Ett barn har fötts, en son är oss given.
Jes 9:1a, 2–7
Det var tyst, mörkt och kallt i min dröm. Jag såg stallet, krubban och föräldrarna som känslosamma och förundrade lindade sitt nyfödda barn och gav trygghet. Runtomkring fanns djuren som alstrade värme och ljuset från stjärnan som lättade upp mörkret.
Drömmen var slående lik hur det brukar se ut i de välgjorda krubblandskapen som finns runt om i våra kyrkor vid jultid. Men i min dröm fanns något som avvek från det traditionella: en bit ifrån korna, fåren och åsnan stod en livs levande dinosaurie. Den kände sig utanför och ensam och med stora ögon såg den hur glädjen, gemenskapen och friden fyllde det lilla stallet. Men dinosaurien kunde varken känna frid eller glädje utan var snarare uppfylld av tankar på hur det är att vara skräckinjagande, att inte få höra till och att känna skam över att egentligen vara utdöd. Ändå stod dinosaurien där, för det fanns något denna natt som kanske kunde förändra allt.
Jag känner igen mig i dinosaurien. Många jular har jag känt mig missanpassad och oönskad. Bilderna som spridits kring julen och familjefriden har inte hjälpt mig att nå vare sig frid, trygghet eller gemenskap.
Men julens budskap går långt utöver vad krubblandskap eller förskönande bilder kan förmedla. Kristus kommer till alla, även till dem vi inte tror hör till. Gud förkroppsligas i det lilla barnet som gör att vi i våra kroppar också kan öppna för kärleken till oss själva och andra. Julen handlar om hur freden blir till inom oss och hur vi kan utveckla den genom att ge av oss själva och inkludera varandra. Så förändras allt. Förtryckets piska bryts sönder och armar sträcks ut till de missanpassade och rädda.