Lyhört

”Väggarna till hotellrummet var äggskalstunna. Man kunde höra varje steg, varje hostning, ja varje andetag från rumsgrannen. Och jag blev med ens mycket medveten om alla ljud jag själv åstadkom; toalettbesöket, skrapandet med stolen mot golvet, samtalen i mobiltelefonen. Vad kunde min granne höra? Jag tassade på tå de där dagarna och vågade knappt andas till slut.”

Äggskalstunnaväggar och lyhördhet brukar inte vara en positiv upplevelse. Fastän rummets väggar ska ge avskildhet känns det nästan som om man är mer utlämnad i än utanför, på gatan.

När Salomo ber till Gud ber han: ”Ge din tjänare ett lyhört sinne”

Lyhördhet. Ibland kanske det krävs av mig att lyssna genom de väggar och fasader som någon sätter upp mot omvärlden. På frågan ”Läget?” är ofta standardsvaret ett ”Bra, bara bra” och det krävs ett mod och en stor lyhördhet hos den som lyssnar, inför tonfallet men också inför kroppshållning, glansen i ögonen och många andra tecken. Kan vi lyssna så djupt, kan vi svara ”Men du…det ser ut som om det är nåt?” och så kan kanske ett samtal ta plats som annars inte skulle blivit av, och livet sådant det är kan blottläggas.

Lyhördheten inför andra kräver också att jag är beredd att tassa på tå och ibland håller andan, håller tyst, precis som i hotellrummet med de där äggskalstunna väggarna. Lyhördheten utan ödmjukhet kan lätt bli gränslöshet, när jag klampar in i en annan människas privata rum utan att ha blivit inbjuden.

Jag tror att bönens vagga är lyhördheten, den lyhördhet som lyssnar varsamt och ömt till berättelsen om min medmänniskas liv, som lyssnar nära och öppet men med all respekt för äggskalstunna väggar. Att lyssna lyhört är att öva sig i att höra det som inte sägs och formulera det till en bön – att låta det dolda kläs i ord och ta gestalt.

Lyssnandet är många gånger viktigare än formulerandet, det ger både Jesus och Paulus uttryck för. Gud är i bönen den lyhörde lyssnaren, vännen jag kan tala med så som jag behöver, vännen jag kan sitta tyst vid och som ändå ser, vet och känner vad som rör sig i mitt innersta.

Och jag tänker också att i själva lyssnandet ligger bönesvarets första stapplande steg. Att jag stannar upp inför min medmänniska och lyssnar, låter hennes liv och berättelse ta plats. Det förändrar både mej och min medmänniska.

Och på samma sätt är Gud i bönen den som låter mig vara den jag är, den som tar mig på allvar. Inför Gud får min glädje och min oro, mina tankar, funderingar och relationer finnas till.Och när jag får leva mitt liv inför Gud, får jag den djupa grund som jag kan vila på – den grund som jag kan ta avstamp från, för mitt nästa steg.

Gud ge mej ett lyhört sinne
Så som du är lyhörd för mej.

Felix Egegren, präst