Remissvar

Jag är snart inne på mitt fyrtionde levnadsår och det har blivit dags att lämna lite synpunkter på det jag hittills har uppfattat.

Det är inte helt enkelt att begripa vad som är meningen med detta liv. Det tycks inte finnas ett generellt svar, utan människor verkar ha lite olika möjligheter att tolka sina liv.

För vissa människor är det möjligt att skapa en meningsfull tillvaro, för andra är det svårare. Det har många remissinstanser påpekat förr genom århundradena. Jag tänker inte minst på de stora poeterna.

Det som verkar vara gemensamt för alla människor är att vi både drar nytta av och kämpar med känslor av allehanda slag. Ibland känns de väldigt mycket, ibland göms de under ångest eller trycks undan och blir till försvarsstrategier som inte alltid gagnar utvecklingen.

Upplevelsen att vara lämnad ensam med genomgripande livsfunderingar och svåra beslut är hisnande. Jag noterar samtidigt att ju längre jag lever ju tveksammare och räddare blir jag samtidigt som jag blir tryggare, modigare och mer rakryggad. Tvivel och osäkerhet får ta de platser i kroppen där de har en rimlig funktion och känslorna får träda in i framåtandans motor. Det är svårt och det är hoppfullt.

Mitt liv är mer som ett optativ än ett indikativ. En stilla önskan, en förhoppning och en längtan till att våga utvecklas. Det är mer genomgripande än det färdigtuggade och lättkonstaterade.

Jag dricker nattvardsvin ur kalkar och äter glass ur bägare. Jag ser inga invändningar mot att det skulle kunna vara tvärtom även om det kan tyckas lustigt. Och lustigheter behöver jag mycket av, i lagom dos. Tre perspektiv vill jag bevara i det jag gör: kvalitet, kreativitet och kontinuitet. Inte alltid helt lätt, vilket denna text är ett exempel på. Med önskan om en trevlig helg.

Så vackert, så smärtsamt

Plötsligt är ljuset annorlunda. Våren har övergått i försommar och värmen har satt fart på grönskan. Det gråbruna filter som annars tycks täcka verkligheten är borta. Klara, starka, ljusa färger sköljer genom tillvaron. Sköljer genom tillvaron gör också alla pollen. Jag ser inte de små partiklarna trots att ljuset är så klart, men jag känner att de finns precis överallt. Med röda tårfyllda och svullna ögon ser jag på allt det vackra. Jag skymtar genom min grumlade blick vita och röda blommor, limegröna små blad på träden och den alldeles klarblå himlen som blir så otroligt vacker särskilt i kontrast till det solgula rapsfältet. Med ett pipande ljud drar jag in sommarluften och utbrister plågsamt: ”vad allt är underbart vackert”.

Jag tänker att aldrig förr har väl Karin Boyes berömda strof ”Visst gör det ont när knoppar brister” kunnat tolkas så bokstavligt. Det är märkligt att det vackraste man kan tänka sig och som jag längtat så mycket efter hela kalla vintern också innebär detta lidande.

Det som öppnar och ger liv, det som är sprudlande är också smärtsamt. Precis som passionen är svindlande och omdanande så är den också plågsam. En passion är som en karusell, fantastisk, överraskande och kittlande. Men den skapar också distans till omvärlden, yrsel, besatthet och illamående. Ordet passion kommer just från latinets patio som betyder lida.

Kanske är det så att all utveckling innebär smärta i någon grad. Alla förändringar behöver inte vara komplicerade eftersom de inte alltid är utvecklande. Men det som just är utvecklande handlar om knopparna som brister, att något gammalt lämnas och något nytt kommer till. Det är en slags sorg som föregår den verkliga utvecklingen. Och visst gör det ont. Trots att det leder framåt, trots att det kan vara väldigt vackert och bli mycket bra i det nya.

Allt är så vackert och det är så smärtsamt. Jag nyser, snyter mig, tar tabletter, inhalerar något slags medel, använder ögondroppar – inget hjälper – sommaren har kommit för abrupt. Plötsligt känner jag sorgen bakom mina rinnande allergiska ögon. Jag vill låta känslan ta plats. Jag vill erkänna den oavsett vad som väckt den. Bakom det som sker finns också ett annat skeende. Något som leder fram emot något nytt – inte bara till tiden efter pollensäsongen – utan till något mer genomgripande.