Vad är det vi låter vara viktigast i våra liv?

”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon". Så avslutas veckans evangelietext ur Lukasevangeliet. Så börjar också ett samtal med konfirmander och unga ledare. Vad är det vi låter vara viktigast i våra liv?


Foto: Alex och Martin / Ikon

 

Just nu befinner jag mig på konfirmandläger strax utanför Lindesberg. En fantastisk miljö dit vår församling åkt med konfirmander flera gånger varje sommar i nästan 25 års tid. Konfirmanderna och ledarna är företrädesvis ungdomar ur en, rent ekonomiskt, välmående medelklass. De känner vikten av att ha sin ekonomi tryggad och många av dem har framtiden klar för sig redan nu. Ett ”B” i betyg kan vara ett stort och oförlåtligt misslyckande eftersom endast ”A” är biljetten till den framtid de ser för sig själva.

För några år sedan hade vi en övning där konfirmanderna skulle svara på frågor av typen ”Är det insidan eller utsidan som räknas när man möter nya människor”. Värderingsövningar i syfte att få konfirmanderna att bland annat diskutera människosyn. En annan fråga var ”Vilket är viktigast – att man trivs på sitt jobb eller att man tjänar bra”. Den gången var det så vitt jag minns ingen av ungdomarna som svarade, att det viktigaste var att trivas på jobbet. Pengarna var det viktigaste. Det gick bra att stå ut med ett tråkigt jobb bara man tjänade bra, resonerade de.

Varje år läser vi också Markusevangeliet med ungdomarna, och de får svara på frågor kring texten. Här dyker stycket upp om mannen som ägde mycket (Mark 10:17-31). Det brukar bli intressanta diskussioner kring den här texten. Kan man vara kristen fast man tjänar mycket pengar? Kan man, helt enkelt, tjäna både Gud och Mammon?

Både konfirmander och ledare är kloka ungdomar. De förstår var problemet ligger. Vad är det vi låter vara viktigast i våra liv? Är det Gud, eller är det materiella saker och status? Kan vi hitta Guds rike även om vi strävar efter ekonomiskt oberoende och materiell status? Och ungdomarna svarar: Visst kan man vara kristen fast man tjänar mycket pengar. Man är inte diskvalificerad från inträde i saligheten för att man lyckats skrapa ihop en slant genom hårt arbete, arv eller, för all del, genom aktiespekulationer (så formulerar sig inte ungdomarna, det är min tolkning).

Vad vill jag då ha sagt med dessa tankar inför den kommande helgen?

Jag tror att det innerst i oss alla finns en önskan om att på något sätt komma i besittning av en stor summa pengar. Jag vet att det finns en sådan önskan hos mig. Hos de fantastiska ungdomar jag nämnt finns det kanske inte bara en önskan, utan också en förväntan om att så ska ske.

Men är den önskan eller förväntan större än vår önskan att göra Guds vilja? Tja, här tror jag det handlar mycket om vilka ord man använder. Kanske folk nuförtiden inte tänker så mycket på vad Guds vilja kan tänkas vara, samhället i stort ser ju inte riktigt ut så längre. Däremot tror jag att de allra flesta människor vill behandla varandra väl. Vi ser mycket elände i världen, men de flesta människor är vanligt, hyggligt folk som vill sina medmänniskor gott. Där tror jag inte att det skiljer sig särskilt mycket mellan fattig och rik. Vi vill i regel varandra väl!

De ungdomar jag får jobba med är oftast fantastiska mot varandra, drivs av ett tydligt rättvisepatos, en kärlek till kamraterna. Och då, det är min personliga övertygelse, har vi – och de – gjort Guds vilja. Vi kan alltså tjäna och äga pengar och ändå vara goda kristna. Men om vår kärlek till pengar, rikedom och status får oss att trampa på andra människor för att nå våra mål – då är det nog ändå Mammon vi tjänar, och då har vi kommit långt bort från Guds vilja.

Kjell Dellert, präst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *