Mannen som bar Gud


_Q4A3471Kurt har varit aktiv i församlingen rätt länge nu. Han började komma till oss när han var i sextioårsåldern. Jag vet inget om hans tidiga år, anar att de inte var lyckliga. Ungdomen förde med sig den sortens utanförskap som ingen väljer, en nedförsbacke som aldrig ville ta slut. Någon gång när han var i sextioårsåldern hittade vår diakon honom, eller så hittade han vår diakon. Hos oss fann han en slags gemenskap.

Kurt är alltid snäll, alltid tacksam, alltid hjälpsam. Aldrig helt avslappnad, men aldrig helt spänd heller. Aldrig helt utanför, aldrig helt med. Trots alla människors vänliga ansträngningar kan han aldrig tvätta av sig själv stämpeln som utanför. Men här är han, ändå, verksamhetens praktiske man. Det finns en iver i hans hjälpsamhet som är berörande.

Och idag bär han Jesus. Ja, faktiskt.

En stor, broderad tavla, två meter hög, en och en halv meter bred, på Jesus som herde, omgiven av får. Broderad av en syförening har den hängt på församlingssalens vägg i åratal. Nu måste den ut, för lokalen ska bli ungdomarnas.

Ingen annan del av församlingsverksamheten vill ha tavlan. Någon har arbetat hårt med den, lagt ner mycket tid. Men den passade egentligen inte in någonstans, så vad som skulle vi göra? Inte kan vi slänga en gåva? Vi räddades av att Kurt lite blygt sade att om ingen annan ville ha den, så hade han ett hem åt den. Han fick den med varm hand. Vi erbjöd honom att hjälpa till att forsla den till hans lilla lägenhet, men han kunde själv. ”Vaktmästarna har annat att göra än att hjälpa mig!”

Nu stannar han upp och pustar lite. ”Tung ram,” konstaterar han. Ja, det måste det vara. Tungt, guldmålat trä. Stort, överdådigt broderi. Jag erbjuder honom en kopp kaffe, men han har inte tid.

Han tar ett nytt tag om ramen, går några meter till. Steg för steg, närmare dörren. Han bor i nästa trappuppgång, det är inte långt, men tungt. Det är Kurt i ett nötskal, vi vill ge honom hjälp, men han vill jobba själv.  Jag inser plötsligt att han, om någon, känner igen värdet hos det som ingen ville ha. Och det når rakt in i ryggraden på mig: Han stod inte ut med att tavlan skulle bedömas värdelös för han vet hur det känns att bedömas värdelös. Därför har han rum för tavlan, den behöver få en plats.

Det går långsamt, men han närmar sig sitt mål. Jag ler mot honom. Han stannar upp för att kunna le tillbaka. Torkar sig i pannan. Jag vill hjälpa honom att bära men han skakar på huvudet, ler finurligt: ”Det här är mellan Jesus och mig.”

Och där, plötsligt, stannar världen upp. Det är klart att det är mellan Jesus och honom. Det jag ser som en man som bär en tung tavla, är i själva verket ett möte mellan två som känt livets smärta. En har räddat den andre ur ett liv utan mening, och nu räddar den andre tillbaka honom. Det här är Kurt, som bär Jesus, eftersom Jesus bär Kurt.

En barnledare på väg in öppnar dörren för honom, han tackar varmt och bär ut Jesus i solen. Och nu flödar uppenbarelsens ljus in i lokalen, in i varje skrymsle. Så är det: Gud bär oss. Men ibland, när vi behöver det, så får vi bära Gud.

Charlotte Frycklund, präst

En kommentar

Anders Henningson säger
4 februari 2017 – 08:32

Tack. Den behövdes nu.

Charlotte Frycklund, präst svarar
19 augusti 2017 – 11:19

Tack för att du sade så!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *