Downtown Abba

Strax innan jul promenerade jag den långa backen uppifrån Gärdet ner till Kungliga Djurgården i Stockholm för att besöka ABBA – the Museum. Man kan i tv-seriernas tid säga att jag gick ”Downtown Abba”.

Det var roligt att se de kreativa scenkostymerna utställda, antingen det var de tighta sparkdräkterna eller kostymdramakläderna á la Downton Abbey.

Det var ett väldigt bra museum och bilden som Abbamedlemmarna ger av sig själva, kändes ärlig, rättfram och enkel. Ingen av medlemmarna verkade vara särskilt intresserade av att ha en världskarriär. När de reste och turnerade jorden runt, såg de till att hålla det så kort som möjligt för att snabbt komma hem till familjelivet och det lugnare arbetet i studion.

De fyra var sammansvetsade i en gemensam uppfattning kring uppdraget; ett uppdrag som handlade om att göra ett riktigt professionellt arbete med nydanande musik. Därför var också Abba en grupp som bäst arbetade i studiomiljö. Med uppdraget i centrum kunde de samla sin tids bästa innovatörer kring musikteknik. Så skapades Abbasoundet. Om det skulle bli världsberömt eller inte verkade helt ointressant för gruppen… utom möjligen för deras manager…

Djupt inom oss själva bärs vi av olika uppdrag. Jag kan andas djupt och söka inåt för att öppna för de verkliga behoven och gåvorna. Det är ett sätt att också sortera ut alla begär och att sluta att hela tiden vara upptagen av det näst viktigaste. Jag går ner i djupet av mig själv, ”downtown Abbe” och ser om jag får några svar eller om några nya relevanta frågor till mig själv kommer att bli tydliga.

När uppdraget kommer ur behov, och begären ställs åt sidan, behöver aldrig frågan ställas om något kan bli lyckat eller berömt. Ett uppdrag kan vara att ge av sin kärlek till någon. Om det blir till vinst är inte frågan. Istället blir relationerna centrala.

Mellandagarna kan vara en bra tid att vända Super troupern inåt. Att vända uppmärksamheten in mot vårt eget liv och till de vi önskar ha nära. Så kan stämsången bli vackrare på torsdag när vi sjunger Happy New Year.

Freden börjar mitt i natten

De har vandrat långt. Dagar och nätter utan vila har de färdats genom land och över vatten. De har blivit ivägkörda från flera platser där de sökt skydd och inte har det hjälpt att visa den höggravida magen. Kropparna värker och musklerna skriker, men nu har de äntligen kommit fram. De stiger in i värmen och möts av det milda ljuset i S:t Johannes kyrka i Malmö. Det är snart natt och kyrkan är öppen. Öppen för att ge skydd och vara ett rum för vila.

S:t Johannes kyrka är katedralen mitt i city som vakar över staden. Det är en kyrka som aldrig sover, den är öppen dygnet runt.

Nu får den lilla familjen skydd för natten och alla de andra som tar sin tillflykt till kyrkan under de kalla och mörka timmarna. Det bjuds inte på några överdåd, ingen mat, inga lyxiga madrasser, men skydd för regn, vind och kyla. Kyrkans medarbetare vakar stilla och ber tyst för staden och för dem som kommer för att vila i gudstjänstrummets härbärge.

Julen handlar om fred. Fredens och fridens möjlighet har sitt ursprung i den heliga natten. Fred handlar inte enbart om frånvaro av krig, utan om möjlighet till härbärge, om förtryck som bryts och om handlingar som leder till att ingen ska svälta, förfrysa, förtäras av ångest eller känna sig värdelös.

Vi har en öppen kyrka. Det kan betyda att freden kontinuerligt sås i stort och smått och bereder väg för ytterligare fred, fred som förändrar världen. Fred kan inte skördas, den kan enbart sås, i varje relation, i varje sammanhang. Jag önskar jag vågar leva så att jag kan välja freden, att jag vågar ta emot dess konsekvenser och att jag klarar av att se fredens möjligheter både i mig själv och i den jag möter.

Det är snart ett nytt år. Under fredens år 2016 kommer konferensen Samhälle & Existens att äga rum i Malmö. Flera olika seminarier erbjuds och två av dessa, som jag särskilt tänker på under julen, är Tror vi på välfärdsstaten och De mest utsatta. Det första seminariet ställer frågan om vi ser en utveckling där välfärden håller på att skiljas från staten och det andra seminariet resonerar kring social utsatthet och var nöden möjligtvis är som störst i samhället. Läs mer om konferensen här: http://svenskakyrkanmalmo.se/om_oss/samhalle_och_existens/

Det öppna kyrkorummet i natten blir för mig något ännu mer än ett livsviktigt härbärge för dem som söker det. Det blir en symbol för hur människor i samhället kan ge rum för varandra. Istället för att se människor och organisationer som enskilda sektorer, stuprör, kategorier som aldrig rör vid varandra kan vi förstå att vi faktiskt behöver varandra och är delar av varandras samhälle, där vi alla rör oss mellan olika delar, roller och uppdrag.

Fred handlar också om förmågan att kunna se större och vidare om oss själva och andra. Så som härbärget i natten, den öppna kyrkan, finns där för mänskligheten, så finns nu möjligheten för var och en av oss att öppna för fred på nya och omdanande sätt.

På julaftonens morgon sände TV 4 direkt från S:t Johannes kyrka. Två personer berättar om den nattöppna kyrkan. Det är Mikael som kommit till kyrkan för att få vila och skydd och det är Anders Ekhem som är kyrkoherde i Malmö och som varit i kyrkan under natten. Du kan se inslaget här: http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/kyrkan-hj%C3%A4lper-flyktingar-och-heml%C3%B6sa-i-jul-3238372

God fortsättning på julen!

Dinosaurien och julglädjen

Ett barn har fötts, en son är oss given.
Jes 9:1a, 2–7

Det var tyst, mörkt och kallt i min dröm. Jag såg stallet, krubban och föräldrarna som känslosamma och förundrade lindade sitt nyfödda barn och gav trygghet. Runtomkring fanns djuren som alstrade värme och ljuset från stjärnan som lättade upp mörkret.

Drömmen var slående lik hur det brukar se ut i de välgjorda krubblandskapen som finns runt om i våra kyrkor vid jultid. Men i min dröm fanns något som avvek från det traditionella: en bit ifrån korna, fåren och åsnan stod en livs levande dinosaurie. Den kände sig utanför och ensam och med stora ögon såg den hur glädjen, gemenskapen och friden fyllde det lilla stallet. Men dinosaurien kunde varken känna frid eller glädje utan var snarare uppfylld av tankar på hur det är att vara skräckinjagande, att inte få höra till och att känna skam över att egentligen vara utdöd. Ändå stod dinosaurien där, för det fanns något denna natt som kanske kunde förändra allt.

Jag känner igen mig i dinosaurien. Många jular har jag känt mig missanpassad och oönskad. Bilderna som spridits kring julen och familjefriden har inte hjälpt mig att nå vare sig frid, trygghet eller gemenskap.

Men julens budskap går långt utöver vad krubblandskap eller förskönande bilder kan förmedla. Kristus kommer till alla, även till dem vi inte tror hör till. Gud förkroppsligas i det lilla barnet som gör att vi i våra kroppar också kan öppna för kärleken till oss själva och andra. Julen handlar om hur freden blir till inom oss och hur vi kan utveckla den genom att ge av oss själva och inkludera varandra. Så förändras allt. Förtryckets piska bryts sönder och armar sträcks ut till de missanpassade och rädda.

 

Gåvornas tid?

Denna tid kretsar mycket kring gåvor. Men kanske inte alltid kring de gåvor som vi bär på inom oss själva och som vi kan ge av till andra. Gåvor som går att locka fram hos andra genom uppmuntran och kreativ finess, men som sällan ger den direkta utdelning som när pappret slits av julklappen och besvikelsen eller tacksamheten är omedelbar.

Glasklart minns jag tillfällen under livet då människor, kanske i förbifarten, sagt något som kommit att bli ovärderligt för mig. Det kan handla om en kommentar om vilket yrke som skulle passa mig, om en egenskap hos mig som jag dittills inte hade en aning om, eller bara en bekräftande nick och ett leende efter att jag för första gången vågat göra något jag ville, men egentligen varit för rädd för. Jag minns särskilt då jag som tolvåring höll ett föredrag; mina knän skakade och jag var hemskt generad över min nervositet. Jag trodde verkligen inte att det skulle vara min grej att tala inför andra, trots att jag redan var bekant med kärleken till detta uppdrag. Lärarens blick och nick gav ingen kick. Snarare öppnades ett medvetande kring en möjlighet.

Att andra människor tar sig tid att inte bara se och lyssna, utan även uttrycka vad de känner och vad de tycker, kan vara en gåva som blir helt genomgripande i en människas liv. I förbifarten sås ett litet frö och människan som har sått det har ingen aning om betydelsen, och får med stor sannolikhet heller aldrig reda på det.

Dessa gåvor från andra som lockat fram omedvetna gåvor i mig, har varit större än alla julklappar tillsammans. Att med hjälp av andras gåvor öppna mig själv har också väckt ett ansvar. Ansvar att ta hand om det jag fått veta. Ibland har jag klarat av att ta detta ansvar kvickt, ibland har jag fått vänta tills det mognat. Det har samtidigt sått insikten kring vad mina uttryck i förbifarten kan komma att betyda för en annan människa utan att jag har en aning om vad de kan innebära.

Alla bär vi på gåvor, alla kan vi vara gåvor till en annan. En del gåvor i oss slumrar fortfarande och bara väntar på att bli uppväckta. Kanske är du, precis som jag, nyfiken på vilka gåvor som finns där inom dig och som bara väntar på att få komma fram, beroende på vilka sammanhang du hamnar i och vilka människor du kommer att möta? Det finns inom oss gåvor att öppna, gåvor som väntar på att komma fram och användas, som väntar på att bli till glädje för andra.

Häromdagen fick jag äran att medverka i ett avsnitt av Predikopodden. En podd där lyssnarna får ta del av ett samtal utifrån söndagens evangelietext. I dag, den fjärde advent, handlar texten om Maria, Jesus mamma. Om hur hon säger ja till en gåva som är större än vad hon säkert själv kan begripa. Lyssna gärna på detta samtal som kom att handla om tillit, sårbarhet, risker, gåvor och förtroenden, om att växa och ge rum för växt. Här är länken till detta samtal: http://predikopodden.blogspot.se/2015/12/4e-advent.html

Glad fjärde advent!

Tanke en mörk kväll

Det är inte alltid lätt att låta tankarna vara ljusa och livsbejakande i vintermörkret, även om ljusslingorna och adventstjärnorna gör sitt bästa. Det som kan hända med mig är att tankarna känns korta, tröga och liksom inte riktigt når fram någonstans. Det är som om tankarnas korta banor landar i en grå massa som hela jag dras in i och som gör mig bunden på nåt sätt.

Ibland drar tankarna på med full kraft men hinner inte långt förrän de krockar med varandra och drar iväg och spär på andra tankar som drar ner mig och får mig att bli liten och rädd.

Jag ska försöka öva mig på att låta tankarna vara. Låta dem komma, men också låta dem gå. När jag slappnar av i min kropp och när jag fokuserar på min andning, blir också tankarna lugnare och klarare och de behöver inte slå knut på sig själv.

Släpp tanken fri! Låt andningen hjälpa dig att inte fasta i tankarna. Dåliga tankar ska inte vara något annat än just dåliga tankar. De ska inte styra och definiera dig. Vi måste få vara större och mer än det vi just nu kan tänka om oss själva och andra. Även det ännu otänkta är en del av oss.

När tankarna får vara tankar och inte absoluta sanningar som vill leda till själsliga förhårdnader, då kan samtidigt lekfullheten och fantasin öppnas. Tänk att det är möjligt med kärlek, tänk att det är möjligt att innesluta, tänk att det i detta nu faktiskt kan vara möjligt att välja.

 

 

Premiär!

Banktre, banktvå, bankett! Pang!

Lagom till Nobelbanketten smäller det! Det är premiär för min blogg. Här kommer
jag att skriva om sådant som rör samhälle och existens – allt som ryms inom båda
mina professioner som präst och legitimerad psykoterapeut. Jag vill skriva så som
man konverserar på en bankett eller vid ett middagsbord, och ibland kanske som vid
frukosten, lite surt och kort. Reflektionerna ska också få vara av lite olika slag:

Vilken samhälls- och människosyn behöver utvecklas? Varför är humorn så viktig för utveckling? Och varför är det just nio minuter mellan väckarklockans snooze-alarm?

Jag kastar mig ut i dessa livsavgörande frågeställningar och vågar nu pröva mitt tangentbord på ett nytt sätt. Denna nobeldag skjuts denna blogg i väg utan krut,
men med önskan om världens fred. Freden är det viktigaste. Tage Danielsson sa:
”Freden måste komma först min vän. Gör den inte det, kommer inget efter den”.
Det tror jag är rätt. Först kommer freden, som en gudsföreställning som alltid är
före allting. Det är en utmaning att våga, välja och leva den fred som alltid finns i
våra djup – att lyfta fram den och stå ut med att våra möjligheter är större än vad
vi själva kan ana.

Nu är det dags att klä upp sig till nobelfestligheterna. Ladda samtalsämnena och
hitta intressanta ämnen att konversera kring och reflektera över. Tror jag struntar
i banketten, men tar med mig idealen. ”Snille och smak” låter väl bra för denna
blogg? Eller ”dille och brak”? Kanske kan det bli lite av båda?

Hoppas du vill vara med.

Albin Tanke