Han är begåvad, med ett förflutet som munk. Många år i celibat utan egen familj, övertygad om att det var hans livs mening. Mycket gott gjorde han, fick betyda mycket för andra, mycket kärlek levde han ut. Men han var ensam. I ensamhetens sårbarhet drabbades han av en annan slags kärlek än den han levt i tidigare. Han blev kär i en kvinna. Kontraktet han avtalat med Gud hotades.
Flera år kämpade han med sig själv, Gud och kvinnan han älskade. Till sist gick det inte att stå emot. Munken och kvinnan blev gravida tillsammans. Han bröt med klostergemenskapen och munklöftet till Gud. Han flyttade till kvinnan han älskade och lättnaden infann sig när han äntligen bestämt sig.
Men inombords spökade en vanföreställning som han tidigare inte vetat om. Under hela graviditeten fantiserade han om att barnet skulle födas allvarligt sjukt – ett straff från Gud för att han lämnade klostret. När han insåg om att han bar på en bild av en så kärlekslös Gud kom det som en chock. Barnet föddes småningom friskt och välskapt. Då kände han Guds generositet och omsorg mycket större än vad vi kan fatta.
Han insåg också, när rädslan släppte, att det inte finns ett samband. Gud använder inte oskyldiga människor eller situationer för att straffa någon. Gud straffar inte över huvud taget. Rädslan inombords tog slut när han insåg att Gud accepterar oss, han fick då en genuin samhörighet med Gud och tillvaron.
Försoning är att reparera ens krackelerade bild av sig själv, Gud och medmänniskan så att livet kan levas. Att försonas kräver något. Det kan handla om att offra en vanföreställning, erkänna något för vad det är.
Så vad tror jag om Gud, om Guds plan, om universum. Det är Guds hemlighet hur allt hänger ihop. Men vi kan ana av Jesu liv – han gav upp kontrollen om sitt eget, även när han gick mot döden – att det handlar om prestigelös kärlek.
En urgammal bild för Guds utgivande kärlek är pelikanhonan som såg sina ungar bitas av en dödsgiftig orm. I förtvivlan hackade hon sig själv med näbben så att blodet sipprade fram, pelikanungarna drack av det och fick nytt liv. Den fågelmamman påminner om Gud som gjort sitt yttersta för att vi ska leva. Gud älskade världen så mycket att vi fick allt han hade för att världen skulle kunna räddas. Pelikanlegenden pekar på Kristus, hans offer, en gång för alla. Därför behöver ingen människa vara ett offer. Som munken först trodde, han som inte uthärdade ensamheten.
En annan före detta munk hette Martin Luther. Efter mångårig kamp med sin Gud gifte också han sig och skriver så här om erfarenheten som förälder: ”Moderskärleken är mycket starkare än barnets bajs och skorv. Så är också Guds kärlek till oss mycket starkare än vår lort. Fastän vi är syndare förlorar vi därför inte vårt barnaskap på grund av vår orenhet eller faller ur nåden för våra synders skull.”
Tänk om ”synd” – som kan hindra försoning – i första hand är att inte tro Gud om gott.
Ami Mattsson Dahlblom, präst