Samtal i tvivel, samtal i tro

SkärmklippDet finns en judisk tradition som kallas chavruta. Enkelt förklarat är detta ett sätt att studera Torah, (de fem Moseböckerna) Tanak (den hebreiska bibeln som ungefär motsvarar Gamla testamentet för kristna) och Talmud (som är tolkningar av de två tidigare). Man gör det tillsammans med en eller flera, som gärna tänker lite olika kring saker. På det sättet tvingas alla att bli bättre på att argumentera och utveckla sina tankar. Brottningen med tron och om tron blir utvecklande. Tvivel, ifrågasättande och motsättningen, får den enskilde att växa.

I mitt eget liv och vardag har jag en sådan person i min närhet, som när jag övertygat tror på olika trossatser vågar ifrågasätta, tänka nytt och tänka om. Det tvingar mig att tänka vidare, men också att vara lyhörd. Ibland kommer frågor av tvivel, ibland om nyfikenhet hur jag kan tro på något som verkar så otroligt. Varje gång vi samtalar om tro, tänker jag efteråt vilken tur jag har som har en person att bolla mina tankar med.

I söndagens evangelietext får vi möta lärjungen Tomas som kommit att kallas Tomas tvivlaren eftersom han ville ha verkliga bevis för att Jesus hade uppstått. Han tänker inte som de andra. Han ville se och känna Jesu sår för att verkligen tro att uppståndelsen ägt rum. Jag tänker att det ändå är en ganska naturlig reaktion. Tomas hade inte varit med och sett Jesus den gången då han visade sig för lärjungarna. Inte heller hade någon av dem varit med vid själva uppståndelsen, och att någon uppstår från de döda hör inte till vanligheterna. Det är inte svårt att förstå att Tomas ville ha bevis.

Själv kan jag inte låta bli att dra mig till minnes en diskussion med min tio år yngre bror. Det måste ha varit i början av mina teologistudier. Han kan inte varit mer än tolv år. Han frågade mig varför jag trodde på Gud, när det inte gick att bevisa att Gud finns. Efter en stund argumentation blev jag, som en storasyster kan bli på sin lillebror, lätt irriterad. Jag talade om för honom att han inte kunde bevisa att Gud inte finns och där tog argumentationen slut.

Vi talar inte ofta om tvivlet, trots att det är en naturlig del av tron. Ibland brottas vi med frågor och bibeltexter, vi söker bevis som Tomas. Jag tror att tvivlet utmanar oss att söka ny kunskap och kanske till och med leder till att vi möter nya erfarenheter av Gud.

Jesus möter Tomas behov av att se och känna. Jesus möter även oss idag, oavsett om vi befinner oss i en period av tvivel eller om vi står fasta i tron. Vi får ta hjälp av andra att tolka Bibelns berättelser, men också våra egna livs berättelser och erfarenheter av Gud. Vi får ifrågasätta, tänka nytt, tolka – och fortsätta att vara vittnen av den uppståndne i vår vardag. I tvivel och i tro!

Josefine G Franzén
Präst

Hoppets och gemenskapens tecken

Leonardo Shinagawa

Vid årsskiftet var jag på ett Taizémöte i Riga. Där samlades ungdomar från olika delar av världen. Vi kom från olika traditioner för att mötas i bön, meditation och samtal. Vi delade gudstjänstliv med de lokala församlingarna i den Taizéanda som präglas av vänskap trots olikheter.

Varje morgon bad vi morgonbön och därefter hade vi diskussioner eller reflektioner tillsammans i smågrupper. I min grupp var deltagarna mellan 17 och 28 år från olika länder i Europa. Vi hade rötter i romersk-katolska och lutherska kyrkan och vi pratade om tro och liv tillsammans.

En morgon samtalade vi om vad som håller oss tillbaka i vår öppenhet mot Gud och våra medmänniskor. Jag tänkte tillit… och försvann för en stund in i mina egna tankar.

Den yngsta personen i min grupp sa plötsligt ”det är svårt att vara öppen mot Gud när Gud inte talar till mig på ett sätt som jag förstår”. Jag studsade till. Inte för att det var konstigt, utan för att jag kände igen mig. Hur många gånger har inte jag tänkt att det vore lättare om jag ställde en fråga och Gud gav ett rakt och tydligt svar på en gång? Jag känner igen mig i den unga människans vilja att tro på något större som ger livet mening. Det som stundtals hindrar mig i min öppenhet mot Gud och mina medmänniskor är en bristande tillit.

För när över 65 miljoner människor är på flykt på vår jord, när politiska ledare inte står upp för mänskliga rättigheter, när det stormar runt om i världen kan det som ung idag vara svårt att känna och lyssna till Guds röst. Det är lätt att hoppet brister.

Jag tänker märkligt nog på figuren Tiger i Nalle Puh som alltid studsar runt på sin svans. Tiger har nästan en övertro på att hans spänstiga svans kan hjälpa honom i alla lägen. Även om det ibland inte alls blir som Tiger tänkt litar han på att svansen aldrig brister.

När jag nu ser tillbaka på Taizémötet i Riga fylls jag av förundran. Några av de som jag mötte i Riga var på sitt andra, sjätte eller åttonde Taizémöte och någon annan var precis som jag på sitt första. För några var det första gången som de lämnade sitt hemland för att i några dagar dela liv med andra. Jag fylls av förundran över deras stora engagemang i viktiga frågor, över deras vilja att möta andra ungdomar och tillsammans utvecklas i tro och som människor -deras hopp om att få bidra till en bättre värld. Jag fylls av förundran över alla de familjer som öppnade sina hem så att vi alla skulle ha någonstans att sova under vår vistelse. Vi möttes nämligen i hoppets och gemenskapens tecken.

Broder Alois sa i en av sina kvällsreflektioner under mötet ”Tro, tillit till Gud, kan inte vara någon marginell verklighet för oss.” Precis som Tiger litar på att hans studsiga svans bär honom, får vi lita på att Gud bär oss. Vi får öva oss i att ha tilliten till Gud och våra medmänniskor i centrum av våra liv.

Vi har till uppgift att likt Tiger fortsätta hoppa och hoppas.

Josefine G Franzén
Pastorsadjunkt i Hedemora-Garpenbergs församling