En present till Jesus

Kvällen den 23 december: Julförberedelserna i vårt hem har gått in i sin maniska fas. Godnattsaga med sexåringen, mitt i kaoset. Efter aftonbönen säger hon allvarligt:

– Jag gedde ju tomten gröt.
– Ja, du ställde ut på trappen.
– Då blir tomten så glad.
– Ja.
– Men mamma – vad ska Jesus få?
– Jesus?
– Om tomten får gröt, måste ju Jesus få något. Det är ju Jesus som gör att vi har jul!

Hon springer ut till vardagsrumskrubban och tittar på den lille i stallet. Han ligger redan på plats, omgiven av djur och människor, med änglarna snart beredda att  jubla. Allt är redo för undret. Allt, utom vår dotter.

– Vad tror du Jesus vill ha? frågar hon oroligt. Han kanske inte vill ha gröt. Han kanske vill… Jag vet inte. Vad brukar man ge Jesus?

– Man brukar inte… man brukar inte ge Jesus något alls, egentligen. Det är han som ger oss…

– Men om TOMTEN får något. Då måste faktiskt Jesus få något.

I hennes röst hör jag hela upprördheten hos den yngsta i en syskonskara, ständigt på sin vakt mot att bli missgynnad (allt från saft till surfplattor delas i vårt hem, med en millimeterrättvisa så noggrann att den nästan skapat sin egen byråkrati). I hennes röst hör jag alla småsyskons, överallt, en allmänmänsklig indignation över när de stora får men inte de små.

– Mamma, faktiskt. Vi TROR ju inte ens på tomten, men vi tror ju på Jesus. Han BEHÖVER presenter. Jag ska rita en teckning.

Och så ritar hon –  en gran och ett paket i klara färger. Sedan ställer hon sig vid krubban igen och tvekar. Hur ger man till Jesus? Var ska teckningen läggas?

På golvet i stallet? Nej, den kan bli trampad av en ko. Hos änglarna? Nej, de är för högt upp. Med Josef och Maria? Nej, de är upptagna.

Min idé, om att sätta upp den på väggen bakom krubban så att jag kan återvända till sillsallad och vörtbröd i köket förklaras ”jättedum”. Hon vänder sig mot julkrubbans personer igen, och lyfter prövande en av de vise männen. Han håller i guld redan. Men tänk om… tänk om… Näste man bär på rökelse och den siste på myrra. Tänk om…

Så har hon hittat rätt plats. Viskar förtroliga instruktioner i en gipsfigurs öra och går till sängs belåten. Jag återgår till kök och stök, men framåt tvåtiden kastar jag också en sista blick på vår julkrubba. Där, instoppad under en herdearm, sitter en hopvikt liten teckning.

Jo, för så har hon bestämt: herdarna ska få ge den. De vise männen har sina gåvor, änglarna har sin sång. Maria och Josef har ”mjölk och blöjor och sånt” till Jesus. Men herdarna vill också ge, visste dottern, en expert på givandets glädje.

Hela julkrubban utstrålar nu förnöjsamhet.  Alla ler, så som man ler när en andlig sanning har uppdagats. Vi vill få ge, behöver få ge. Givandet kommer från Gud: generositetens glädje, kreativitetens välsignelse, delandets sakrament.

När jag låser ytterdörren äter en av katterna redan tomtegröten utanför. Och när jag släcker i vardagsrummet strålar det från krubban. Undret sker. Gåvornas gåva, som inspirerat alla andra gåvor, räcks till oss, så att vi får ge vidare till varandra.