Hur vi kämpar mot drakar


Barnkören har övat in sånger om änglar, flitiga fingrar har virat glitter runt ståltrådsglorior, röcklin har provats ut så att de ska vara lämpliga änglakostymer, reflexänglar har köpts in. I församling efter församling förbereds familjegudstjänster och Små och Stora-mässor.

Änglarna tjusar och lockar. Många av oss har barndomsbilder av bokmärksänglar med svallande hår. Andra ännu äldre bilder av skyddsänglar som vakar över barn. Och ändå är detta en söndag som inte handlar om bokmärkessituationer.

Mikael och hans änglar slåss mot draken och hans änglar. Berättelsen är blodig och våldsam, och slutar med en olycksbådande cliffhanger. Djävulen är på jorden, bland människorna, och han är arg. Han vet att hans tid är kort. Han har ingenting att förlora, och det finns ingenting farligare än den som inte längre har någonting att förlora.

Det är filmiskt. Dramatiskt som en saga. Djävulen, Ondskan, Draken, han är en figur som knappt dyker upp i våra medvetanden alls längre, utom när han är skurken i någon ockult thriller från Hollywood. Bilden av den onde som en rödhyad man med horn är väldigt långt ifrån verkligheten, för de flesta av oss.

Men det onda, det har många av oss erfarenhet av. 1862 skrev Charles Baudelaire, den franske poeten, att djävulens bästa trick är att övertyga oss om att han inte existerar. Huruvida Den onde är en person eller inte, det har vi säkert många olika åsikter om, men att det finns ondska i vår värld, det vet vi.

Texten är  en varning och ett försök till förklaring till en av mänsklighetens allra svåraste frågor – den om det ondas problem. Varför finns det onda? Varför låter Gud det ske?

Guds svar är att det onda är besegrat, en gång för alla. Det onda besegrades med kärlek, med osjälviskhet, trohet och godhet.

Namnet Mika-el betyder ”den som är som Gud”. Mikael, ängeln, är som Gud i det att han kämpar mot det onda, kämpar för människorna. Men när det onda ser sig hotat, när det vet att det förlorar, är det som farligast.

Den här söndagen är varken sockersöt eller bokmärkesänglalik. Detta är en söndag för den som vet att världen är trasig och smutsig. En söndag för den som vet hur det är att falla, och behöva hjälp att resa sig igen. Detta är en söndag för den som kämpar för att hålla sig på nykterhetens väg, laglydighetens väg, för den som ser varje dag som en kamp för att överhuvudtaget orka leva.

S:t Mikaels söndag berättar om den eviga kampen mellan ont och gott. Texterna är fantastiska och mirakulösa, men är det kanske inte så att den svåraste kampen kämpar vi inom oss själva? Vi som är skapade till Guds avbild, är som Gud, är Mika-el. Det är du och jag som är Mikael, och vi kämpar med våra drakar. Varje dag. Men segern, den stora segern, den är redan vunnen.

 

Maria Bergius, präst

2 kommentarer

Jonathan Ashauer säger
30 september 2017 – 10:19

Hej Maria!
Tack för det du skrivit. Det säger mycket, men ändå saknas det väsentliga tycker jag.
Du skriver "vi kämpar med våra drakar. Varje dag. Men segern, den stora segern, den är redan vunnen."
Visst vi kämpar med våra drakar men en sådan kamp kan vi ensam inte klara av.
Vi behöver hjälp av människor och även av den som kan och vill hjälpa oss segra. Och vem är det?
Det säger du inget om.
Det är vackert skrivit men ger ingen fast grund att stå på. Vem är den, vad är det som segrat?
Är det för komplicerat att säga nåt om hur Gud genom Jesus har segrat?
Visst, är det komplicerat, men utan att få veta det skulle vi lika bra kunnat gå i terapi. Gått med i en Mindfullness Group eller fått inre harmoni genom att hålla på med Yoga.
Och det är inte det du menar eller.....?

Mvh
Jonthan Ashauer (diakon)

Maria Bergius, präst

Maria säger
16 oktober 2017 – 01:42

Hej Jonatan.
Nja. Jag skriver "Guds svar är att det onda är besegrat, en gång för alla. Det onda besegrades med kärlek, med osjälviskhet, trohet och godhet." Förvisso skriver jag inte ut att det är Jesus om besegrar det onda, och det har du ju rätt i att jag kunde ha gjort, men ensamma står vi inte. Du tolkar mig inte speciellt välvilligt, kan jag känna.
Icke desto mindre - tack så mycket för din kommentar! Det teologiska samtalet är viktigt och livgivande!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *