Mao Zedong, som Kinas fattiga hade hoppats så mycket på, ledde in sitt folk i förödande politiska experiment, som den kaotiska och destruktiva Kulturrevolutionen 1966-76 då ingen vardag fungerade. Då unga förnekades skolutbildning. Då platser för intellektuell och andlig näring skändades och stängdes. Då människor pressades med rädslans maktmedel till att utlämna grannar och arbetskamrater, och till och med förråda sina familjemedlemmar.
Vad händer med oss som individer – och som folk – när vi lever i långfredagens dödsdal i tio år och mer?…
Men mot alla odds kom påsken till Kina! Våren 1979 återöppnades den första kyrkan, efter att Kinas nye ledare Deng Xiaoping rehabiliterat religionsfrihetslagen. Den följdes strax av Mu’en-kyrkan i Shanghai och Dongshan-kyrkan i Guangzhou (Kanton). Till omvärldens förvåning och vänkyrkors oerhörda glädje fanns kristna kvar i Kina! Fromma buddister, taoister och muslimer likaså. Från sina enkla hem, där de kunnat be i det fördolda och ibland lyckats hålla sina heliga skrifter gömda under brädgolvet, strömmade de nu till de återöppnade helgedomarna.
Det som vi trodde var dött och utrotat levde. Jesu grav var tom – men Kristi kyrkor fylldes av människor!
Sedan påsken 1979 har 55,000 kyrkor och huskapell återöppnats eller nybyggts i Kina. Överallt är gudstjänstlokalerna idag sprängfyllda och skarorna fortsätter öka.
Påskberättelsen som försonings-verktyg
Pastor Chan var i 80-årsåldern när jag hörde honom berätta, påsken 1991. På grund av prästbristen var han, liksom så många andra åldriga präster, fortfarande heltidsarbetande. Vi satt i övre rummet i hans kyrka på landsbygden.
Med låg röst, och till synes utan bitterhet, tog han oss med på sin dramatiska livsresa, så typisk för många i hans generation:
Under antihögerkampanjen 1958 hade pastor Chan angivits av församlingsbor för att han sparat brev från västerländska kristna vänner. Det räckte för att man skulle dömas som anti-revolutionär och Kinas fiende. De följande 23 åren hade pastor Chan tillbringat i husarrest, i arbetsläger, i olika fängelser, medan hans hustru och barn fått klara sig själva. Inga församlingsbor vågade under dessa kaotiska decennier ha kontakt med dem som var svartlistade av Kinas kommunistparti.
Pastor Chan blev, tillsammans med många andra, upprättad av Deng Xiaopings nya regering 1981. Då insattes han som präst i sin gamla församling. Nu skulle han vara pastor och själasörjare också för sina medkristna bödlar, för dem som en gång angivit honom och förrått honom, i rädsla för att själva råka illa ut.
Pastor Chan var inte ensam i denna situation. Ibland var det pastorerna som angivit församlingsbor, ibland vice versa. Men angiveriet var så utbrett i hela Kina, att ingen församling eller mänsklig gemenskap var förskonad från förnekelse och förräderi.
Hur skulle man kunna leva i samma by och församling som dem man svikit och angivit, respektive dem som förrått en själv?
I många av Kinas sargade församlingar upptäckte man nu berättelsen om Petrus’ svek mot Jesus. Man kände igen sig både i den förnekade och i förnekaren, både i Jesus och i Petrus. Hur förtvivlade de båda måste ha varit, när deras vänskap och tillit fullständigt raserades.
Hur gjorde Jesus och Petrus för att lyckas bli verkliga vänner igen? Hur lyckades de till slut reparera den raserade tilliten, så att de kunde fortsätta kyrkans arbete in i framtiden?
Så kom Johannes inspirerande påsk-berättelse (21:15-17), om samtalet mellan Jesus och Petrus där på stranden av Tiberiassjön, att bli ett avgörande och konkret verktyg för kyrkans helande- och försonings-process i Kina i vår tid.
Jag har hört Johannes-berättelsen läsas i den ena kyrkan efter den andra under våra otaliga besök i församlingar på den kinesiska landsbygden genom 1980- och 90-talen.
I mer än en bemärkelse utgör Kinas miljontals kristna en påsk-kyrka. Och pastor Chan, och många med honom, är vittnen om påskens livgivande och helande krafter.
Lennart Hamark, kyrkoherde, Svenska kyrkan i Kina / Hongkong.