Gåvornas tid?


Denna tid kretsar mycket kring gåvor. Men kanske inte alltid kring de gåvor som vi bär på inom oss själva och som vi kan ge av till andra. Gåvor som går att locka fram hos andra genom uppmuntran och kreativ finess, men som sällan ger den direkta utdelning som när pappret slits av julklappen och besvikelsen eller tacksamheten är omedelbar.

Glasklart minns jag tillfällen under livet då människor, kanske i förbifarten, sagt något som kommit att bli ovärderligt för mig. Det kan handla om en kommentar om vilket yrke som skulle passa mig, om en egenskap hos mig som jag dittills inte hade en aning om, eller bara en bekräftande nick och ett leende efter att jag för första gången vågat göra något jag ville, men egentligen varit för rädd för. Jag minns särskilt då jag som tolvåring höll ett föredrag; mina knän skakade och jag var hemskt generad över min nervositet. Jag trodde verkligen inte att det skulle vara min grej att tala inför andra, trots att jag redan var bekant med kärleken till detta uppdrag. Lärarens blick och nick gav ingen kick. Snarare öppnades ett medvetande kring en möjlighet.

Att andra människor tar sig tid att inte bara se och lyssna, utan även uttrycka vad de känner och vad de tycker, kan vara en gåva som blir helt genomgripande i en människas liv. I förbifarten sås ett litet frö och människan som har sått det har ingen aning om betydelsen, och får med stor sannolikhet heller aldrig reda på det.

Dessa gåvor från andra som lockat fram omedvetna gåvor i mig, har varit större än alla julklappar tillsammans. Att med hjälp av andras gåvor öppna mig själv har också väckt ett ansvar. Ansvar att ta hand om det jag fått veta. Ibland har jag klarat av att ta detta ansvar kvickt, ibland har jag fått vänta tills det mognat. Det har samtidigt sått insikten kring vad mina uttryck i förbifarten kan komma att betyda för en annan människa utan att jag har en aning om vad de kan innebära.

Alla bär vi på gåvor, alla kan vi vara gåvor till en annan. En del gåvor i oss slumrar fortfarande och bara väntar på att bli uppväckta. Kanske är du, precis som jag, nyfiken på vilka gåvor som finns där inom dig och som bara väntar på att få komma fram, beroende på vilka sammanhang du hamnar i och vilka människor du kommer att möta? Det finns inom oss gåvor att öppna, gåvor som väntar på att komma fram och användas, som väntar på att bli till glädje för andra.

Häromdagen fick jag äran att medverka i ett avsnitt av Predikopodden. En podd där lyssnarna får ta del av ett samtal utifrån söndagens evangelietext. I dag, den fjärde advent, handlar texten om Maria, Jesus mamma. Om hur hon säger ja till en gåva som är större än vad hon säkert själv kan begripa. Lyssna gärna på detta samtal som kom att handla om tillit, sårbarhet, risker, gåvor och förtroenden, om att växa och ge rum för växt. Här är länken till detta samtal: http://predikopodden.blogspot.se/2015/12/4e-advent.html

Glad fjärde advent!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *