Den gränslösa kärleken

”Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.” Det är vad Jesus svarar när lärjungarna frågar hur det ska bli för dem, när de nu har lämnat allt och följt Jesus. Frågan är en reaktion på det samtal Jesus haft med en rik ung man som undrar vad han ska göra för att få evigt liv. När han får rådet att gå bort och sälja allt han äger och ge åt de fattiga, och sedan komma och följa Jesus, blir han bedrövad och går sin väg, och Jesus säger då att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.

Lärjungarna blir bestörta, och vill förstås försäkra sig om att de har gjort rätt, för de har ju gjort precis som Jesus säger. De har lämnat allt och följt honom, och att de undrar vad de ska få som belöning för den uppoffringen är inte särskilt konstigt. Det är mänskligt att tänka att man gärna vill få något i gengäld för det man gör. Och det är inget dåligt tack de får av Jesus. Han lovar att de ska få sitta på varsin tron, få makt att döma och, inte minst, få evigt liv. Vad mer kan de begära?

Men så kommer de där knepiga slutorden. Jesus gör ju så rätt ofta – säger något som är begripligt och klokt, om än kanske ganska svårsmält, och så vrider han till budskapet genom en vändning som kan göra alltihop ganska obegripligt.

Lärjungarnas tankar och känslor är helt naturliga. De oroar sig för hur det ska bli, för vilka konsekvenser deras val ska få, de oroar sig för om de har gjort rätt, och de frågorna har vi nog alla vid olika tillfällen ställt oss, och vi kan känna igen oroskänslorna. Hur ska det bli? Kommer mina ansträngningar att märkas? Räknas jag överhuvudtaget?

Att vara människa är på många sätt att vara upptagen av sådana tankar, att längta efter bekräftelse på att vi hör till, att vi duger, och ofta är det våra prestationer som står i fokus, det är utifrån dem vi bedöms och bedömer oss själva.

Tänk om det Jesus vill säga är att det finns ett annat sätt att se, ett annat sätt att leva. Gud värderar oss inte utifrån våra prestationer, utan värdesätter oss för dem vi är, och ger oss del av sin nåd. Nåden, som vi får utan att behöva eller kunna förtjäna den, som vi aldrig kan förfoga över, utan som bara kommer till oss.

Gud drar inte upp gränser för sin kärlek. Gud vill inte att några – de lyckade och duktiga – ska vara innanför medan resten får stå utanför och titta på. Sådant kan vi människor ägna oss åt, och vi gör det kanske oftare än vad vi skulle vilja erkänna, men Jesus uppmanar oss att se hur Gud vänder upp och ner på våra föreställningar och inte låter sig inordnas i våra försök att kategorisera och dela upp.

I Guds ögon är våra uppdelningar i lyckad och misslyckad, bäst och sämst, först och sist helt ointressanta, för Gud låter sin nåd flöda över var och en av oss utan att fråga efter vad vi har gjort eller inte gjort. Nåden är den plats där vi får vila – den öppna famn där Gud möter oss med kärlek och barmhärtighet.

Emma Hedlundh
präst