontakten med oss och vänder oss aldrig ryggen. Även om vi själva kan känna oss vilsna låter han oss veta att han och flocken är vår fasta punkt, den trygghet vi alltid kan återvända till.

I Psaltaren 23 läser vi: Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig…

Jag tror att vi behöver leva i vad den här psalmen faktiskt säger. Våra liv är komplexa, vi lever på ett eller annat sätt ständigt i skärningspunkten mellan gott och ont, mellan glädje och sorg, och många av oss kämpar, med oro, sjukdom, ekonomi, relationer. Den Gud jag tror på kommer inte att lämna oss ensamma i den kampen.

Gud har givit oss Jesus, och Jesus leder oss till lugna vatten där vi får vila. Han ger oss kraft och följer oss in i det allra mörkaste, och när inga andra utvägar finns kvar, ger han sitt liv för att vi ska få del av det eviga livet. Han går in i gravens mörker, håller sitt löfte att inte lämna oss ens där  – och kliver så ut i påskens ljus och visar att han är Messias, den som vi har hoppats på, och som nu har besegrat döden och i sin stora kärlek ger oss evigt liv.

Emma Hedlundh, präst

Samtal i tvivel, samtal i tro

SkärmklippDet finns en judisk tradition som kallas chavruta. Enkelt förklarat är detta ett sätt att studera Torah, (de fem Moseböckerna) Tanak (den hebreiska bibeln som ungefär motsvarar Gamla testamentet för kristna) och Talmud (som är tolkningar av de två tidigare). Man gör det tillsammans med en eller flera, som gärna tänker lite olika kring saker. På det sättet tvingas alla att bli bättre på att argumentera och utveckla sina tankar. Brottningen med tron och om tron blir utvecklande. Tvivel, ifrågasättande och motsättningen, får den enskilde att växa.

I mitt eget liv och vardag har jag en sådan person i min närhet, som när jag övertygat tror på olika trossatser vågar ifrågasätta, tänka nytt och tänka om. Det tvingar mig att tänka vidare, men också att vara lyhörd. Ibland kommer frågor av tvivel, ibland om nyfikenhet hur jag kan tro på något som verkar så otroligt. Varje gång vi samtalar om tro, tänker jag efteråt vilken tur jag har som har en person att bolla mina tankar med.

I söndagens evangelietext får vi möta lärjungen Tomas som kommit att kallas Tomas tvivlaren eftersom han ville ha verkliga bevis för att Jesus hade uppstått. Han tänker inte som de andra. Han ville se och känna Jesu sår för att verkligen tro att uppståndelsen ägt rum. Jag tänker att det ändå är en ganska naturlig reaktion. Tomas hade inte varit med och sett Jesus den gången då han visade sig för lärjungarna. Inte heller hade någon av dem varit med vid själva uppståndelsen, och att någon uppstår från de döda hör inte till vanligheterna. Det är inte svårt att förstå att Tomas ville ha bevis.

Själv kan jag inte låta bli att dra mig till minnes en diskussion med min tio år yngre bror. Det måste ha varit i början av mina teologistudier. Han kan inte varit mer än tolv år. Han frågade mig varför jag trodde på Gud, när det inte gick att bevisa att Gud finns. Efter en stund argumentation blev jag, som en storasyster kan bli på sin lillebror, lätt irriterad. Jag talade om för honom att han inte kunde bevisa att Gud inte finns och där tog argumentationen slut.

Vi talar inte ofta om tvivlet, trots att det är en naturlig del av tron. Ibland brottas vi med frågor och bibeltexter, vi söker bevis som Tomas. Jag tror att tvivlet utmanar oss att söka ny kunskap och kanske till och med leder till att vi möter nya erfarenheter av Gud.

Jesus möter Tomas behov av att se och känna. Jesus möter även oss idag, oavsett om vi befinner oss i en period av tvivel eller om vi står fasta i tron. Vi får ta hjälp av andra att tolka Bibelns berättelser, men också våra egna livs berättelser och erfarenheter av Gud. Vi får ifrågasätta, tänka nytt, tolka – och fortsätta att vara vittnen av den uppståndne i vår vardag. I tvivel och i tro!

Josefine G Franzén
Präst

Var inte rädd

IMG_1299När jag känner mig nere eller ledsen brukar jag titta på videos med gulliga djurungar. Det spelar inte så stor roll vilken sort de är, men ju fluffigare desto bättre (fast pyttekrokodiler är rätt söta de med). De är ju liksom skapade för att få alla att känna ömhet mot dem. Stora ögon, mjuk päls, klumpiga rörelser. Jag klickar mig fram genom video efter video. Det finns massor. Jag är inte ensam om min fluffiga djurungar-behandling.

Jag har vänner som istället ägnar sig åt att systematisera sin förvaring hemma, eller odla massor med krukväxter, eller måla tavlor. Ytterligare andra stickar för att hantera sin ångest och depression. Det är någonting med det mjuka garnet, de vackra färgerna, med att se någonting växa fram, att göra något med händerna, som hjälper.

För en tid sedan såg jag en målning av bebådelsen, där Maria håller en stickning när ängeln besöker henne. Jag funderade på om hon blev irriterad över avbrottet, kanske var hon mitt i räknandet av räta och aviga maskor? Sedan blev jag glad, och tänkte mig henne stickandes graviditeten igenom, under värkarbetet, och sedan under flykten till Egypten. Kanske hon stickade till sin son hela livet? Kanske stickade hon mjuka små babyplagg till barnbarn hon aldrig fick? Och kanske, tänkte jag till slut, grät hon ner i stickningen under de mörka och tysta dygn då hennes son var död. Hur hennes fingrar nästan mekaniskt lade garnet om stickan, hur läpparna rörde sig när hon tyst räknade, hur garnet löpte mellan fingrarna. Mjukt, och ändå så helt utan tröst. Maska efter maska. Andetag efter andetag.

En vill ju göra något. Någonting som hjälper en att leva en timme till.

Och sen. Sen ser jag stickningen ligga där övergiven. Grovt hemspunnet yllegarn i ett nystan som farit ner på golvet och rullat iväg när hon rest sig upp i all hast. En sticka som glidit ur maskorna, men det spelar inte längre någon roll. Solstrålarna glider över golvet, och en mamma håller om sin vuxne son. Han var död, men han lever. Hon som hade gett upp, hon som hade känt svärdet gå rakt igenom sin själ, fick själv livet åter.

Det finns ingen bibeltext som återger Marias möte med den uppståndne Jesus. Hon verkar inte vara med bland kvinnorna som går till graven. Inte heller nämns hon bland lärjungarna. Jag tänker mig att hennes möte med sin son var privat. Jag tänker mig att han kom till henne innan lärjungarna. Jag tänker mig tårar och ofattbar glädje, en lättnad större än ord. Jag tänker mig att hon kysste hans kinder, att hon strök hans hår, höll honom nära sig. Och hur han omfamnade henne, hur han viskade: ”Var inte rädd, mamma, var inte rädd. Jag är här nu.”

Han viskar till henne, han viskar till oss. ”Var inte rädda. Jag är här nu.” För det finns inte längre någon anledning att frukta döden. Den är fortfarande en verklighet, och den gör oss fortfarande illa. Men den har förlorat kampen om oss, för alltid, en solig morgon i Jerusalem år 33.

Maria Bergius, präst

Förrädarens slut

IMG_1298I Markusevangeliets version av nattvardens instiftande, som vi läser i kyrkorna i år, nämns inte förrädaren vid namn. Men vi känner honom ändå: Judas Iskariot, förrädaren, kungamördaren, gudsdräparen, rövaren. Med genomträngande och isande blick, kliver han ut ur skuggorna. I mängder av konstverk av äldre datum skildras han just så, ond rätt igenom. Så förfärligt och oförlåtligt var hans brott att medan Kristi lidande tog slut på långfredagen, var Judas tvungen att för alltid leva kvar i skrifter och konstverk som förrädaren.

Och det är förstås lätt att känna vrede inför Judas, den fördömde. Han hade det ju så bra, han hade fått vandra med Jesus, se hans underverk, höra hans tal och predikningar. Nog måste väl Judas ha vetat vem han hade att göra med? Hur kunde han svika som han gjorde? Hur kunde han förråda Jesus? Hur kunde han förråda Guds egen son? Ja, Gud själv? Vilken sorts människa var han som kunde göra något sådant? Om vi tänker oss in i hans situation skulle vi förstås aldrig ha kunnat göra som han. Vi skulle aldrig kunna svika Jesus på det sättet. Vi skulle aldrig kunna bli förrädare.

Eller skulle vi det? Kanske skulle vi det, vi också, om situationen var sådan? Kanske gör vi det? Kanske förråder vi själva Jesus? Kanske sviker även vi Gud själv ibland? Om vi gör det som vi vet är orätt, gör vi Guds vilja då? Om vi låter bli att göra det som vi vet är rätt, gör vi Guds vilja då? Nej, jag tror inte det. Jag tror att Guds vilja är att vi ska ta hand om varandra, kämpa för att göra gott, undvika att göra ont. Och kanske kan man säga, att om vi inte handlar efter Guds vilja så blir vi också svikare. Om vi handlar emot Guds vilja trots att vi oftast faktiskt har möjlighet att skilja på gott och ont – är inte vi också ett slags förrädare då? Och förråder vi inte även oss själva i så fall? Om vi gör oss själva sämre än vad vi skulle kunna vara, förråder vi inte de Guds skapelser som vi ändå faktiskt är? Kanske har vi alla på något sätt en Judas inom oss.

Det är inte så lätt att vara människa. Det är inte så lätt att alltid göra rätt. Men Gud känner till det. Genom Jesus Kristus som vandrade i många år på jorden känner Gud till hur det är att vara människa. Det gick ju inte så bra för Judas, evangelierna har två gräsliga och vitt skilda historier om hur det gick till när han dog – men oavsett hur han slutade så tror jag personligen att han blev förlåten. För Gud älskar människorna. Gud är kärleksfull och Gud förlåter. Om och om igen. För Gud vet att det inte är lätt att vara människa. Gud vet att det är lätt att välja den enklare vägen istället för den rätta. Och Gud förlåter. När vi människor varken vill eller kan förlåta, finns förlåtelse att få hos Gud, för den som söker den. Hos Gud finns förlåtelse för alla. Även för Judas.

Kjell Dellert
Präst, Sollentuna

Tillsammans

IMG_1285Palmsöndag – en dag av triumf. Jesus rider in i Jerusalem. Folket möter med jubel. Skär palmblad. Ropar Hosianna!
En dag som i våra kyrkor brukar präglas av glädje och fest!

Fredag 7 april. Eftermiddag. Drottninggatan myllrar av folkliv med människor som njuter av den annalkande våren. Men plötsligt förbyts scenen i panik och skräck. Någon tar sig rätten att stjäla en lastbil och med den som vapen döda och skada andra människor. Folk springer för sina liv. Först förstår ingen vad som hänt. Sedan kommer paniken. Var är våra vänner? Våra nära och kära? Först efter några timmar står omfattningen av attacken klar för oss. Minst 4 dödade, flera skadade. Några av dem allvarligt.

Jag undrar: Hur skall jag kunna predika om glädje, om jubel, om folk som ropar Hosianna? Hur skall jag kunna göra det denna helg, när folk ligger på sjukhus och kämpar för sina liv? När anhöriga sörjer familjemedlemmar som aldrig mer kommer att komma hem? När någon tar sig rätten att angripa vårt öppna samhälle genom att sprida död och förintelse runt sig? Hur skall jag då kunna tala om Jubel? Hur skall jag kunna ropa Hosianna?

Jag läser trådarna på Twitter, följer diskussionerna på Facebook, nyhetsrapporteringen i de olika kanalerna. Och sakta, sakta börjar jag viska ett brustet halleluja.

Jag ser människor som stöttar varandra. Som sträcker ut hjälpande händer. Konkret på plats. Kyrkor, affärer, arbetsplatser öppnar sina portar för dem som inte kan komma hem. På sociala media. Där knyts kontakter mellan dem som behöver hjälp och de som kan hjälpa. Snabbt sprider sig en stämning av öppenhet, av gemenskap, av att vi klarar av även det här.

Frågan ställs, bränner på allas läppar: Hur går vi vidare efter detta? Och svaret kommer direkt, utan tvekan: Tillsammans!

