Att välkomna den förlorade sonen


För en tid sedan bodde en ungdomskör några nätter i vår gamla prostgård och sjöng i gudstjänsten på söndagen. Ett par dagar efter kom en iransk vän som bott i Sverige ett tag och frågade ”Hade dom inga föräldrar?” Först förstod jag inte riktigt frågan och han förtydligade; ”Har dom ingen mamma och pappa? Bor dom på camp och åker runt och sjunger för att få mat?”

Jag log lite och försökte säga att nog hade de mamma och pappa hemma och att dom gjorde detta för att det var roligt, ett äventyr. ”Aha” svarade min iranske vän, med en fundersam min.

Jag grubblade över frågan en tid och tänkte på vilka olika förståelsehorisonter vi hade; även om jag själv jobbat med ensamkommande barn i många år så gjorde jag inte den kopplingen; Hur kan någon vilja lämna sitt hem och sina föräldrar frivilligt? Men där fanns något ömt i hans fråga, en ärlig omsorg för ungdomarna.

För den som fått lämna allt, för den som förlorat allt, ter sig världen annorlunda. Det självklara är inte längre självklart. Vi är många som bär på olika förluster, som fått erfara att det vi tog för självklart i livet absolut inte är det, allt kan förloras. Och denna erfarenhet kan förändra oss, förändra vår blick, förändra vår förståelse och vårt liv.

Min iranske vän lämnade inte sitt hemland för att han ville det, som sonen i Jesu liknelse; utan för att omständigheterna tvingade honom till det. Så är för miljontals människor som är på flykt i världen idag.

Jag har mött unga pojkar som inte själva sagt till sin far ”Ge mej det som skall bli mitt, jag vill ut i världen”, för de hade ingen far att säga det till. Istället kanske deras mor och morbror sa ”Här, vi har sålt det vi kunde och hela släkten har bidragit. Ge dej av nu.”

Jag har mött pojkar som inte levt sina dagar i sus och dus, men som jobbat och ätit bland svin; sytt skjortor och skor på fabriker i Iran och Turkiet, smugglat narkotika i sina egna kroppar över Medelhavet för att betala biljetten, sålt sina kroppar för ett mål mat …

Jag har mött pojkar som trott att dom funnit hem, en öppen famn, som Faderns famn i Jesu liknelse, och som gjorde det – först; men som nu märker att famnen släpper sitt grepp.

Den där hemmasittande sonen, han som aldrig vågat lämna något, som aldrig velat riskera något, som aldrig förlorat något och fått den där andra blicken, hans ord har fått allt mer fäste hos oss. Med avund, snålhet och protektionism i blicken ser vi på de människor som förlorat allt och säger ”Jag har minsann aldrig fått! – Varför skall dom få?”

Visst är det en välsignelse att vi lever i ett land som inte varit utsatt för krig på 200 år – men tryggheten, säkerheten och framgången kanske gjort oss mer till en avundsjuk hemmason än en välkomnande fadersfamn för de som förlorat allt.

Faders ord till hemmasonen är förlösande; ”Allt mitt är ditt”; vi har det mesta man behöver och det i överflöd ”Men nu måste vi hålla fest för din bror var död och lever igen”

Det finns ingen motsättning i detta – ”Allt mitt är ditt” OCH ”nu skall vi hålla fest!

Felix Egegren, präst

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *