Palmsöndag – en dag av triumf. Jesus rider in i Jerusalem. Folket möter med jubel. Skär palmblad. Ropar Hosianna!
En dag som i våra kyrkor brukar präglas av glädje och fest!
Fredag 7 april. Eftermiddag. Drottninggatan myllrar av folkliv med människor som njuter av den annalkande våren. Men plötsligt förbyts scenen i panik och skräck. Någon tar sig rätten att stjäla en lastbil och med den som vapen döda och skada andra människor. Folk springer för sina liv. Först förstår ingen vad som hänt. Sedan kommer paniken. Var är våra vänner? Våra nära och kära? Först efter några timmar står omfattningen av attacken klar för oss. Minst 4 dödade, flera skadade. Några av dem allvarligt.
Jag undrar: Hur skall jag kunna predika om glädje, om jubel, om folk som ropar Hosianna? Hur skall jag kunna göra det denna helg, när folk ligger på sjukhus och kämpar för sina liv? När anhöriga sörjer familjemedlemmar som aldrig mer kommer att komma hem? När någon tar sig rätten att angripa vårt öppna samhälle genom att sprida död och förintelse runt sig? Hur skall jag då kunna tala om Jubel? Hur skall jag kunna ropa Hosianna?
Jag läser trådarna på Twitter, följer diskussionerna på Facebook, nyhetsrapporteringen i de olika kanalerna. Och sakta, sakta börjar jag viska ett brustet halleluja.
Jag ser människor som stöttar varandra. Som sträcker ut hjälpande händer. Konkret på plats. Kyrkor, affärer, arbetsplatser öppnar sina portar för dem som inte kan komma hem. På sociala media. Där knyts kontakter mellan dem som behöver hjälp och de som kan hjälpa. Snabbt sprider sig en stämning av öppenhet, av gemenskap, av att vi klarar av även det här.
Frågan ställs, bränner på allas läppar: Hur går vi vidare efter detta? Och svaret kommer direkt, utan tvekan: Tillsammans!
Tillsammans, i öppenhet och respekt för varandra visar vi dem som försöker skada oss: Vi är inte rädda. Vi står starka. Vi står tillsammans!
Det är egentligen inget speciellt med någon av oss. Men tillsammans kan vi göra skillnad. Tillsammans kan vi visa på att kärleken alltid övervinner hatet. Att ljuset alltid besegrar mörkret. Att vi aldrig låter oss skrämmas till underkastelse och tystnad.
Jag läser söndagens text igen och ser: Jesus rider in i Jerusalem på en enkel åsna. Det är ingen stridshingst han rider på. Inget klirrande svärd vid hans sida. Utan en enkel åsna är hans riddjur. Tillsammans står människorna vid vägkanten, jublar, ropar sitt Hosianna. Han som gav oss kärlekens bud, att vi skall älska varandra, han är också världens ljus. Ljuset som lyser i mörkret, och mörkret kommer aldrig att övervinna det!
Tillsammans går vi vidare!
Maria Scharffenberg, präst
Här kan du läsa mer om Svenska kyrkans närvaro efter terrorattacken: https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1601506
2 kommentarer
Conny Fant säger
6 april 2017 – 02:21Ja, jag är snar att döma andra! Men det jag ger utryck för är ju det värdeomdöme jag just i det ögonblicket har om en människa eller företeelse. Mina värderingar säger inget annat. Sen är det upp till den som jag riktar mina fördomar mot, hur viktiga han eller hon uppfattar det jag säger.
Jesus är för mig en person med optimal självkänsla. Han svarar på anklagelsen: "Du säger det själv.. Där får det stanna.
Kärlek, tolerans, ödmjukhet,förundran, och insikt är bara några av hans beteenden.
Maria Scharffenberg säger
9 april 2017 – 09:10Hej Conny,
Jo, håller med om att det är lätt att vara snabb i sina omdömen om andra. Ibland för snabb. Något som vi alla gör.
Det jag tänker är att det är viktigt att våga ta et steg tillbaka. Att våga omvärdera och se att mitt första omdöme kanske inte stämde. Omvärdera helt enkelt.
Så att vi kan ta ännu ett steg på vägen framåt, Tillsammans.