Tillsammans, i öppenhet och respekt för varandra visar vi dem som försöker skada oss: Vi är inte rädda. Vi står starka. Vi står tillsammans!

Det är egentligen inget speciellt med någon av oss. Men tillsammans kan vi göra skillnad. Tillsammans kan vi visa på att kärleken alltid övervinner hatet. Att ljuset alltid besegrar mörkret. Att vi aldrig låter oss skrämmas till underkastelse och tystnad.

Jag läser söndagens text igen och ser: Jesus rider in i Jerusalem på en enkel åsna. Det är ingen stridshingst han rider på. Inget klirrande svärd vid hans sida. Utan en enkel åsna är hans riddjur. Tillsammans står människorna vid vägkanten, jublar, ropar sitt Hosianna. Han som gav oss kärlekens bud, att vi skall älska varandra, han är också världens ljus. Ljuset som lyser i mörkret, och mörkret kommer aldrig att övervinna det!

Tillsammans går vi vidare!

Maria Scharffenberg, präst

Här kan du läsa mer om Svenska kyrkans närvaro efter terrorattacken: https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1601506

Att lämna ett kloster

esteban chiner

Han är begåvad, med ett förflutet som munk. Många år i celibat utan egen familj, övertygad om att det var hans livs mening. Mycket gott gjorde han, fick betyda mycket för andra, mycket kärlek levde han ut. Men han var ensam. I ensamhetens sårbarhet drabbades han av en annan slags kärlek än den han levt i tidigare. Han blev kär i en kvinna. Kontraktet han avtalat med Gud hotades.

Flera år kämpade han med sig själv, Gud och kvinnan han älskade. Till sist gick det inte att stå emot. Munken och kvinnan blev gravida tillsammans. Han bröt med klostergemenskapen och munklöftet till Gud. Han flyttade till kvinnan han älskade och lättnaden infann sig när han äntligen bestämt sig.

Men inombords spökade en vanföreställning som han tidigare inte vetat om. Under hela graviditeten fantiserade han om att barnet skulle födas allvarligt sjukt – ett straff från Gud för att han lämnade klostret. När han insåg om att han bar på en bild av en så kärlekslös Gud kom det som en chock. Barnet föddes småningom friskt och välskapt. Då kände han Guds generositet och omsorg mycket större än vad vi kan fatta.

Han insåg också, när rädslan släppte, att det inte finns ett samband. Gud använder inte oskyldiga människor eller situationer för att straffa någon. Gud straffar inte över huvud taget. Rädslan inombords tog slut när han insåg att Gud accepterar oss, han fick då en genuin samhörighet med Gud och tillvaron.

Försoning är att reparera ens krackelerade bild av sig själv, Gud och medmänniskan så att livet kan levas. Att försonas kräver något. Det kan handla om att offra en vanföreställning, erkänna något för vad det är.

Så vad tror jag om Gud, om Guds plan, om universum. Det är Guds hemlighet hur allt hänger ihop. Men vi kan ana av Jesu liv – han gav upp kontrollen om sitt eget, även när han gick mot döden – att det handlar om prestigelös kärlek.

En urgammal bild för Guds utgivande kärlek är pelikanhonan som såg sina ungar bitas av en dödsgiftig orm. I förtvivlan hackade hon sig själv med näbben så att blodet sipprade fram, pelikanungarna drack av det och fick nytt liv. Den fågelmamman påminner om Gud som gjort sitt yttersta för att vi ska leva. Gud älskade världen så mycket att vi fick allt han hade för att världen skulle kunna räddas. Pelikanlegenden pekar på Kristus, hans offer, en gång för alla. Därför behöver ingen människa vara ett offer. Som munken först trodde, han som inte uthärdade ensamheten.

En annan före detta munk hette Martin Luther. Efter mångårig kamp med sin Gud gifte också han sig och skriver så här om erfarenheten som förälder: ”Moderskärleken är mycket starkare än barnets bajs och skorv. Så är också Guds kärlek till oss mycket starkare än vår lort. Fastän vi är syndare förlorar vi därför inte vårt barnaskap på grund av vår orenhet eller faller ur nåden för våra synders skull.”

Tänk om ”synd” – som kan hindra försoning – i första hand är att inte tro Gud om gott.

Ami Mattsson Dahlblom, präst

Vill du följa mig?

doveDet var en helt vanlig dag, Maria fixade med tvätten. Plötsligt kommer någon in i rummet.
-Tjena Maria, du skall föda ett barn.
Maria tittade på honom.
-För det första är jag 13 år och för det andra har jag inte haft sex, att föda barn är liksom helt utanför mina planer.
Han står kvar och tittar på Maria.
-Gud har sagt att du skall föda en son, och han skall heta Jesus.
-Och jag säger att du inte är klok, jag har planerat mitt liv och det inkluderar inte att föda barn nu. Först skall jag skaffa mig en karriär och sedan tänkte jag att jag skulle gifta mig. Så gå härifrån, jag har mycket att göra nu.
-Men…?
-Du hörde mig.

Tänk om det här varit början på julevangeliet – det hade samtidigt varit slutet på julevangeliet. Valet var hela tiden Marias. Hon kunde tacka ja till uppgiften – men också nej.

Vi pratar sällan om kvinnor i Bibeln. Bara 148 kvinnor omnämns med namn. Men kvinnor får möjlighet, gång på gång, att ändra historien.

Solen sken över landet. Noa var ute och arbetade. Hans fru Johanna, (har inget namn i Bibeln), satt och väntade vid matbordet. In kommer Noa.
-Har det hänt något roligt idag?
-Ja, det kan man väl säga… Gud talade till mig. Noa tittar ner i bordet när han säger det.
-Så vad sa han? Noa harklar sig och fäster blicken ännu hårdare i bordet.
-Vi skall bygga en båt.
-Nej vad kul, att fiska ifrån, eller är det för semestern?
-Nja, kanske inte riktigt så.
-Nähä?
–Ja, så båten måste vara ganska stor. Och – eh – byggas på ett berg. Och… Gud har… Det finns inget lätt sätt att säga det. Vi ska ta med två djur av alla sorter.
-Va?
-Ja….
-VA?
-Nu åker jag hem till min mor. Du kan ringa när du lugnat dig.

I Bibeln gick Johanna med på att bygga en båt i Stena Line-storlek, uppe på ett berg. Hennes vänner trodde nog hon var lika galen som Noa men hon trodde att Gud talat med Noa, och följde honom.

Även i Nya Testamentet lyfts kvinnor. Kvinnor kommer först till graven, får sprida budskapet om Jesus. En kvinna förstår vem Jesus är, smörjer honom med olja. En kvinna tvättar hans fötter, en bild av att vilja tjäna. En kvinna tar tag i tofsen på hans mantel för hon vet att hans krafter är stora.

Vi får alla en möjlighet att följa Jesus, oavsett vilka vi är och var vi kommer från. Jesus vill ha kontakt med oss. Bibeln är tydlig med att vi alla är viktiga. I Galaterbrevet står det ” Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Gud gör inte skillnad på oss. Oavsett vad vi identifierar oss som älskar Jesus oss precis som vi är. Du har möjlighet att följa honom, det är enkelt. En dag kommer frågan till dig.

Plötsligt hörs en röst i ditt inre som säger.
-Tjena! Vill du följa mig?
-…

Svaret är ditt, du får välja. Om du väljer att följa Jesus hoppas jag att du tar kontakt med någon kristen församling i din närhet så att du får gemenskap med andra kristna. Om du följt Jesus länge, säg ja igen och igen. Gud ger oss nya uppdrag hela tiden.

Guds frid!
/Daniel Jansson, präst

Tillit till det oförklarliga

horizon-768759_1920Det viktiga är att vi är människor som tror.

I Bibeln möter Jesus en man som kommer med sin son. Sonen verkar ha en allvarlig sjukdom, idag kanske den skulle diagnostiseras som autism eller grav utvecklingsstörning, men i texten talas om onda och orena andar. Världsbilden såg lite annorlunda ut då, och även om det fanns gott om kunskap om sjukdomar och botemedel så fanns också tanken på onda andar.

Pojken hade varit i detta tillstånd sedan han var liten. Troligen var hans föräldrar desperata eftersom inte bara sonen utan hela familjen led av att pojken var sjuk. Pappan berättar för Jesus att han försökt få lärjungarna att bota pojken men de kunde inte. Så frågar han Jesus om han kan. Jesus blir förvånad och lite ilska finns i rösten också. ”Om jag kan!” säger Jesus. Det doftar lite He-man om Jesus.

