Förrädarens slut

I Markusevangeliets version av nattvardens instiftande, som vi läser i kyrkorna i år, nämns inte förrädaren vid namn. Men vi känner honom ändå: Judas Iskariot, förrädaren, kungamördaren, gudsdräparen, rövaren. Med genomträngande och isande blick, kliver han ut ur skuggorna. I mängder av konstverk av äldre datum skildras han just så, ond rätt igenom. Så förfärligt och oförlåtligt var hans brott att medan Kristi lidande tog slut på långfredagen, var Judas tvungen att för alltid leva kvar i skrifter och konstverk som förrädaren.

Och det är förstås lätt att känna vrede inför Judas, den fördömde. Han hade det ju så bra, han hade fått vandra med Jesus, se hans underverk, höra hans tal och predikningar. Nog måste väl Judas ha vetat vem han hade att göra med? Hur kunde han svika som han gjorde? Hur kunde han förråda Jesus? Hur kunde han förråda Guds egen son? Ja, Gud själv? Vilken sorts människa var han som kunde göra något sådant? Om vi tänker oss in i hans situation skulle vi förstås aldrig ha kunnat göra som han. Vi skulle aldrig kunna svika Jesus på det sättet. Vi skulle aldrig kunna bli förrädare.

Eller skulle vi det? Kanske skulle vi det, vi också, om situationen var sådan? Kanske gör vi det? Kanske förråder vi själva Jesus? Kanske sviker även vi Gud själv ibland? Om vi gör det som vi vet är orätt, gör vi Guds vilja då? Om vi låter bli att göra det som vi vet är rätt, gör vi Guds vilja då? Nej, jag tror inte det. Jag tror att Guds vilja är att vi ska ta hand om varandra, kämpa för att göra gott, undvika att göra ont. Och kanske kan man säga, att om vi inte handlar efter Guds vilja så blir vi också svikare. Om vi handlar emot Guds vilja trots att vi oftast faktiskt har möjlighet att skilja på gott och ont – är inte vi också ett slags förrädare då? Och förråder vi inte även oss själva i så fall? Om vi gör oss själva sämre än vad vi skulle kunna vara, förråder vi inte de Guds skapelser som vi ändå faktiskt är? Kanske har vi alla på något sätt en Judas inom oss.

Det är inte så lätt att vara människa. Det är inte så lätt att alltid göra rätt. Men Gud känner till det. Genom Jesus Kristus som vandrade i många år på jorden känner Gud till hur det är att vara människa. Det gick ju inte så bra för Judas, evangelierna har två gräsliga och vitt skilda historier om hur det gick till när han dog – men oavsett hur han slutade så tror jag personligen att han blev förlåten. För Gud älskar människorna. Gud är kärleksfull och Gud förlåter. Om och om igen. För Gud vet att det inte är lätt att vara människa. Gud vet att det är lätt att välja den enklare vägen istället för den rätta. Och Gud förlåter. När vi människor varken vill eller kan förlåta, finns förlåtelse att få hos Gud, för den som söker den. Hos Gud finns förlåtelse för alla. Även för Judas.

Kjell Dellert
Präst, Sollentuna