Får jag lov?

Tredje tangolektionen. Den stilige, argentinske dansläraren bugar framför mig och frågar artigt om lov. NEJ, ropar jag inombords. Jag kan ju ingenting ännu! Jag har en bild av tango men ingen aning hur jag ska förverkliga den tillsammans men någon annan. Läraren ler vänligt och säger mycket lugnt: ”Följ bara mig, så testar vi tillsammans.”

Livet känns ibland som en dans. Och ibland som en dans som man inte alls behärskar. Rädslan att göra bort sig, skammen när man tappat takten, känslan att inte hänga med, eller inte orka eller ens vilja dansa. Och kanske den värsta upplevelsen av alla: att längta men inte bli uppbjuden. Att stå kvar vid sidan om, överflödig, ensam.

Vad är det som sätter oss i rörelse i detta liv och får oss att försöka om och om igen trots våra rädslor, misslyckanden, skador och förluster? Vad är det som gör oss till människor som klarar av att närma sig varandra och be om lov trots att vi inte har några som helst garantier om ett ja? Och vad är det som möjliggör för oss den underbara upplevelsen av att höra samman, känna oss ett med varandra, och vilja stanna nära?

Vad vi än svarar så tror jag att svaret hänger ihop med upplevelsen av att vi vill något med våra liv. Och att livet vill något med oss. Vi vill känna oss levande, vi vill fylla vår plats i livet och vara till glädje. Vi vill känna närhet och mening. Och vid de stunderna då vi känner oss allra mest levande kan känslan plötsligt bli att det inte är vi som lever livet, utan livet lever i oss och genom oss, livet för – och vi följer.

Tango är den svåraste dansen som jag hittills testat. Mycket frustration, mycket trevande, många insikter över ens eget sätt att agera och reagera. Och stundtals nästan en chock när man inser hur det som man valt att se som sina styrkor plötsligt visar sig vara svagheter eller hinder.

När jag var på tangokursen så hade jag nog gett upp om inte läraren hade varit så bra. Hans sätt att guida, hans förmåga att se var det gick snett och hjälpa oss att ändra det som behövde ändras var ovärderliga. I slutet av en lektion sade han till oss: ”Det viktigaste som jag vill lära er är inte stegen och turerna. Det viktigaste som jag vill att ni ska lära er är hur det känns när det känns rätt!”

Känslan av att ha hamnat fel är viktig att iaktta, såväl i dansen som i livet. Den kan nämligen leda oss vidare. Vad var det som gick snett? Vad behöver jag ändra? Hur ska jag göra så att det känns rätt? Och, kanske den viktigaste frågan: Vem kan jag be om hjälp? Vem kan guida mig i detta?

På den tredje tangolektionen, efter att läraren dansat med mig leder han mig tillbaks till min man som stått och väntat under tiden. När männen möts så ler läraren pillemariskt mot min man och säger: ”Önskar dig lycka till, den här kvinnan vill bara föra!” När jag tänker tillbaks till händelsen nu så kan jag inte låta bli att le och fråga: Tänk om det var Gud? Ja, tänk om han, tangoläraren var Guds sändebud, som ville lära mig något mycket väsentligt om livet. Jag kan nästan se hans varma ögon igen och höra hans trygga stämma:
”Slappna av damen och låt mig föra. Följ bara mig, så testar vi tillsammans.”

Anne Simonsson
Präst och handläggare för sverigefinskt arbete på kyrkokansliet