Diskussionen böljade fram och tillbaka. Jag såg att konfirmanderna var ordentligt engagerade. De skrattade mycket, det verkade som att alla hade något att säga. Jag smög närmare. Och insåg att någonting hade gått väldigt väldigt fel under passet tidigare, då vi talat om hur en ska leva som kristen.
”Inget sex!” sade en konfirmand.
”Minst 100 poäng. Minst.” sade en annan.
”Jag har en! Bli lärare, i typ matte.” sade en tredje.
”Men, på riktigt, det känns faktiskt inte sådär superkristet. Bra liksom, men inte religiöst. 10 poäng.” sade den första.
”Men Maria präst pratade ju en massa om uppoffringar och sånt. Fatta vilken pina att vara mattelärare till oss.” sade ytterligare en.
Jag förstod. På något sätt hade jag lyckats förmedla att det finns mer och mindre bra sätt att vara kristen, och att det uppenbarligen går att vara på vissa sätt och då få fler poäng i Guds ögon. Ganska precis raka motsatsen från vad jag står för teologiskt, och o-lutherskt så det förslår. Jag hovrade lite obeslutsamt i utkanten, tills konfirmanderna fick syn på mig.
”Prällen! Kom! Vi är hur duktiga som helst. Vi pratade faktiskt om att vara en bra kristen. Bra va?!”
Jag satte mig ner. Det var fortfarande långt kvar tills eftermiddagspasset skulle börja, och solen värmde skönt. Efter tio dagar på läger var konfirmanderna bruna och myggbitna, och låg som brukligt i en stor hög på gräsmattan utanför huset.
”Vem är en bra kristen då?” frågade jag. De himlade lite med ögonen och flinade.
”Du, så klart. Du är ju präst. Och typ ledarna.”
Jag protesterade, så klart. Visst är väl jag, som så många, fylld av falsk ödmjukhet, men jag är på riktigt ganska så övertygad om att jag är en rätt halvdan kristen. Ledarna kunde jag däremot hålla med om var goda kristna. Men i samma ögonblick insåg jag att jag må kalla mig själv lutheran och må säga mig vara övertygad om att en persons position eller egenskaper eller mängd tro inte avgör hur mycket hen är älskad, eller hur mycket hen kan sägas vara ”en bra kristen”, men längst in bär jag ändå en känsla av att det finns en rangordning, och att det går att klättra på den, komma närmare Gud.
Konfirmanderna hade förstått det jag inte själv hade insett. Och allt jag hade tänkt om de kivande lärjungarna som ville veta vem som vad störst föll till marken, vändes emot mig. Jag är inte annorlunda än de.
Där på gräsmattan tog jag fram telefonen och slog upp texten, och läste den. Det borde jag så klart ha gjort flera timmar tidigare, men kanske landade den bättre nu. Vad menade Jesus med att ta emot ett barn? Vem är barnet? Och vem är det som tar emot? Varför säger Jesus ”stor” och inte ”störst”?
Många skratt senare gick vi iväg till brännbollen. Jag och nådens gåvor, våra konfirmander. Jag och Guds älskade, de som är stora och små på en gång. Minst 100 poäng värda, var och en av dem. Faktiskt ovärderliga. Och jag också. Och du också.
Maria Bergius, präst