Den som inte dömer


Det är många år sedan men jag minns känslan: Det hårda trappsteget i trappan upp till predikstolen, där jag hade satt mig där efter konfirmationen. Kyrkan var tom, konfirmanderna hade gått hem, men jag var inte klar än. Något var ouppklarat.

Så här satt jag. En prästs gömställe. I predikstolstrappan, i väntan på att Gud skulle… eh… säga något. Inte för att Gud gjorde det, i alla fall inte så att det hördes. Men jag insåg plötsligt vad det handlade om. Johannes, en av konfirmanderna.

Så ung, så säker. Säker i sin identitet som gay, utstrålade han trygghet och livsglädje. En förebild, på alla sätt. Om alla ungdomar var så lugna och trygga som han… Och jag hade varit noga med att stötta honom. Predikat för församlingen om hur Jesus vill att alla ska få vara sig själva, att kärlek är kärlek. Att ingen behöver vara rädd för homosexualitet, eller fördömande, för Gud lär oss att se varandra med ögon som accepterar. Men den starkaste predikan som funnits hade varit Johannes själv: så fin, självklar och öppen att man inte kunde låta bli att uppskatta honom.

Trappan upp till predikstolen var hårt trä, men jag satt vänd mot altartavlan. Vägen mellan mig och Jesus låg öppen. Och nu öppnades också porten till det som kändes i mitt inre. Det som hänt den morgonen.

Innan konfirmationen hade jag frågat alla ”Vad var bäst det här året?” Och när turen kom till Johannes log jag, tänkte att han skulle säga: ”ni bemötte mig så fint”.

Men han sade: ”Det bästa som hänt mig det här året är att kommunen startade en grupp för oss HBTQ-ungdomar, och där känner jag mig hemma! FÖR FÖRSTA GÅNGEN I LIVET!”

Va?! Men jag då? Jag hade ju haft så fina åsikter och så bra miljö för honom. Men det var inte det han såg.

Det stämde att jag inte dömt honom. Det räckte en bit: han kände att han kunde ge oss det här förtroendet, prata om vad han upplevt i den andra gruppen. Men det stämde inte att min förståelse räckte till. Det gjorde den inte. Det han behövde var folk som visste hur hans liv var, hur det kändes att vara Johannes.

Och där, i den där hårda trappen på väg upp mot predikstolen, så hörde jag mig själv säga orden högt till Gud: ”Det räckte inte med att inte döma.”

”Exakt”, sade Jesus till mig – tydligt, men inte högt. ”Exakt.” Hans röst fylld av erfarenhet. Och då hände det. Jag såg det plötsligt.

Hur Gud, i alla tider, försökt förklara sin kärlek för människorna. Förklarat och förklarat. Men vi kunde inte fatta. För teoretiskt, för obegripligt.

Så Gud kom till oss. Blev människa. Kände lidandet, utanförskapet, i sin egen kropp. Och då, när man levt det, kan man vara kärleksfull och bli trodd.

Jag reste mig upp, och visste. Att en kommunal HBTQ-grupp som jag aldrig varit på, bara hört nämnas en gång, ändå skulle vara en av de starkaste bilderna i mitt liv av den gemenskap som vi borde ha i kyrkan. I en stenhård predikstolstrappa, med en hjälp av konfirmand i ett utanförskap jag inte förstått, hade jag sett det tydligt: För att förstå behöver vi leva, för att leva behöver vi förstå.

Charlotte Frycklund, präst

3 kommentarer

Lars Kempe säger
6 juli 2017 – 10:13

Dina tankar griper mig och berör mig. Kan inte formulera mig bättre än så.

Gunlög Forsberg Järfälla säger
7 juli 2017 – 10:27

Detta var det bästa jag hört på länge. Är inte homo men alla är vi annorlunda eller likadana,
har till och från mått psykiskt dåligt, mötte e n kurator som var det bästa jag träffat.
Har inte känt mig annorlunda en enda gång i samtal med henne, så var det prästen och diakonen förändrade min egen syn på dem som behöver medmänniskor mest, de och jag själv som dömde mig själv och som förstod att Jesus älskar oss mest när vi inte klarar
ut vem man är. Nu är jag kyrkvärd och får växa i församlingen, jag får bara vara och jag
har en tydlig kontakt med Gud som inte dömer, bara älskar oss in i den kristna gemenskapen.

Inga-Britt Jonés säger
8 juli 2017 – 04:10

Tack för ett viktigt budskap! Ibland är vägen lång mellan icke dömande och identifikation och empati. Viktigt att öppna våra gränser för flyktingar - har jag nog alltid tyckt. . . Sedan drygt ett år bor en papperslös ung person i mitt hem och har lärt mig så oerhört mycket.Om hur det är att vara tvungen att fly för att man är kristen. Om hur det är att vänta och vänta och hitta kraften att hoppas. Om generösa medmänniskor som öppnar sin plånbok och om de som inte har en tanke på hur det är att vara papperslös. Och om den oerhörda glädjen att få behövas och att få göra lite skillnad. . . . .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *