Är det mitt eget svett som stinker?

När man reser är det lätt att tänka sig bort. Dagdrömma sig ut i landskapet som en svala som snabbt far omkring och upptäcker vad som finns att se bakom kullar och krön. Solen gnistrar i kyrktornen och solstrålarna spelar över fårorna i sädesfälten. Utsikten är otrolig, Jag tänker att jag flyger runt den högsta kyrkans torn och utforskar hur absiden ser ut, för där finns ju en sådan kan jag se nu. Den är säkert en av Skånes äldsta.

På tåget till Bokmässan i Göteborg går tankarna till sådant jag tänkt tidigare. Nu tänker jag på det igen. Jag är en expert på att tänka på sådant som jag förut tänkt så många gånger. Tankar som snurrar runt i sina givna banor. Älta kan man kanske kalla det ibland, reflektera om man vill vara välvillig. Om jag bara hade varit bättre på att tillföra något nytt till dessa banor och samtidigt vågat plocka bort något gammalt, hade tankarna kunnat bli revolutionerande för mig.  Nu är de inte det. Men med lite tur kan de ändå lyckas föra mig några millimeter framåt och jag kan känna mig upplyft av ett så kallat intellektuellt kreativt flow. Jag provar att i min fantasi låta några personer jag har ältat en del kring ikläddas smurfkostymer och tala med säregna röster. Det ger perspektiv. Upplyft av detta märker jag hur tåget glider förbi Kurt Olsson-soffan i Mölndal och sedan Liseberg. Jag är redo för ankomst. Svalan kan landa.

Framme i Göteborg, styr jag kosan mot Mässan för bok och bibliotek mitt emot Liseberg vid Korsvägen. Korsvägen mellan nöjesfält och svårmod. På den vältrafikerade Korsvägen talade jag om vikten av korsvägar. En samhällssyn att människor från olika grupperingar, arbetsplatser o. s. v. behöver mötas och dryfta frågor där något nytt tillförs och kanske något gammal tonas ner. Frågor som finns i korsvägen mellan politik, kultur, media och teologi blir spännande, de kan till och med få taket att lyfta eller Liseberget att flyttas. Jag ska dela ut broschyrer som handlar om just detta, om Svenska kyrkan Malmös konferens Samhälle & Existens som äger rum i vår med temat Arbete.

Nu är kön mindre till Bokmässans entré och jag är beredd att få en skymt av kulturmannen (Kullamannen?) och feministen som bakade kanelbullar till sina söner varje morgon för att hon ville att de skulle lära sig att förknippa kvinnokamp med bulldoft.

Jag trängs i korridorerna. Försöker låtsas att jag är som den där svalan som fritt kan röra sig omkring högt över trängseln, men det är svårt. Tack och lov är jag huvudet högre än de flesta. Det lättar ångesten. Jag konstaterar att här finns fler böcker än jag kommer kunna läsa. Sedan översköljs jag av glädjen att det finns så många böcker jag aldrig behöver läsa. Böcker som inte vill att jag ska greppa efter dem. Men det väcks också en sorg då jag faktiskt får syn på böcker som jag verkligen skulle vilja läsa men som jag antagligen kommer att prioritera bort. Skuld över de böcker jag borde ha läst.

Trängseln på bokmässan och värmen gör att jag plötsligt börjar reflektera över helvetet när jag står och lyssnar på en trevlig kulturtant med morotsfärgat hår, klarröda glasögon med svarta detaljer och mycket snygga foträta skor. Svettdropparna i min panna och de som rinner längs min rygg hjälper till att göra mina tankar dramatiska. En djävulsklik figur står och skrålar från en monter en bit ifrån och jag svettas än värre och får dessutom kramp i höger vad. Är det mitt eget svett som stinker eller är det kanske skärseldslågor? Tur, svettlukten kom från en kraftig farbror som lufsade förbi.

Djävulen, eller med modernare formulering ”det onda” eller med ytterligare omskrivningar ”frånvaron av det goda”. Hur som helst, ”Det” är listigt. I mig själv och runtomkring finns det en kraftfullhet som inte vill så väl, även då det oftast gömmer sig i ljuva känslor, glada miner och mustiga löften. Det onda är listigt, det vill nämligen hela tiden göra mig upptagen av det som är näst viktigast. Arbetet före barnen, det praktiska kortsiktiga framför det strategiskt hållbara långsiktiga o. s. v. Långsamt urholkas stenen från det väsentliga. Mina relationer har blivit lidande, tänker jag. Och så tänker jag på alltihop igen. Varför är det så lockande att bli upptagen av sådant som gör att jag omedvetet prioriterar bort det som jag ju egentligen tycker är nummer ett?

Reser hem. I tunneln under Hallandsåsen tänker jag på Hallandssåsen. Alltså den sörja som kallades Rhoca-Gil som byggarna så framgångsrikt täppte igen alla vattenläckor med, föga medvetna om den miljöskandal den skulle orsaka. 20 år senare betyder detta att jag kommer hem ungefär samma tid som jag hade gjort före Hallandssåsen p.g.a. de vanliga förseningarna. Denna gång hjälpte det inte att lägga in ett långstopp på tio minuter i Halmstad. Jag sitter lugnt kvar på tåget och sneglar på damens korsord i sätet bredvid. Jag försöker smyglösa vissa rutor, men det är svårt, hon är för snabb. Det går inte alls bra för mig, hon är för kvick och dessutom är alla ord på polska. Jag tar en svaltur över backarna vid Saxtorp.

Sista stunden av tågresan sitter jag återigen fylld av gamla tankar. Tänker också på att jag har medverkat till att ca 500 intresserade människor har fått en broschyr som handlar om Arbete som utmaning och resurs, hot och möjlighet. 27-28 april är det dags för detta samhällsangelägna ämne på Slagthuset i Malmö.

Tåget stannar, tankarna bryts. Då stöter jag ihop med en gammal vän på perrongen och vi pratar några minuter. Upplyft och glad går jag hemåt och ser fram emot att återse familjen. Jag upptäcker att mina tankar inte alls är så mossiga som jag tror. Det finns mycket som har rehabiliterats på denna resa och en hel del nya problem som jag blivit varse. Och mycket nya, fria, glädjerika tankar också. Jag kan vara en svala som flyger fort och har en otrolig överblick.

Det diakonala ansvaret

Ungdomarna tittande storögt på min prästskjorta och frågade vad jag hade i deras klassrum att göra. Jag arbetade som gymnasiepräst och hade i uppdrag att vara gäst i klassen under rubriken ”ställ prästen mot väggen”. De allra flesta unga människor jag mötte var först alldeles övertygade om att de varken hade med mig, Gud, kyrkan eller det religiösa att göra. Men efter ett tag, kanske tjugo minuter senare då mötet mellan oss började ta form, öppnade sig en helt ny förståelse av livet. Tänk vad stort det kan bli om vi bara tillåter oss att verkligen mötas. Ungdomarna började tala om vad de litar på i livet, vad de hoppas på och vad de längtar efter. Det gudomliga började målas upp mitt ibland oss och i mötet kunde vi skapa en gemensam förståelse av hur vi kan se, tolka, erfara och tänka kring det gudomliga. Några utropade efter tag: ”Wow, det här skulle jag vilja fortsätta att tala om!”

Dessa möten var som den surdeg Jesus talar om och som beskrivs i evangelierna. Den lilla surdeg man tillsätter som plötsligt gör att allt genomsyras – så kan vi få tillgång till det Guds rike som Jesus menar redan finns inom oss. Det äger rum i mötet där vi vågar bli personliga och öppna – där tilliten får plats att breda ut sig. Sura degar leder till glada dagar när det verkliga mötet äger rum. Dessa möten utgör ett diakonalt centrum där vi blir subjekt för varandra istället för objekt för våra olika begär. I sådana subjektsmöten skapas en utvidgad självkänsla och en nyfikenhet på oss själva och andra. När vi får vara subjekt öppnas en vidare självförståelse av att vi inte är färdiga, lättsammanfattade eller ägda. Istället möter vi det outgrundliga i oss själva och insikten av att vi är mer än det vi kan uttrycka och förstå. Det gäller inte bara oss själva, utan alla människor.

Det diakonala ansvaret handlar om att tjäna på ett sätt som tar oss alla på allvar, utan att belasta den andre med ett eget omsorgsbehov, frestas av att vilja servera ett religiöst färdigtuggat material eller bedriva verksamheter med fixering på besöksantal.

Människors inre bär kyrkans kärna eftersom Kristus lever där. Att släppa kontrollbehovet och lusten att tillfredsställa vår duktighetslängtan kan öppna för tilliten att livet är hållbart och det gudomliga bär genom subjektsmöten.

Subjektsmöten skapar också lust till fördjupning där kyrkan erbjuder viktiga redskap och verktyg. Församlingens uppdrag består i att möjliggöra för människor att tolka, fördjupa och utvecklas utifrån den kraft, kunskap och livserfarenhet som redan finns inom dem. Verktygen består i det rika religiösa språkbruket, symbolerna, kyrkoårets rytm, livets egna skiften och främst att skapa möjligheter för friheten i det äkta mötet.

Det finns många i vårt samhälle, inte minst ungdomar, som längtar efter att bli mötta, som längtar efter att hitta ett fördjupat språk för livets olika dimensioner och som längtar efter att få känna sig delaktiga i ett sammanhang där de både kan påverka och känna sig sedda och viktiga och få prövas och utvecklas. Det betyder att verksamheterna inte kan vara färdigstöpta, utan måste skapas i samklang utifrån verkliga, inre behov; ”Subjekt som projekt!”

När människors inre får vara kyrkans kärna blir Kristus det centrum som skapar hållbart liv och utveckling för oss alla.