Idag har vi inte samma världsbild som de som skrev ner denna händelse. Men Gud möter oss i denna världen, inte i nån annan värld. Därför måste texter och berättelser som lyfts in i vår tid helt enkelt kläs i nya kläder. En verkligt äkta syn på Bibelns ord är att förstå dem i ljuset av det vi vet nu. Bibelns berättelser handlar om oss.

Vi får förstå att det som händer i texten och det Jesus försöker säga till oss ligger på ett djupare plan. På samma sätt som många sagor och berättelser vill ge oss mer än bara information. Genom att försöka förstå, tolka, så kan vi beröras på ett djupare plan.

Vi är bundna av tid och rum, vi ser födelse och död som de två yttre ramar inom vilka vi får leva våra liv. Men det gör inte Jesus. Gud är inte en människa – Gud är kärlek. Gud finns som luften vi andas. Gud kanske är just luften.

När pojken var botad och folket förmodligen började jubla och hylla Jesus så ber Jesus dem vara tysta och hålla händelsen hemlig. Jesus har alltså ett större uppdrag att utföra än att ”bara” fixa till en människas liv. Pojken blev frisk, men precis som när ett sjukvårdsteam planerar en väldigt komplicerad och svår operation finns det mer att göra, större uppgifter som väntar.

I fallet med pojken tror jag att Jesus menar att alla inklusive föräldrarna har fel fokus, de tror på fel sätt eller inte alls. Om pojken blir frisk eller inte är inte det viktiga i denna text. Det viktiga är att vi är människor som tror.

För att föra kampen mot det som faktiskt är ont och sjukt i vår tillvaro måste vi börja med att förstå att det är tron som är nyckeln till att livet kan bli helt igen. Att tro är att ha tillit till det oförklarliga, det som vi kallar Gud. Jag måste tro på att när min partner säger att hen älskar mig så är det så. Tro är mycket, mycket djupare än att veta. Tro är universell, det vill säga att skillnaden mellan människor går mellan dem som inte tror och dem som tror snarare än mellan olika religioner eller livshållningar.

Det viktiga är att vi är människor som tror.

Det finns ett hav som ingen ser
Det finns en grav där ingen dör
Det finns en sol som ej går ner
Det finns en strand i varje själ

________________
Larsa Rännar, präst

Gåvan vi bär

17204398_10154356430913837_102598690_nEn kvinna kommer fram till Jesus och häller ut en hel flaska dyrbar balsam över hans huvud. Så står det i Markusevangliet i en av texterna för andra söndagen i fastan. Några i omgivningen blir förargade och tycker att kvinnan slösar, hon borde ha sålt flaskan och gett pengarna till de fattiga istället.

Om vi bortser från det faktum, att alla som någon gång haft en tonårsdotter vet exakt vad slöseri med balsam är, så tror jag att vi alla kan känna igen oss i texten. Vi anstränger oss och gör vårt yttersta men det är alltid någon som säger ”Varför gjorde du så här? Kunde du inte ha gjort så här i stället?” Antingen får vi höra att vi ansträngt oss för mycket – överdrivit – eller ansträngt oss för lite, varit snåla helt enkelt. Eller varför inte bara helt enkelt gjort fel. Och antingen blir vi då arga och svarar kanske något snäsigt, eller så lommar vi kanske därifrån med svansen mellan benen. Kanske dröjer det då också ett litet tag, eller rentav en längre tid, innan vi försöker anstränga oss igen.

Men – och nu kommer det fina i kråksången – i texten får ”ifrågasättarna” en tillrättavisning av Jesus. ”Låt kvinnan vara! Varför gör ni henne ledsen”, säger han. Han tar emot hennes gåva, han säger inte att den är fel, för dyr eller för onödig. Han tar emot det hon vill ge, för han förstår att hon gjort sitt allra bästa. Jag tror att det är precis så Gud fungerar. Gud säger inte ”du ber fel”, ”du gör fel” eller ”du är fel” när vi kommer till Gud med vår uppriktiga gåva. Gud säger ”Tack för att du har ansträngt dig”. Ja, jag tror att det är precis så.

