Skrämd från vettet

Jag vill inte vara rädd. Inte rädd så jag tappar förståndet och plötsligt intar en förskrämd livsattityd…

Att försöka påverka andra genom att skrämmas är inget nytt. Att parasitera på människors naturliga försvarsmekanismer och elda på rädslor har många gånger genom historien fungerat som ett kraftfullt maktmedel både i storpolitiken såväl som inom hemmets väggar.

Det är hemskt när rädsla utnyttjas. Rädsla som ju egentligen har en viktig och fin funktion – den är ju tänkt att vara till människors skydd och hjälp. Men när rädslan förstoras, blir överdriven och utnyttjas får den istället en avstängande och fördummande effekt som inte alls är till hjälp, utan som gör att reflektionen upphör och alla nyanserade förmågor begränsas. Att hamna i försvarsläge innebär oftast ett slags tunnelseende där de förfinade empatiska funktionerna stängs ner till förmån för grottmänniskans livsviktiga försvars- och reviriver. Där läggs tid på att barrikadera, bevaka och rusta. Det gäller att stå på tå och vara på sin vakt mot alla inbillade eller verkliga faror.

Märkligt nog kan det kännas skönt och tryggt att vara instängd i en borg som man kan tro skyddar mot allt. Men där inne är det luftfattigt och utvecklingslöst. Det enda som får näring är fördomar, skam och ytterligare rädslor. Det instängda erbjuder en tillvaro där det är lättare att vara en oschysst människa. Där smyger hatet sig på.

De som vill skrämmas göds genom att bli fokuserade, begränsade och hatade. Då går det som smort att med ännu större kraft upprepa destruktiva mönster. I takt med att väggarna blir tjockare rekryteras fler till de överdrivet räddas armé.

Kärleken kanske inte alltid besegrar hatet, men kärleken kan hjälpa oss att vara rädda på ett mer adekvat sätt. Mitt i rädslan går det kanske att bestämma sig för att försöka älska. Kärleken ger inga garantier och det finns inga kontrakt på att bli älskad tillbaka. Men den som älskar är alltid mer fri än den som är bunden vid bitterhet och hat. Det är hataren som blir ihågkommen som skitstöveln.

Kanske är det också så att snabbheten och bristen på eftertänksamhet bidrar till en utveckling där rädsla mer och mer används som verktyg för att vinna makt. Den upptrappade och blixtsnabba förmedling av känslor, tankar, åsikter och nyheter leder inte alltid till engagemang och lust. Istället hålls det äkta och autentiska tillbaka till förmån för kvicka ryggmärgsreaktioner. Svårighet att urskilja och bearbeta kan göra en människa desillusionerad och trög. Det smyger sig på. Plötsligt har reflektionsmöjligheterna sinat och en diffus känsla av förlust och ledsamhet infinner sig. Att förlora sig själv på detta sätt är svårt, men det är inte kört. Det går att läka, det går att börja urskilja och göra val.

Jag vill inte vara överdrivet rädd. Jag vill öppna mig för kärleken, den som rymmer öppenhet, glädje och frihet trots att det är som att skriva på ett rivningskontrakt. Sårbarhet får vara en av huvudingredienserna. Hur lockande och kittlande fördomskarusellen än kan tyckas vara, önskar jag att jag vågar välja att inte hoppa på. Om jag glömmer att välja händer inget. Inget förutom att jag blir någon annan än den jag vill vara. Valet är mitt.