Gud vet att det inte alltid är så förjordat lätt att vara människa och kämpa med sin relation till Gud, kämpa med sin tro.  Gud tar emot oss, Gud tar emot vår tro och Gud tar emot vår kärlek. Vi behöver inte vara oroliga för att formulera oss fel eller bete oss fel i vår kontakt med Gud. Så länge vi gör vårt bästa och kommer till Gud i kärlek så tar Gud emot oss med öppna armar. För vi ska komma ihåg att den som söker Gud egentligen redan har hittat Gud. Redan i viljan att söka Gud finns Gud.

Krångligare än så behöver det inte vara. Om vi sedan kommer och överöser Gud med vår allra dyraste balsam från parfymaffären på Fina gatan eller om vi har köpt en tvåliters balsamflaska för 10 kronor på Billiga Varor– det spelar absolut ingen roll. Och är inte det alldeles fantastiskt? Jag tycker det!

Kjell Dellert, präst

Om Gud och godis

tih170305-Godis?
– Nej!
-Vill ha godis!
– Nej! Det är inte lördag idag!
– GODIS! GODIS!! GOOOOODIS!!!

Kampen är stenhård mellan barnet och föräldern och pågår för öppen ridå med oss andra som åskådare i butiken. De små godisbitarna är placerade just i ögonhöjd för barn och just där man är som tröttast och blodsockret är som lägst.

När en liten bebis för första gången anar denna makt: när jag ler mot min förälder får jag ett leende tillbaka, när jag gurglar får jag mamma eller pappa att prata, när jag skriker blir jag omfamnad eller matad – då börjar den intuitiva känslan att det går att styra och forma sin omgivning efter sin vilja.

Det är därför föräldrar så småningom måste säga emot och begränsa sitt barn. Forskaren Susan Hart berättare i en undersökning att föräldrar till barn i åldern 12–17 månader kom med ett förbud var 9e minut: ”Nej.” ”Nej!” ”Neeej. Du får inte…” Detta kräver en vilja av stål, både från föräldrar och barn.

Det gör ont att inse och lära sig att man inte kan bestämma allt, inte kan få allt, inte kan styra allt, att inte få godis direkt när man är så sugen.

Föräldrar har i alla tider gjort detta jättejobb. Utan denna begränsning är risken att vi fortsätter tro, även i vuxen ålder, att värden finns till endast för vår egen skull. Man kunde bli omnipotent och narcissistisk.

Föräldrarnas nej och begränsningar blir tillslut vårt eget nej och vi lär oss att detta att vara människa är att inte vara Gud.

Berättelserna om hur Jesus frestas finns med i tre av evangelierna. Markus konstaterar bara kort och gott att han prövades. Lukas och Matteus berättar om tre prövningar; obegränsad tillgång till föda, makten över all världens riken och rikedom och att kunna kasta sig skadeslös nerför en mur. Och det handlar om omedelbar behovstillfredsställelse, att få alla sina begär tillfredsställda och att vara osårbar, orädd – att vara odödlig.

Jesus avstår från det. Att vara människa bland människor innebär att han, som vi, får vänta, sträva och kämpa för att få saker, och ibland får vi dem alls. Han får, som vi, arbeta och vänta för att tillgodose sin längtan, fast många krafter lockar med snabba resultat. Livet levs utan säkerhet, även i ett samhälle där vi alla blivit något av trygghets- och säkerhetsnarkomaner.

Detta är att vara människa. Vi får lära oss det av våra oändligt tålmodiga föräldrar. Frestelsen är alltid att välja bort min mänsklighet, att tro att allt skall böjas efter min vilja, att greppa makten och forma världen efter mina behov, begär och min rädsla – och så lämna Gud. Och så tro mej själv vara en gud.

Och även Jesus måste fått lära sig detta, lära sig att vara människa av sina föräldrar, där på torget i Nasaret en vanlig dag.

– Dadel?
– Nej, Jesus.
– Vill ha dadel!
– Nej det får du på fredag kväll.
– DADEL! DADEL!! DAAAAAADEL!!!
– Nej Jesus….

Felix Egegren
präst